Persiska viken. Särskildt under romartiden antog lyxen med pärlor allt större dimensioner, och för de finaste och största sorterna betalades oerhördt höga summor. -- De förnämsta pärlfiskena ega fortfarande rum vid Ceylons nordvästkust och i Persiska viken. På Ceylon är pärlfisket brittiska regeringens monopol. Den omkr. 30 km. långa pärlbanken är belägen i Manaarviken, 20 km. från den öde kusten, och är indelad i 7 områden, bland hvilka några skattas hvarje år, medan de öfriga lämnas orörda, för att musslorna må växa och afla af sig. Det har periodvis inträffat, att man fått ingenting under 5--11 år, antagligen till följd af att hafsströmmar afsatt en gyttja, som dödat musslorna. Fisket, som regelbundet inspekteras och kontrolleras af brittiska statstjänstemän, försiggår under 4 à 6 veckors tid, i mars--april. Sedan flottiljen, bestående af 60--70 båtar (med en öfveruppsyningsman och 10 dykare i hvarje båt) startat vid midnattstid, börjar vanligen fisket vid soluppgången och fortgår i regel till vid 12-tiden på dagen. De infödde dykarna sänka sig nakna till bottnen med tillhjälp af dyksten och f. ö. försedda med en vid midjan fäst nätkorg, en knif för lösgörande af musslorna och en järnpik till värn mot hajarna. Dykaren stannar i vattnet högst 80 sekunder (endast i sällsynta undantagsfall 6 minuter) och företar 40--50 sådana dykningar dagligen, men han får snart sin hälsa bruten däraf. Ganska få bli ett byte för hajarna, hvilka väl bortskrämmas af bullret och plaskandet från alla båtarna, att icke räkna de ombord medföljande hajbesvärjarnas sånger. De uppfiskade musslorna säljas genast på auktion i lotter om 1,000 st., nedstickas i sanden, för att djuren må torka och ruttna, samt öppnas därefter med lätthet, utan att pärlorna skadas. Pärlorna rundas och kunna poleras i pärlstoft, klassificeras efter storlek och förses emellanåt med hål tvärsigenom. -- Ännu större är pärlfisket i Persiska viken, framför allt vid Bahrein-öarna. Det drifves i juli--sept. Dykarna nedstiga endast 12--15 gånger om dagen och lära ej taga skada däraf. De persiska pärlornas färg har en dragning i gult (de hvitaste pärlorna sändas till Bagdad). Det i Röda hafvet alltsedan Ptolemaiernas tid idkade pärlfisket är numera mindre betydande. -- Mycket fina pärlor erhållas i Ostindiska arkipelagen, i synnerhet vid Borneos kust. I Central-Amerika idkades af de forne mexikanske konungarna pärlfiske på västkusten, af spanjorerna kring Antillerna. På 1500-talet minskades tillgången plötsligt, och 1683 sinade den ut, men 1888 gjorde man ånyo särdeles rika pärlfynd i Mexikanska viken. På senare åren har pärlfiske drifvits med framgång vid Australiens kuster, särskildt vid västkusten. Centralpunkterna för detta näringsfång äro de båda hamnstäderna Broome och Port Hedland. Det australiska pärlfisket, som ligger i händerna på ett relativt fåtal kapitalstarka personer (engelska juvelerarfirmor), bedrifves numera efter fullt rationella metoder och med modern teknik. De för ändamålet särskildt konstruerade båtarna kallas "luggers". 1909 exporterades från Väst-Australien pärlor och pärlemorskal till ett värde af omkr. 4,950,000 kr. -- Den andra stora hufvudarten, sötvattenspärlorna, är en produkt af Margaritana margaritifera (se Flodpärlmusselsläktet) och lämnar äfven ett mycket betydande tillskott till pärlmarknaden. Dessa pärlor skilja sig genom sin mjölkhvita färg och mattare, i violett öfvergående glans högst väsentligt från de orientaliska, äro m. a. o. mindre fina och dyrbara. De erhållas förnämligast från floder och andra vattendrag i Sverige (särskildt bekant är Lagans och Norrlands pärlfiske), Norge, Finland och Nord-Ryssland, Wales och Skottland samt Nord-Amerika. Flodpärlfisket i Sachsen, Bajern och Böhmen är äfven mycket ansenligt och af staten utmärkt organiseradt. Historiskt ryktbara äro den med brittiska pärlor rikt smyckade bröstplåt, som Julius Cæsar förärade Venus genitrix, och den walesiska pärla från Karl II:s tid, som än i dag säges pryda brittiska konungakronan. Hela europeiska pärlmarknadens centrum är Paris, som äfven har de förnämsta monteringsateljéerna. Nu för tiden infattas pärlor företrädesvis i platina. Pärlimporten till Sverige har stigit ganska afsevärdt under det sista årtiondet. -- Kineserna odla flodpärlmusslor, i hvilka de införa små lerkulor, pärlemorgrand och buddha-bilder af bly, som efter några år uttagas ur musslan, öfverdragna med pärlämne. En alldeles särskild specialitet är "japanska pärlor", urspr. indiska, på den platta undersidan med en tillsats af pärlmassa, som utgöres af sammanfilade småpärlor; de äro vida billigare än de indiska. -- Konsten att tillverka oäkta pärlor uppfanns i Paris på 1680-talet. Man använder därtill små tunna, ihåliga glaskulor, som fyllas med smält vax eller gummi arabicum, sedan de först invändigt öfverdragits med pärlessens (fr. essence d'orient, af orient, pärlglans). Pärlessens beredes af silfverbeläggningen på löjans fjäll, hvilken består af guanin och kalk i form af mikroskopisk-kristalliniska skollor. Mer invecklade tillverkningssätt för oäkta pärlor finnas äfven. Det är ofta ytterst svårt att skilja konstgjorda pärlor från äkta. -- Sönderstötta pärlor, nyttjade som stoppande medel, voro förr officinella, äfven i Sverige, och finnas ännu på gamla apotek. -- Om glaspärlor se d. o. Pärlsago, bot. tekn. Se Sago. Pärlslända, zool. Se Bladluslejon. Pärlsot, veter. Se Bakteriologi, sp. 726. Pärlstaf, bygnk., detsamma som astragal (se d. o.). Pärlstickare kallades under medeltiden i Sverige de handtverkare, som utförde pärlbroderier (för dukar, antependier, mässhakar o. s. v.). Pärlstil, boktr. Se Pärl. Pärlsvulst, med. Se Kolesteatom. Pärlugglan, zool. Se Ugglesläktet. Pärlväxt, bot. Se Cannaceæ. Pärlälfven. Se Lule älf, sp. 1351. Pärlälfvens revir af Luleå öfverjägmästardistrikt omfattar i Jokkmokks socken af Norrbottens län Pärlälfvens flodområde samt Lilla Lule älfs flodområde norr om Vajkijaur. Reviret är indeladt i 3 bevakningstrakter. Det omfattade vid 1910 års slut 230,769 har allmänna skogar, hvaraf 4 kronoparker om tillhopa 79,173 har. S-r. Pärlöarna. 1. (Sp. Archipelago de las Perlas) Ögrupp vid inloppet till Panamaviken, hörande till republiken Panama och omfattande 39 större öar (bl. a. San Miguel l. del Key och San José), 63