äro endast att betrakta som mycket grofva medelvärden, som dock visa, att de tre strålningsarternas genomträngningsförmåga stå till hvarandra ungefär i förhållandet 1:100:10000. — Om ett knippe af α-, β- och γ-strålar utsättes för inverkan af ett starkt magnetiskt fält på sådant sätt, att de magnetiska kraftlinjerna löpa vinkelrätt mot strålknippet, så skiljas α-, β- och γ-strålarna från hvarandra.

Fig. 4.

I ofvanstående schematiska figur (fig. 4) tänkas kraftlinjerna löpa vinkelrätt mot bladet med riktning från framsidan mot baksidan. Uppdelningen kan påvisas medelst den fotografiska plåten eller medelst en fluorescensskärm. Om preparatet betäckes med aluminiumblad, kan man visa, att de strålar, som icke påverkas af det magnetiska fältet, äro γ-strålar. De strålar, som afböjas mot vänster, absorberas mycket lätt och äro sålunda α-strålar, under det att det till höger afböjda strålknippet har en genomträngningsförmåga, svarande mot β-strålarnas. Af den omständigheten, att α- och β-strålarna afböjas i det magnetiska fältet, bevisas, att dessa strålar bestå af partiklar, laddade med elektricitet, som med stor hastighet utslungas från det aktiva ämnet (jfr Katodstrålar, sp. 1301). Af den riktning, åt hvilken afböjningen sker, i förhållande till de magnetiska kraftlinjernas riktning framgår, att α-partiklarna äro positivt och β-partiklarna negativt laddade. α-strålarna motsvara därför kanalstrålarna, β-strålarna katodstrålarna. Att strålarna medföra elektriska laddningar, har direkt påvisats af flera forskare (Strutt, J. J. Thomson, Rutherford, P. och M. Curie, Wien, Seitz). Genom uppmätning af strålarnas afböjning i magnetiska och elektriska fält enligt de metoder, som användas vid undersökningen af katod- och kanalstrålarna, kunna partiklarnas hastighet samt förhållandet mellan deras laddning och massa bestämmas. Af sådana försök framgår, att alla α-partiklar ha samma massa. Hvarje partikel består af en heliumatom, laddad med 2 elektriska enhetsladdningar (jfr Elektron, fys.). Då α-strålarna passera genom materia, absorberas de mycket starkt, hvarvid partiklarnas hastighet minskas; däremot förändras deras antal och rörelseriktning icke afsevärdt. α-partiklarnas banor i luft af vanligt tryck inskränka sig till några få centimeter. Sedan partiklarna genomlupit dessa banor, upphör deras förmåga att ionisera luften och att inverka på fotografiska plåten. Afståndet mellan en partikels utgångspunkt till ändpunkten för dess bana kallas räckvidden. Alla från ett enhetligt radioaktivt ämne utslungade α-partiklar ha samma begynnelsehastighet, men hastigheten är vid olika radioaktiva ämnen olika stor och därmed äfven räckvidden. Vid de hittills bekanta radioaktiva ämnena ligger hastigheten mellan värdena 1,5 ⋅ 10⁹ och 2,2 ⋅ 10⁹ cm/sek., d. v. s. mellan ung. 1/20 och 1/12 af ljusets hastighet. — Den största hastighet, hvarmed β-partiklarna utslungas från radioaktiva ämnen, är nästan lika stor som ljusets. Med undantag af den större hastigheten likna β-strålarna i alla afseenden katodstrålarna. Liksom dessa bestå de af "elektroner", d. v. s. partiklar, hvilkas massa är ungefär 1/2000 af väteatomens och hvilkas negativa laddning motsvarar en enhetsladdning. I motsats till α-strålarna synas de från ett enhetligt radioaktivt ämne utsända β-strålarna i allmänhet icke vara homogena, utan sammansatta af elektroner med olika hastighet. — γ-strålarna likna till sin allmänna karaktär, särskildt i afseende på sitt förhållande i magnetiska och elektriska fält, röntgenstrålarna (jfr Röntgenstrålar). Då γ-strålar endast förekomma vid sådana radioaktiva ämnen, som utsända β-strålar, är det sannolikt, att emissionen af γ-strålar på samma sätt sammanhänger med förekomsten af β-strålar, som emissionen af röntgenstrålar sammanhänger med katodstrålarna. γ-strålarna uppfattas därför som elektromagnetiska vågimpulser, som framkallas genom utslungandet af β-partiklar ungefär på samma sätt som en akustisk vågrörelse, en knall, framkallas, när ett skott aflossas.

Fig. 5.

I vidstående fig. 5 åskådliggöras i enlighet med en af Rutherford gjord grafisk framställning massorna och genomsnittsvärdena på hastighet och energimängder hos α- och β-partiklar. Oaktadt sin större hastighet ega β-partiklarna till följd af sin så mycket mindre massa en mycket mindre energimängd än α-partiklarna. Denna omständighet förklarar, hvarför den ioniserande förmågan och förmågan att uppväcka scintillation är mycket mindre hos β-strålarna än hos α-strålarna. Sekundära strålar. När en kropp träffas af α-, β- eller γ-strålar, uppkomma sekundära strålar. Från en kropp, som träffas af β- och γ-strålar, utstråla sekundära β- och γ-strålar, hvilka i sin tur kunna uppväcka tertiära strålar o. s. v. De sekundära strålar, som uppväckas af α-strålarna, betecknas enligt J. J. Thomson som δ-strålar. De bestå liksom β-strålarna af negativt laddade elektroner, men deras hastighet uppgår endast till en ringa bråkdel af β-strålarnas. Strålarnas kemiska verkningar. De från starka radioaktiva preparat utsända stålarna förmå framkalla kemiska reaktioner, t. ex. sönderdelning af vatten, kolsyra, koloxid, ammoniak och saltsyra. I regel kunna under inverkan af strålarna de omvända reaktionerna också inträda. Ett starkt radioaktivt preparat, som länge förvarats i slutet kärl, luktar starkt ozon, då kärlet öppnas. Med bildningen af ozon sammanhänga sannolikt de