största skepp och flaggmän fastnade på en sandbank. På samma bank hade R. stött med skeppet "ösel", men han lät icke bärga något segel på detsamma, hvarigenom fienden ej fick någon varning för faran. Det svenska fartyget, såsom mindre, släpade emellertid snart öfver. R. blef 1719 naturaliserad svensk adelsman.

2. Axel Arvid R., den föregåendes sonsons sonson, Bellmanssångare, f. 23 juni 1793 på Djurgården vid Stockholm, d. 20 sept. 1836 i Stockholm, blef 1809 student i Uppsala, där han någon tid studerade teologi, samt 1812 underlöjtnant vid Ingenjör-kårens fältmätningsbri-gad, i hvilken egenskap han bevistade 1814 års fälttåg i Norge. Han blef 1820 löjtnant och 1827 kapten i nämnda kår. -- R. väckte redan tidigt uppmärksamhet genom sina anlag som skådespelare och förvärfvade stor och långvarig namnkunnighet som tolk af Bellmans sånger. R. egde utomordentlig mimisk förmåga och en sångkonst, som lämpade sig för dessas återgifvande. Samtida vittna enhälligt om den njutning hans föredrag af Bellmans dikter beredde åhöraren. Tegnér och Beskow, Livijn och Dahlgren voro alla ense i att prisa det. -- R. var deputerad stormästare i Par Bricole, en af stiftarna samt verksam ledamot af Bellmanska sällskapet (1824) äfvensom sedan 1821 medlem af Götiska förbundet. På hans graf på Nya kyrkogården vid Stockholm reste sällskapet P. B. en vacker minnesvård 1838. - Jfr "Minneskrans öfver A. A. Raab" (1838).

3. Adam Kristian R., friherre, sonson till Adam Johan R. (se ofvan), militär, riksdagsman, f. 13 aug. 1801 på Marielund, Blekinge, d. 8 juni 1872 i Stockholm, blef 1816 fänrik vid Kalmar regemente, hvilket han 1845 lämnade som kapten. På Ryssbylund i Kalmar län visade han sig 1825--56 som en så driftig landtbrukare, att "han kan sägas vara den, som i Kalmarorten först och kraftigast gaf väckelse och uppslag till den nyare tidens rationella jordbruk", och äfven i andra afseenden var han en initiativets man. 1856--66 egde och bebodde R. Vårby i Södertörn. Han bevistade riksdagarna från 1834 till sin död, dels som medlem af ridderskapet och adeln, dels, fr. o. m. 1867, som ledamot af Första kammaren för Kalmar läns södra landsting. I politiken hörde R. till det liberala lägret. Han uppträdde 1859 i "norska frågan" till försvar för norrmännens själfbestämningsrätt i inre angelägenheter, talade 1865 varmt för representationsförslaget samt verkade 1867 och framgent ifrigt för en förbättring af försvarsväsendet. 1853--54 var R. ordförande i det särskilda utskott, som förberedde den bekanta reformen inom brännvinslagstiftningen. Härtill må läggas, att han var en hängifven anhängare af "skandinavismen". Han var en ädel, varmhjärtad och för alla fosterländska frågor lifligt intresserad och verksam man, hvarom bl. a. riksdagsprotokollen bära vittne. R. blef 1845 led. af Landtbruksakad.

4. Klas Fredrik Hugo R., friherre, den föregåendes son, militär, f. 27 nov. 1831 på Ryssbylund. Kalmar län, d. 11 dec. 1881 i Stockholm, utnämndes, sedan han 1847--50 genomgått Krigsakademien, sistnämnda år till underlöjtnant vid Kalmar regemente. Anställd som adjutant hos svensk-norske ministern i Berlin, genomgick R. 1855--58 preussiska, krigsakademien. Därunder befordrades han (1857) till löjtnant vid ofvannämnda regemente. Efter återkomsten till fäderneslandet utnämndes han, 1859, till generalstabsofficer. När dansk-tyska kriget 1864 utbröt, sökte och erhöll R. anställning som premiärlöjtnant i danska armén. Till en början anställd vid högkvarteret, deltog han med detta i striden vid Dybböl 17 mars, men detachera-des snart därifrån och öfvertog befälet öfver det af svenska och norska frivilliga bestående 1:a kompaniet af kapten Aaröes ströfkår. Mest bekant bland de expeditioner, som detta kompani under R:s ledning utförde, är det nattliga företaget till Lojt (Loit) kyrkoby i Slesvig, vid hvilket tillfälle flera fångar togos. För sitt deltagande i kriget skördade R. emellertid icke odeladt beröm, ty mången ansåg det mindre lämpligt, emedan han hade Preussen att tacka för en icke oväsentlig del af sin militära utbildning. Å andra sidan må dock betonas, att R., liksom hans fader, var en varm vän af den skandinaviska idén. 1865 utnämndes R. till kapten i armén och förordnades s. å. till informationsofficer i taktik, reglementen och krigsartiklar vid Krigsakademien på Karlberg. Jan. 1866-sept. 1873 var han lärare i krigskonst och krigshistoria vid Högre artilleriläroverket (sedermera Krigshögskolan) på Marieberg. Under tiden utnämndes han 1869 till kapten vid Kalmar regemente, 1870 till major i armén samt 1872 till öfverstelöjtnant i armén och expeditionschef i Landtförsvarsdeparte-mentets kommandoexpedition. 1873 uppgjorde han förslag till grunder för en ny, på allmän värnplikt grundad, fullt tidsenlig härordning, hvilket förslag, sedan det blifvit granskadt af en kommitté, i hvars arbeten R. förordnades att deltaga, lades till grund för K. M:ts framställning i ämnet till 1875 års riksdag. 1873 utnämndes R. till öfverste och chef för Generalstaben, hvars organisation han haft i uppdrag att uppgöra. Under loppet af de följande