börja med hastigt med spänningen, sedan långsammare och närmar sig slutligen asymptotiskt ett maximivärde, hvilket betecknas som

Fig. 2.

mättningsströmmen. Med tillhjälp af ionteorien kan kurvans utseende lätt förklaras. Den hastighet, hvarmed ionerna drifvas framåt i det elektriska fältet, är proportionell mot fältets styrka. När spänningsskillnaden mellan plattorna är liten, förflyttas de positiva och negativa ionerna alltså långsamt förbi hvarandra och kunna därför i stort antal återförenas med hvarandra. Den på mätinstrumentet, E, aflästa strömmen blir därför helt svag. Med växande spänningsskillnad ökas ionernas hastighet allt mer, och den tid, hvarunder återförening kan ega rum, blir därför allt kortare, till dess slutligen alla ioner praktiskt taget utan förlust genom återförening utfällas på de båda elektroderna. Om spänningsskillnaden nu ytterligare ökas, kan detta icke medföra någon ytterligare ökning af strömstyrkan. Mättningsströmmen är därför ett mått på de utfällda ionernas laddning och, då laddningen per ion är bekant, äfven på antalet ioner, som nybildas per tidsenhet. Mättningsströmmen är därför äfven ett mått på strålningens intensitet. För uppmätning af starka mättningsströmmar kan en galvanometer (se d. o.) användas, men då fråga är om svagt radioaktiva preparat, användes vanligen ett elektroskop eller en kvadrantelektrometer. Flera olika slags elektroskop och elektrometrar äro konstruerade särskildt för undersökning af radioaktiva kroppar. En enkel och användbar form är t. ex. det af C. T. R. Wilson konstruerade bladelektroskopet. Ett mässingskärl af ung. 1 l. volym tjänstgör här som det ena belägget i en kondensator (fig. 3), det andra utgöres af en metallstaf, T, och ett vid densamma fäst aluminiumblad G. De båda beläggen äro isolerade från hvarandra genom en ebonit- eller bärnstenspropp B, hvari en liten metallstaf A är fäst. Denna metallstaf är genom en bärnstensbit C isolerad från metallstafven T och det med denna förenade aluminiumbladet G, till hvilket elektrisk laddning utifrån kan tillföras medelst den vridbara metalltråden D. Det preparat, som skall undersökas, placeras under elektroskopet. I kärlets botten kan en metallplatta fastskrufvas eller ett tunt aluminiumblad anbringas, så att strålar af olika genomträngningsförmåga kunna undersökas. På kärlet finnes en öppning, F, täckt med glas eller glimmer, genom hvilket guldbladets rörelse medelst en okularmikrometer (se d. o., sp. 569) kan iakttagas. Försöket utföres så, att aluminiumbladet medelst en gniden ebonitstaf laddas upp till 200--300 volts spänning, hvarefter man iakttar huru lång tid, som åtgår, medan guldbladet passerar ett visst stycke af skalan. En korrektion måste dock anbringas för elektroskopets s. k. naturliga laddningsförlust, som undantagsvis beror därpå, att bärnstensbitarna B och C icke isolera tillräckligt, men i regel på en svag aktivitet hos kärlet

Fig. 3. Wilsons bladelektroskop.

eller på en svag strålning från jorden eller luften. Korrektionens storlek bestämmes lätt genom att före och efter det egentliga försöket, d. v. s. då icke något preparat är anbragt under elektroskopet, iakttaga huru hastigt elektroskopet urladdas. Kapaciteten hos elektroskopet uppgår till ung. 1 elektrostatisk enhet, och med detsamma kunna strömmar ända ned till 10^-15 à 10^-16 ampères styrka noggrant mätas. -- Den fotografiska metoden är jämte den nyss antydda af stor betydelse för undersökningen af svagt radioaktiva kroppar och har dessutom kommit till användning vid nästan alla undersökningar, som afsett att fastställa strålarnas förhållande i magnetiska och elektriska fält. -- Bland de ämnen, som under inverkan af de radioaktiva strålarna fluorescera, påpekas särskildt bariumplatinacyanur, diamant, mineralerna willemit och kunzit samt sidotblände (kristalliserad zinksulfid). När en skärm, som är bestruken med ett fluorescerande ämne, bringas att lysa under inverkan af radioaktiv strålning, lyser den icke öfver hela ytan samtidigt, utan -- som man kan iakttaga genom ett mikroskop -- i skilda punkter (W. Crookes, Elster och Geitel 1903), och de lysande punkterna ändra oupphörligen plats. Genom att räkna dessa s. k. scintillationer kan ett mått på aktiviteten hos ett visst radioaktivt preparat erhållas. (Jfr Spinteroskop.) Strålarnas egenskaper. De från uran och toriumpreparat utsända strålarna ega ingen enhetlig karaktär. Man urskiljer tre hufvudslag af strålar, som på förslag af Rutherford erhållit namnen α-, β- och γ-strålarna. Alla tre strålningsarterna ega förmåga att ionisera gaser och inverka på den fotografiska plåten. Förmågan att uppväcka scintillation har dock hittills påvisats endast hos α- och β-strålarna. De tre strålningsarterna skiljas hufvudsakligen genom olikhet i fråga om genomträngningsförmåga och olika förhållande i magnetiska och elektriska fält. α-strålarna absorberas fullständigt af ett aluminiumblad af O,05 mm. tjocklek, β-strålarna absorberas till största delen af ett sådant blad af 5 mm. tjocklek, under det att en aluminiumplatta af 500 mm. tjocklek icke förmår fullständigt absorbera γ-strålarna. Dessa siffror