Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 863-864 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radioaktiva grundämnen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ej kunna diffundera bort, efter inträdd jämvikt den
på tidsenheten bildade mängden af hvart och ett ämne
vara lika med den samtidigt sönderfallande mängden;
äfvenså måste, som man lätt kan visa på matematisk
väg, de absoluta mängderna af hvart särskildt element
i serien vid jämvikt vara omvändt proportionella mot
de respektiva ämnenas sönderfallshastigheter. Följande
på denna lag grundade tabell anger efter Rutherford
de olika mängder af uranseriens element, som stå
i radioaktiv jämvikt sinsemellan och med 1,000
gr. uran (siffrorna ange mg., d. v. s. milliondelar
af uranmängden):

Grundämne	mg. för 1000 gr. uran	Grundämne	mg. för 1000 gr. uran
Uran I	1000000	Radium A	0,000000001
Uran X1	0,000013	Radium B	0,000000009
Uran X2	0,0000008	Radium C	0,000000007
Uran II	196?	Radium D	0,0029
Ionium	39	Radium E	0,0000024
Radium	0,34	Radium F	0,000065
Niton	0,000002	(Polonium)

En viktig följd af lagen om den radioaktiva jämvikten
är, att proportionen mellan radium och uran i primära
uranmineral (d. v. s. sådana, som efter sin bildning
icke varit utsatta för urlakningsprocesser) bör
vara konstant 3,4 dlr radium på 10,000,000 dlr uran,
hvilket bekräftats af Markwald vid undersökning af
pechblände från de mest olika punkter af jordytan. Och
i de fall då, som i mineralen autunit och carnotit,
den relativa radiumhalten befunnits afsevärdt
lägre, måste detta anses bero på, att någon del
af radiumhalten gått förlorad genom naturliga
urlakningsprocesser.

Slutprodukterna af den radioaktiva omvandlingen
(helium och efter all sannolikhet bly) stå tydligen
icke i någon bestämd kvantitativ jämvikt med öfriga
leder i serien, emedan deras omvandlingshastighet
får antas = 0. De måste med andra ord hopa sig under
tidernas lopp. Det är därför, som Strutt m. fl. genom
att bestämma heliumhalten i olika radioaktiva mineral
kunnat beräkna deras geologiska ålder (se Radium,
sp. 878). Och på grund af proportionen mellan bly
och uran i bergarter har engelsmannen Holmes sökt
uppgöra en tidräkning för de geologiska perioderna. Så
t. ex. beräknar han för de äldsta eruptiva bergarterna
på jorden en ålder af 1,500 mill. år.

Tydligtvis kan en någorlunda kraftig radioaktivitet
väntas endast hos sådana mineral, som hålla något
eller några af de radioaktiva "urelementen" i större
mängd, och det är också sådana man i allmänhet
använder för framställande af radium, polonium,
mesotorium m. fl. hithörande grundämnen. Nedanstående
förteckning anger några af de viktigaste bland
ifrågavarande mineral. En fullständigare tabell
häröfver finnes i nedan anförda arbete af Gockel,
sid. 40–41.

A. Uranmineral. Pechblände (se d. o.). Afarter af
pechblände äro de i Norge anträffade mineralen
cleveit och bröggerit. Ett annat viktigt uranmineral
är carnotit, som utgöres af urankaliumvanadat;
det har hufvudsakligen anträffats i Colorado och
Utah i Förenta staterna. Därjämte innehålla nästan
alla toriummineral samt några mineral med sällsynta
jordmetaller (se nedan
B och C) äfven mer eller mindre uran. Så
t. ex. finns i torianit vanligen 10–20 proc. uranoxid.

B. Toriummineral. Så godt som alla i handeln
förekommande toriumföreningar (t. ex. det
till glödljus, se d. o., använda nitratet)
framställas ur mineralet monazit (se d. o.),
som är ett fosfat af de sällsynta jordmetallerna
cer, lantan, praseodym och neodym med växlande mängder
af torium. Ur affall efter mineralets bearbetning
på toriumföreningar framställas starkt radioaktiva
mesotoriumpreparat. Torit och orangit
utgöras hufvudsakligen af toriumortosilikat,
men förekomma så sparsamt (mest i Norge), att
de icke ha någon teknisk betydelse. Viktigare är
däremot den ofvannämnda, på Ceylon förekommande
torianiten, en förening mellan uran- och
toriumoxid, (ThU)O₂.

C. Af mineral innehållande sällsynta jordmetaller
finnes ett mycket stort antal,
hvilka dock sällan anträffas i större kvantiteter.
Åtskilliga sådana förekomma äfven i Sverige,
t. ex. vid Ytterby i Stockholms skärgård, i trakten
af Falun m. fl. ställen. Viktigast äro: 1)
gadolinit, ortit och cerit, som bestå af
silikater; 2) monazit (se ofvan B.) af fosfater samt
3) fergusonit, samarskit och euxenit
af niob-, tantal- och titansyrade salter.
Mineral, som hålla sällsynta jordmetaller, äro
vanligen äfven mer eller mindre toriumhaltiga.

Berg- och jordarters aktivitet. Ehuru de vanliga
bergartbildande mineralen, såsom kvarts, fältspat,
hornblände, granat, olivin, oftast äro inaktiva,
och ehuru starkt radioaktiva mineral, såsom de
nyss anförda, sällan kunna direkt påvisas som
bergartsbeståndsdelar, ha likväl utförliga
undersökningar af Strutt, Eve och Jolly
m. fl. ådagalagt, att de allra flesta berg-
och jordarter besitta en påvisbar, om än ringa
radioaktivitet. Denna sammanhänger därmed, att de
vanliga bergarterna, synnerligast kiselsyrerika,
eruptiva sådana, t. ex. graniter och porfyrer,
vid särskildt ingående undersökningar kunna visas
innehålla små spår af torium, uran eller sällsynta
jordmetaller; och vid bergarternas förvittring
kunna naturligtvis dessa beståndsdelar under
gynnsamma omständigheter stanna kvar olösta och
sålunda i de bildade jordarterna framkalla en
större eller mindre radioaktivitet. En följd af
radioaktiviteten i berg- och jordarter blir sedan,
att genomsipprande vatten i sin ordning visar sig
aktivt (se Radioaktivt vatten). Å andra sidan kunna
de radioaktiva substanserna i jordskorpan betraktas
som naturens viktigaste elektricitetskällor, genom
hvilkas verksamhet man såsom Elster och Geitel samt
Ebert visat, kan förklara de elektriska laddningarna
i jordytan och atmosfären.

Gockel sammanfattar på följande sätt resultatet
af alla intill 1914 utförda undersökningar
öfver radioaktiviteten i berg- och jordarter:
1) Radiumhalten i bergarter uppgår till högst
några milliondels mg. för kilogram bergart (=
billiondelar). Toriumhalten däremot är i medeltal
10 mill. ggr större, d. v. s. några cg. för kg. Då
toriums aktivitet, d. v. s. intensiteten af dess
strålning, är i samma proportion mindre än radiums,
så bidraga bägge de nämnda grundämnena ungefär lika
mycket till bergarternas aktivitet. 2)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>