mindre öar och 81 klippor. Omkr. 400 kvkm. Invånarna odla ris, kokospalmer och majs, men pärlfisket har nästan alldeles upphört. Jfr K. Bowallius, "En segling i Las Perlasarkipelagen" (i "Ymer", 1886). -- 2. (Sp. Cayos de las Perlas, eng. Pearl Cays) En liten ögrupp utanför Mosquitokusten i Nicaragua nära den stora strandsjön Laguna de las Perlas. 1 o. 2. J. F. N. Parmbref. Se Pergamentbref. Pärm-exlibris. Se E x l i b r i s, sp. 1157. Päron, trädg. Flertalet af de odlade päron-sorterna härstammar från vildpäronträdet, Pyrus communis, men som stamform för en dol af dem räknas äfven Pyrus nivalis, vildväxande i Orienten. Antalet odlade päronsorter kan beräknas till minst 2,000, och nya sorter uppdragas alltjämt. Päronfrukter ha användts redan af inbyggarna i de schweiziska pålbyggnaderna. Theophrastus omnämner, att på hans tid (omkr. 300 år f. Kr.) odlades ett par olika päronsorter i Grekland. I Italien, där päronodlingen uppdrefs under Roms storhetstid, odlades under l:a århundradet e. Kr. ett af se vardt antal sorter, och Plinius beskrifver ej mindre än 43 olika sådana. Under romartiden ha dessa sorter säkerligen vunnit stor spridning öfver Europa, men antagligt är, att päronträden först under medeltiden införts i odling i Norden. Bland länder, som numera äro mest kända för sin päronodling, .märkas Frankrike, Belgien, Syd-Tyskland och delar af Österrike. På senare årtionden har päronodlingen i Nord-Amerika i hög grad upp-drifvits, och en betydlig utförsel i synnerhet af torkade och konserverade frukter eger rum därifrån. Äfven i Australien odlas nu rätt mycket päron för utförsel till Europa. Päronträdet kräfver en högre temperatur än äppelträdet. Dess frukter nå i vårt land sällan en fullständig utveckling annat än i de sydligaste kustlandskapen. Päron odlas med fördel i spaljé-form vid sydvägg för att få mesta möjliga värme. Trädet är vanligen starkväxande med djupt liggande rotsystem och upprätt krona. Det når ej sällan en höjd af 20-25 m. och en ålder af mer än 100 år. Veden är fast, värdefull för snickerier. Trädet trifves bäst på styfvare, näringsrik, ej för torr jord, men mot nordgränsen för sin utbredning blir det på sådan mark ej lika vinterhärdigt som på torrare, mager jord. Det lider ej sällan af frostskador, och endast de allra härdigaste sorterna kunna odlas norr om Dalälfven. Träden behöfva vanligen något mindre utrymme än äppelträd, 4 m. afstånd för dvärgträd, förädlade på kvitten, 8 m. för stamträd. Päronträdens blommor, som äro ordnade i kvast, slå ut något tidigare än äppelträdens. De äro nästan rent hvita, icke välluktande, och besökas mest af flugor, sällan af bin. Endast under gynnsamma förhållanden utvecklas så mycket som 12 proc. af dem till frukter, de öfriga falla af. Skörden af päron slår oftare fel än den af äpplen. Frukten är tyngre och karakteriseras af köttets kornighet. Yissa päronsorter (såsom skånskt sockerpäron-) mogna före någon äppelsort (i södra Sverige omkr. l aug.), flertalet af dem däremot under okt.-nov., och endast få af de verkliga vinterpäronen låta odla sig i Sverige. I synnerhet de tidigare sorterna böra plockas någon tid före mognaden för att bli saftiga och välsmakande. I omoget tillstånd kunna päron i låg temperatur (kylförvaring) hålla sig i nästan oförändradt skick-under flera månader. En eller ett par dagar före användningen böra päron förvaras i hög värmegrad (omkr. 20 grader) för att bli smakliga. Päron böra Päronkorg. packas i luftiga kärl, helst smärre korgar (se fig.)> och invecklade i silkespapper. Ehuru en ej ringa mängd päron försändes norr ut från de sydligaste provinserna, måste en god del af Sveriges päronbe-hof fyllas med utländsk frukt. Utom till förtäring i friskt tillstånd användas päron till inkokning i en eller annan form (t. ex. päron syltade med lingon eller ingefära), hvartill sorter med fint, hvitt kött - som Williams och Esperens herrepäron - särskildt lämpa sig, samt till torkning. I Normandie, norra Schweiz o. s. v. beredes cider af sura, kärft smakande päron; finare päronsorter äro härtill olämpliga. I blandning med äpplen användas päron med fördel till mos och marmelad. För de odlade päronsorterna (se den till art. hörande färgplanschen) ha flera mer eller mindre invecklade indelningssystem uppgjorts. Huru svårt det än är att inordna alla de olika sorterna i dessa, låta dock vissa tämligen naturliga grupper urskilja sig. Till bergamot-terna hänföras små, runda eller plattrunda, vanligen rostbeklädda frukter af karakteristisk smak (t. ex. höstbergamott, Eyewood}. Bonchretiener (ty. apothekerbirnen) äro stora, något knöliga på ytan, klumpiga, långsträckta (Williams, Glapps favorit). Smörpäron (den svenska beteckningen mindre vanlig än den franska, beurrés, och den tyska, butterbirnen) äro regelbundet formade, ofta något rostiga och försedda med ett synnerligen saftigt, fint kött (Beurré Giffard, Nelis, Liegel). Ka-nelpäron äro små, tämligen tidigt mognande, starkt kryddsmakande päron af ringa värde, närmast hänförliga till hvad tyskarna benämnt muskateller-birnen. De i Sverige oftast odlade och mest värdefulla päronsorterna äro till större delen af franskt eller belgiskt ursprung. Hojstapäron, Fulleröpäron, Aspa hushållspäron m. fl., som uppstått inom landet, äro i ett eller annat afseende underhaltiga. Bland sorter, som tämligen allmänt odlas i goda lägen i Svealand, märkas augustipäron, gråpäron, Esperens herrepäron, Moltke, höstbergamott. Inom södra delarna af landet odlas ett stort antal sorter utom de nämnda, t. ex. Beurré Giffard, Williams, Clara Frijs, Bonne Louise d'Avranches, Charneu, Doyenné du Comice, Nouveau Poiteau, Eyewood, Soldat laboureur, Nelis och Liegel. C. G. D. Päronbladgallmyggan, zool. Se Gallmyggor.