R är den adertonde bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta kända, semitisk-moabitiska, form är ᛩ (äfven en rundad form finnes). Samma form, vänd åt höger, återfinnes på grekisk botten, där växlande med P jämte R och några andra mindre vanliga former; i handskrifterna är P enväldigt. Redan hos alexandrinerna går hufvudstrecket under linjen. Tillkommer, för bekvämlighets skull, rundning, så är minuskeln, som i tryck nu återges med p, färdig, långt före den egentliga minuskelskriftens uppkomst. Den ingår som normalform i det slaviska (cyrilliska) och det koptiska alfabetet; den moderna slaviska skriften har P p. I de grekiska kolonierna uti Italien begagnades både P och R. Endast etruskerna antogo den svanslösa formen; nordetruskiska, umbriska och oskiska inskrifter ha D (vändt åt höger eller vänster). Fornlatinska inskrifter ha R (eller ᚱ), handskrifterna i kapitäler uteslutande R, som af Wulfila upptogs i hans gotiska skrift. I uncialskrift med R-liknande former sjunker bokstafven ofta under raden, hvarvid stundom svansen bortfaller, så att bokstafven liknar ett p. I kursiv finner man tidigt r (500-talet); annars i kursiv äfven en form, som tillfälligtvis kommer grek. λ tämligen nära; halfuncialt r liknar närmast vårt r. Den vanliga minuskelformen r går ofta under linjen. Senare hälften af uncialt R visar sig i minuskel som en sorts förkortningstecken efter o och uppträder fr. o. m. 1300-talet som själfständig bokstaf i något växlande former samt har gett upphof åt vårt skrifalfabets alternativform υ. Den äldre (germanska) runraden har i femte rummet ᚱ eller R, motsvarande lat. R. I det yngre, speciellt nordiska runalfabetet har runan ᚱ femte platsen i första flocken. Men jämte detta tecken ha båda alfabeten äfven ett annat tecken ᛉ (ᛘ, ᛦ , på Charnay-spännet ᛯ). Detta tecken, som torde utgå från grek. ψ, d. v. s. ps, hade äldst namnet ilx och ljudvärdet x (ks, hs). Men då i urnordisk tid slutande (tonande) s öfvergick till ett muljeradt r-ljud, erhöll ᛉ eller, som det i yngre alfabetet alltid ristas, ᛦ i de nordiska språken detta ljudvärde och namnet yr. Vid transkription med vanliga bokstäfver återges det till skillnad från det vanliga r med R. – Tecknen R r utmärka i alla språk med latinsk skrift ett r-ljud. I latinsk skrift återgafs i grekiska lånord begynnande r med rh och rr inuti ord med rrh, t. ex. Rhodus, rhetor, Parrhasius. Detta skrifsätt går igen äfven i nyare språk med dålig ortografi. I svenskan kan emellertid rh i grekiska lånord anses afskaffadt genom Sv. akademiens afhandl. om stafsättet 1801; men det håller sig ännu i ett eller annat namn, t. ex. Rhen. Polskt rz betecknar ett sch-ljud (motsv. fr. j eller ch]; tjech. <over>r</over> är samma ljud med några vibrationer i början. Isl. hr- och wales. rh utmärka ett till sin förra del utan röstton uttaladt r-ljud (liksom grek. <over>ρ</over>). Bokstafvens namn är i hebr. resch, arab. ra, grek. rå, slav. rtsy, annars ärr. Den vanliga r-runan kallas reid. Bokstafvens talvärde är i semitiska språk 200, i grekiska och slaviska 100. Det ges flera olika r-ljud. I. Vibrerade r-ljud (verkliga r-ljud) bilda i språkljudens fonetiska indelning den grupp, som benämnes tremulanter (dallerljud). Dessa r-ljud åstadkommas på det sätt, att talströmmen periodiskt afbrytes genom ett hinder, närmare bestämdt en tungformig, med ena ändan fast kropp, hvars fria del af luftströmmen drifves undan, men i nästa ögonblick till följd af sin spänstighet återtar sin ställning i luftströmmens väg, så åter drifves undan o. s. v., d. v. s. vibrerar. Den vibrerande kroppen kan vara a) läpparna: labialt r, brukas (efter p) för att hejda hästar; b) tungspetsen riktad uppåt mot tandlådorna: apiko-alveolart r, vanligt uppsvenskt r (tungspetsen kan vara mera riktad uppåt, hvarigenom en apiko-kakuminal afart uppstår); c) tungspenen (och underkanten af gomseglet): uvulart (velart) r, t. ex. skånskt r; d) röstbanden: laryngalt r, som finnes i t. ex. danska. För att röstbandens dallring skall ge ett r-ljud och ej ton, måste vibrationerna ske långsamt: man kommer till detta r-ljud, om man vid uttalet af neutral vokal successivt sänker tonen, tills den upphör. Emedan r-ljudet liknar hundens (lat. canis) morrande, kallas r "littera canina". Inom området för (vibreradt) tungspets-r träffas ej sällan personer, som äro ur stånd att frambringa detta ljud; de ersätta det då vanligen med ovibreradt r eller med vokal eller v-artade ljud. Den, som ej från barndomen är van vid uppsvenskt r-ljud, har i allmänhet svårt att lära sig det. II.