att utveckla emanation. Halfveringstiden för toriumemanationen är 53 sek. och för aktiniumemanationen 3,9 sek. De sistnämnda emanationerna sönderfalla således mycket hastigare än radiumemanationen. - Radiumsalt, som fullständigt befriats från sin emanation, eger blott 25 proc. af sin normala aktivitet. Aktiviteten växer så, att halfve-ringstiden är 3,ss dagar. Kurvan för aktivitetens aftagande hos emanationen och tillväxt hos radium äro således komplementära, på samma sätt som förhållandet är i fråga om uran X (se Radioaktivitet, sp. 872). Den aktiva utfällningen. Om radiumemanatlon införes i ett slutet rum, växer att börja med aktiviteten, som redan antydts, flera timmar, tills den blir ungefär dubbelt så stor som vid försökets början. Om emanationen sedan blåses ut ur kärlet, bibehåller detta likväl en af sevärd aktivitet, som dock efter några timmar försvinner. Aktivitetens tillväxt vid försökets början beror därpå, att flera nya aktiva ämnen bildas. Dessa ämnen stanna kvar, då emanationen blåses ut ur kärlet, och förhålla sig alldeles som en fast kropp, som utfällts på kärlets väggar. De betecknas därför med namnet aktiv utfällning, och den härigenom framkallade aktiviteten betecknas som inducerad aktivitet. Sedan modersubstansen, emanationen, aflägsnats, försvinna dessa ämnen hastigt, hvarvid de förvandlas till ett svagt aktivt ämne. En noggrann undersökning af den aktiva utfällningen har fört till det resultatet, att den består af minst 6 olika ämnen, som betecknas som Ra A, Ra B o. s. v. Sambandet mellan radium och dess närmaste sönderdelningsprodukter åskådliggöres i

Hastigt sönderfall aktiv utfällning nedanstående diagram. Ra A, Ra B och Ra C äro hastigt sönderfallande beståndsdelar i den aktiva utfällningen. De respektive halfverings-tiderna återfinnas i figuren. Ur Ra C uppkomma tre nya radioaktiva ämnen, Ra D, Ra E och Ra F, som utgöra långsamt sönderfallande beståndsdelar i den aktiva utfällningen med halfveringstiden respektive 16,5 år, 5 dagar och 136 dagar. Då sistnämnda ämnen ju alltid uppkomma ur radium, måste man vänta sig att påträffa dem hos alla mineral, som innehålla radium. I själfva verket ha också några af de radioaktiva ämnen, som upptäckts hos de radioaktiva mineralen, visat sig vara identiska med de här omtalade omvandlingsprodukterna. Det af fru Curie i pechblände upptäckta ämnet polonium och det af Marckwald funna radiotellur ha sålunda visat sig vara identiska med Ra F. De aktiva beståndsdelarna i det af Hofmann ur pechblände isolerade radioblyet ha visat sig bestå af Ra D, E och F. Som hjälpmedel för att påvisa identiteten mellan två aktiva ämnen begagnar man sig i första rummet af halfveringstiderna för de respektive ämnenas sönderdelning samt därjämte af de från ämnena utsända strålarna. Förutom Ra D uppkommer ur Ra C äfven en annan omvandlingsprodukt, som fått namnet Ra C₂. Uppkomsten af helium ur radioaktiva ämnen. Förutom radioaktiva sönderdelningsprodukter utvecklas ur radium äfven ett inaktivt, förut väl bekant kemiskt element, helium. Enligt sönderdelningsteorien måste man vänta sig, att de inaktiva sönderdelningsprodukterna måste finnas anhopade i de radioaktiva ämnena, och således bör man påträffa dem i de radioaktiva mineralen. Man finner också, att helium är en ständig följeslagare till uran och torium. Enligt en af Rutherford först framkastad hypotes äro α-partiklarna ingenting annat än elektriskt laddade heliumatomer. Alla ämnen, som utsända α-strålar, skulle sålunda också utveckla helium. Att helium utvecklas ur radiumpreparat, har experimentellt bevisats af Ramsay och Soddy. Genom försök af Rutherford och Royds har vidare påvisats, att α-partiklarna till sin kemiska beskaffenhet äro identiska med helium. Vid detta försök infördes i ett kärl, som var alldeles fritt från helium, ett mycket tunnväggigt, för gaser ogenomträngligt, men för α-partiklar genomträngligt glasrör. På spektroskopisk väg kunde helium påvisas, sedan α-strålar trängt in i kärlet. Värmeutveckling hos radioaktiva ämnen. Curie och Laborde påvisade 1903, att radiumsalter ha förmågan att spontant och kontinuerligt utveckla värme. Den värmemängd, som l gr. radium utvecklar i timmen, uppgår enligt de nyaste undersökningarna af Schweidler och Hess till 118 gramkalorier. Härvid afger radium själf ungefär 5, emanationen i förening med Ra A 44 och Ra C 31 proc. af hela den utvecklade värmemängden. Att äfven torium och polonium utveckla värme har påvisats af andra forskare. Den spontana värmeutvecklingen hos de radioaktiva ämnena härrör till öfvervägande del från α-strålarna och endast till mindre del från β- och γ-strålarna. Värmeutvecklingen förklaras därigenom, att genom absorption af det radioaktiva preparatet själft eller af väggarna i kalorimeterkärlet α-partiklarnas stora rörelseenergi omvandlas i värme. Man har beräknat, att l kbcm. emanation vid sin sönderdelning utvecklar omkr. 10 millioner gramkalorier. När l kbcm. vätgas förbrännes, utvecklas ungefär 3 gramkaloricr. Värmeutvecklingen, när emanationen omvandlas, är sålunda flera millioner gånger större än värmeutvecklingen vid en knallgasexplosion. De radioaktiva mineralens ålder. Rutherford har påvisat, att ett minerals ålder kan bestämmas, om den i detsamma förefintliga heliummängden och den heliummängd, som årligen nybildas, bestämmes. Om man antar, att icke något helium har gått bort från mineralet, sedan det bildades, så skulle den tid, som måste ha åtgått för att bilda mineralets heliummängd, vara densamma som mineralets ålder. I verkligheten måste dock alltid något helium gå bort. Beräkningen kan därför endast ge ett undre gränsvärde för mineralets ålder, som kommer det verkliga värdet närmare, ju mer kompakt mineralet i fråga är. Enligt mätningar och beräkningar af Strutt anges i nedan stående tabell några numeriska data för minimiåldern hos mineral från olika geologiska perioder.