799 R 800 Ovibrerade r-ljud höra till frikativornas grupp och kallas r blott af etymologiska skäl. Ovibreradt velart r är merendels det "skorrande r", som förekommer i södra Sverige (Götaland). Ovibreradt r kan uppstå ur vibreradt genom reduktion: förminskning af vibrationernas antal och vidd. På öfvergången från vibreradt till ovibreradt tungspets-r står ett d-ljud i dalmålet och i finska. I hälsingskans korsp = korp, borst = bort har r förlorat vibrationer (och ton) och öfvergått till sch-ljud. Samtliga vibrerade och ovibrerade r-ljud, med undantag af det laryngala, kunna frambringas med eller utan ton. Man har alltså tonande r-ljud (sådana äro de flesta) och icke tonande, som bruka uppstå ur de förra genom inverkan af angränsande ljud eller paus. Så ha i Sverige somliga norrländska mål icke tonande, men vibreradt tungspets-r före k, p, t. Franskan har dylikt r i t. ex. quatre. Bildadt svenskt talspråk (riksspråk) har i norra och mellersta Sverige uteslutande vibreradt tonande tungspets-r; i götalandskapen ovibreradt tonande tungryggs-r (velart r) i början af ord och efter kort vokal, före vokal eller paus (t. ex. rifva, herre, tyvärr), i alla andra ställningar vibreradt tungspets-r; längre söder ut endast tungryggs-r (vanligen ovibreradt). Norskan har uteslutande vibreradt tungspets-r, danskan tungryggs-r eller strup-r. I Tyskland är ovibreradt tungryggs-r tämligen vanligt i synnerhet i städerna, men vibreradt tungspets-r ännu öfvervägande och mönstergillt. I syd-engelskt uttal är r ovibreradt tungspets-r, men efter vokal med eller utan följande konsonant ersattes det af en obestämd vokal; skotsk, irländsk och amerikansk engelska åter har vanligen vibreradt tungspets-r i alla ställningar. I franskan är tungryggs-r mönstergillt (Parisuttal); men många hålla dock ännu på tungspets-r. I spanskan och italienskan liksom i slaviska språk gäller endast vibreradt tungspets-r. Kinesiskan saknar alldeles r-ljud; i lånord och namn ersattes det med l. Äfven en del indianspråk saknar r. - Till sin funktion är r vanligen konsonant, men kan också tjänstgöra som sonant (bilda stafvelse). Sonantiskt r har i sanskrit ett särskildt tecken. Bland moderna språk erkänna tjechiskan och serbisk-kroatiskan r äfven i skrift som sonant, t. ex. tjech. hrb, kulle, prs, bröst. I svenskan kan r (tecknadt er) tjänstgöra som sonant i t. ex. porter, order, Mörner (med tonande r). Det indoeuropeiska r-ljudet kunde uppträda dels som konsonant (medljud), t. ex. sanskr. bha'rāmi, grek. φéγω, lat. fero, sv. jag bär, dels såsom sonant (själfljud). Som sådant användes det dock i de europeiska språken i allmänhet icke längre, utan har redan i urgammal (förhistorisk) tid ersatts af en hjälpvokal - i de germanska språken u eller ett därur i vissa ställningar utveckladt o - följd af konsonantiskt r, t. ex. sanskr. mrtis, mrta'm död, lat. mors, sv. och ty. mord. För öfrigt har r-ljudet både i de germanska språken i allmänhet och särskildt i svenskan varit utsatt för ovanligt få förändringar af någon större betydelse, om vi undantaga den för nysvenskan och nynorskan i deras förhållande till forn-språket genomgripande process, hvarigenom vid slutet af medeltiden r inom större delen af språkområdet sammansmälte med ett omedelbart följande d, l, n, s, t, till apiko-alveolart (eller i vissa dialekter -kakuminalt) s. k. tjockt d, l, n, s, t, t. ex. herde, särla, kärna, fors, hjärta; det sålunda uppkomna tjocka d öfvergick sedan i de flesta fall till ett kakuminalt s. k. "tjockt" l (se L). Bland mindre viktiga förändringar kunna nämnas förlängningen af r före j, t. ex. snärja (uttaladt snärrja), och att r ej sällan bytt plats med en följande vokal, t. ex. Anders af Andreas, Kerstin af Kristina. Annorlunda har förhållandet varit med det nya r-ljud, som i de nordiska språken mycket tidigt, nämligen redan i deras s. k. urnordiska period och, närmare bestämdt, sannolikt i början af den kristna tidräkningen, uppstod af det indoeuropeiska s-ljudet i de fall, då detta på grund af accentförhållanden blifvit tonande ( = z i franskan och engelskan), t. ex. hare (ty. hase), mer (jfr mes-t), nominativ- och presens-ändelsen -r såsom i riker (lat. regius), sitter (lat. sedis). Detta r-ljud var till att börja med i sitt uttal (förmodligen ovibreradt och muljeradt) vidt skildt från det gamla r, hvarför det ock i runskrift betecknas med en helt annan typ (se ofvan). Vid den fornsvenska litteraturens begynnelse på 1200-talet torde dock de båda r-ljuden ha till sitt uttal sammanfallit, enär intet spår af ortografisk åtskillnad dem emellan då kan upptäckas. Men innan detta skedde, hade redan det af s uppkomna r hunnit förstummas i en mängd ställningar, såsom före annan konsonant, t. ex. passiv kallas (af aktiv kallar + s), rättegång (af den fsv. genitiven rættar); vidare efter l, n, r, s, t. ex. pres. stjäl, skin (så ännu i Karl XII:s bibel; sedan i analogi med andra presensformer skiner), far, blås (så ännu i Karl XII:s bibel; sedan blåser), plur. gäss (af gås, jfr stäng-er af stång), ofta äfven i ordslut efter vokal, t. ex. Börje af Birger, by af äldre byr, dialekternas plur. hästa för hästar o. d. På äldre franska mynt betecknar R myntningsorten Orléans, på portugisiska Rio de Janeiro. Om den grekiska formen af R i Kristusmonogram se d. o. - I matematiken nyttjas stundom R som förkortningstecken för rät vinkel (l R, 2 R o. s. v.). Rotutdragningstecknet, V<over> </over>, har uppstått ur bokstafven r (som förkortn. för radix, rot). Som taltecken är R i latinet = 80, <over>R</over> = 80,000; på recept är R = re'cipe!, tag!; r. betyder i latinsk text res, sak, saker, eller recte, rätt; vidare är R. = Rufus; regina, regins, regnum, respublica, restitutor, rex, Roma, romanus o. s. v.; i bibliografiska uppgifter är r. (eller f. r.) = (folio) recto, högra sidan af ett blad; i titlar är R = reverendus, reverendissimus (hög)ärevördig; R betyder rar, sällsynt i förteckningar af böcker, mynt, växter m. m.; i engelska förkortn. är r. (R.) = royal, kunglig; på rucktaflan i fickur är R. = fr. retarder, sakta; vid temperaturuppgifter är R. = Réaumur; framför judiska namn betyder R. = Rabbi; som kemiskt tecken är R. (Rh.) = rhodium; i musiken är R. = ripieno (se d. o.) och rechte, högra handen; i fråga om mynt är R. = revers, baksidan; i sv. ordensuppgifter är R. = riddare (t. ex. R. N. O. = riddare af Nordstjärneorden). Lll.* Ad. N-n. R, fys. kem., beteckning för den s. k. gaskonstanten. Boyle-Gay-Lussacs lag (se Gas, sp. 772) kan skrifvas under följande form: p_tv_t = p₀v₀T/273