Päronformiga dammsnäckan, zool. Se Dammsnäckor. Pärongallkvalstret, zool. Se Gallkvalster. Pärongallmyggan, Contarinia pyrivora, zool., en till fam. gallmyggor (se d. o.) hörande insekt, som gjort sig känd som skadedjur på päronträd. Den fullbildade myggan flyger på försommaren, vid tiden för päronträdens blomning, och honan lägger i blomknopparna omkr. tio ägg. De utkläckta larverna borra sig ned genom blombottnen och genomkorsa med sina gångar den unga karten i olika riktningar; slutligen förtäres kartens inre helt och hållet. Larverna lämna de missbildade och förkrympta kartarna genom en öppning i spetsen, antingen medan dessa ännu sitta kvar på träden eller sedan de fallit af; förpuppningen sker i jorden, och puppan öfvervintrar. Som medel mot denna insekt rekommenderas att nedskaka från träden samt insamla och uppbränna angripen kart. G. G. Päronolja, kem., en till konditorivaror och parfymer använd blandning af alkohol och amylacetat (eterart af amylalkohol och ättiksyra). P. T. C.* Päronrullvifveln, zool. Se Rullviflar. Päronsköldlusen, zool. Se Sköldlöss. Päronspinnarstekeln, zool. Se Sågsteklar. Päronträd, bot. Se Pyrus och Päron. Päronträdsskorf. Se Fruktskorf. Pärsdomstol, Pärskammare. Se Pär.

Del af märsrå (mr) med pärter (p); np nockpärt. Pärt (ty. pert, paard, holl. paard, eg. häst), sjöv., fottåg, som hänger ungefär en meter nedom en rå eller en bom samt tjänar till fotfäste för sjömännen, då de göra loss eller beslå segel, refva m. m. På det folket under arbetet må få bröstet i höjd med rån och för att pärten må bli mera jämlöpande med denna, uppbäres den på vissa ställen af tåg, som äro fästa till rån och kallas ridare. På hvar sin sida om ridaren lägges rund pärten ett slags knop, pärtkunta (se Knop och fig. 7 däri), som hindrar ridaren att förfara sig. En kort pärt, som sitter ytterst på rånocken, benämnes nockpärt (se fig.). R. N.* Pärta (fi. päre), för belysning afsedd trästicka, lyssticka, "spingsticka"; tunn spjäla eller spån, som nyttjas till taktäckning, korgflätning o. d. Pärtan är det enklaste och ursprungligaste särskildt för belysning egnade medel, som människan framställt, och har således haft en mycket vidsträckt utbredning. Om Odysseus' boning på Ithaka förmäles, att den upplystes med "färdigtorkade, med kopparn spingade stickor". - Man befann sig då ännu i bronsåldern. - I Sverige ha lysstickor i många orter varit i bruk långt in på 1800-talet. Till sådana användes helst lagom fett furuvirke, töre, men i somliga orter äfven björk. Virket sönderhöggs i ungefär en half m. långa ämnen, spingen, hvilka sedan spjälkades (spingades) till tunna, inemot tre cm. breda stickor, pärtor, spingstickor, som antingen hopbuntades med vidjor till kärfvar, "kärf", eller också upplades i en på väggen anbragt häck för att användas i mån af behof. Skedde klyfningen längsefter växtringarna, erhöllos stickor, som vid användningen fästes med bredsidan uppåt, skedde den åter tvärs öfver årsringarna, fästes de så erhållna stickorna, när de brändes, på kant. Jfr Belysning, sp. 1307. Se vidare Pärthållare. N. E. H.

Lysekäring från Dalsland, med 2 klämmor. (Nordiska museet). Pärthällare, inrättning för anbringande af lysstickor (jfr Pärta). Det enklaste sättet att fästa pärtan l. lysstickan var att sticka in den i en springa i väggen eller spismuren. Ett framsteg gjordes, när man för detta ändamål vid väggen eller spisen anbragte en med tvärskåror försedd träkloss eller också en klämma (klyka, klynna) af järn. Nästa steg togs genom att fästa denna klämma i ett löst fotstycke af trä, hvarigenom en flyttbar belysningsinrättning, stickstake, erhölls. Från denna utvecklade sig, därigenom att fästet för pärtorna genom en hakinrättning gjordes höj- och sänkbart, den s. k. lysekäringen, ett slags inemot 1 m. hög träljusstake, eller, om man så vill, primitiv kandelaber, som ställdes på stugans golf. Ljusstickhållare af på det hela taget likartade konstruktioner med de här skildrade äro kända ej blott från vårt land, utan också från vidt skilda håll af det öfriga Europa alltifrån skogs- och bergländerna nedåt Adriatiska hafvet till Finland och Skottland. Jfr Blosshållare. N. E. H. Pätin, Pätina (ry. pjati'na), "femting", benämning på hvart och ett af de fem distrikt, i hvilka republiken Novgorod var indelad. Ett särskildt intresse för svenskar har ett par af dessa "femtingar", emedan deras namn ingått i den svenska konungatiteln under en del af 1500-talet, såsom i Johan III:s: "Sveriges, Götes och Vendes konung, storfurste till Finland, Karelen, Votski (Salonski) Pätin och Ingermanland i Ryssland och öfver de ester i Livland hertig". Dessa "femtingar" äro Votski Pätin (Vodskaja pjatina), d. v. s. voternas (en finsk stam) femting, motsvarande ungefär Ingermanland, med städerna Jamburg, Koporje, Oresjek, Ladoga och Keksholm, samt Solonski Pätin (Solonskaja pjatina), uppkallad efter ån eller byn Sjelon, som, med växlande gränser, på 1500- och 1600-talen omfattade trakten emellan sjön Ilmen och Pskovs område med städerna Porchov, Staraja Russa och Ivangorod. Pöbel (af fr. peuple, lat. po'pulus, folket), pack, slödder, mobb, samhällets drägg, den lägst stående delen af stora städers befolkning. Jfr Canaille och Populas. - Pöbelvälde. Se Oklokrati. Pöhlmann, Robert, tysk historiker, f. 1852 i Nürnberg, d. 1914, vardt 1879 docent i gamla tidens historia i Erlangen, där han 1884 vardt e. o. och 1886 ord. professor. 1893 efterträdde han J. Burckhardt i Basel, 1900 flyttade han till München. Af P:s arbeten märkas Die