693 Päfågelkalkonen-Päfågelsläktet frankiske kejsaren för kort tid en liknande makt. Under förra hälften af 900-talet (pornokratiens skede) låg påfvevalet i händerna på Roms adel, tills kejsar Otto I förvärfvade åt de tyske konungarna den faktiska makten att utse kandidat. Påfven Nikolaus II öfverflyttade (1059) på kar-dinaikollegiet den afgörande makten vid påfve-val, så att klerus och folket fingo blott formell bekräftelserätt; kejsarens faktiska utnämningsmakt stod kvar, men bröts genom konkordatet i Worms 1122. Påfvevalet uppdrogs uteslutande åt kardinalerna, med två tredjedels majoritet som afgörande, genom beslut af 3:e allmänna Lateran-konsiliet (1179), hvarefter konsiliet i Lyon (1274) inrättade den ännu bestående konklaven (se vidare d. o.). Pius X utfärdade kort före sin död, 1914, nya förordningar om påfvevalet, afsedda att trygga det mot statsmakternas inflytande och att påskynda dess förlopp. - Den nyvalde påfven förkunnar genast, hvilket namn han vill bära, hyllas därefter af kardinalkollegiet (se A d o r a t i o n) och bäres på en stol under baldakin till Peterskyrkan, hvarest han utdelar välsignelsen. De närmaste dagarna därefter eger hans kröning med tiaren rum. - Se H. J. Wurm, "Die papstwahl. Ihre geschichte und gebräuche" (1902), och F. Giese, "Die gelten-den papstwahlgesetze" (1912). (Hj. H-t.) Påfågelkalkonen, zool. Se Mel e a gris. Påfågeln (lat. Pavo), astron., stjärnbild på södra stjärnhimmelen, belägen mellan 17,5 och 21,5 timmars rektascension samt mellan 57 och 75 graders sydlig deklination. Den innehåller en stjärna (a) af 2:a storleken och två stjärnor (fi, ö) af 3:e storleken; de öfriga äro svagare. B-d. Påfågelskorn, bot., namn på Hordeum zeocritum. Påfägelsläktet, Pavo, zool., hör till fam. fasan-artade fåglar (Phasianidce) inom ordn. hönsfåglar (Galliformes). Hufvudet är litet och på sidorna naket, saknar köttig kam och "slör" samt bär på hjässan en fjäderbuske. Den långa halsens fjädrar äro af vanlig form. Vingarna äro korta och rundade, med sjätte handpennan längst. Stjärten är platt och vigglik samt består af 18 pennor, hvilka äro kortare än de starkt förlängda öfre täckfjädrarna, som äro hos hannen försedda med ögonfläckar; hela stjärten kan resas upp och medelst starka Fig. 1. Vanliga påfågeln, hanne, med upprest och utbredd stjärt. muskler utbredas solfjäderlikt (fig. 1). Tarsen är längre än mellantån och plåtbetäckt samt bär hos hannen en sporre. Hithörande arter, som äro hemma i Ostindien, äro de största bland alla höns-fåglar och kraftfullt byggda. De flesta utmärka sig genom synnerligen granna färger; sin fulla skönhet erhålla de först i tredje året. - Vanliga påfågeln P. cristatus (fig. l o. 2), har huf- Fig. 2. Vanliga påfågeln (Pavo cristatus"), hanne. vudet, halsen och f rambröstet purpurblå, med guld-grön glans, ryggen guldgrön, metallglänsande, bröstet och magen svartaktiga, skiftande i grönt, och de långa stjärttäckarna mot spetsen försedda med lysande, trefärgade ögonfläckar. Längden utgör l,i -1,25 m. Stjärttäckarna bli 1,2-l,3 m. i längd. Honan, som når blott 95 cm. längd, är brungrå, med skuldrorna och vingarna delvis spräckliga af svart och grått, halsen och bröstet gröna, det senare med hvita fjäderspetsar, och stjärttäckarna utan ögonfläckar. Denna påfågelart är hemma på Västra indiska halfön och Ceylon, förekommer där ganska allmänt, somligstädes talrikt, uppträder ofta i flockar af 30-50 stycken samt bebor skogar och djungler, helst i bergiga trakter. Den flyger tungt och bullrande, springer så mycket bättre och vistas mest på marken; natten tillbringar den i träd, dit den också ofta tar sin tillflykt vid annalkande fara. I många delar af Indien anses den som en helig fågel, hvars dödande af infödingarna räknas som ett brott. Också uppehålla sig i närheten af många hinduiska tempel talrika flockar af