Sferosiderit Hematit Hematit Titanit Geologisk period Oligocen Eocen Kolförande kalksten Arkeiska Minimiålder i år 8,400,000 31,000,000 150,000,000 710,000,000 De vunna resultaten stå i god öfverensstämmelse med de resultat, hvartill man på andra vägar kommit rörande samma fråga. De radioaktiva ämnenas betydelse för jordens värmehushållning. Radioaktiva ämnen förekomma icke blott hos vissa mineral. Många källor innehålla af sevärda mängder radioaktiva ämnen, något, som visat sig vara af allra största betydelse för terapeutiska ändamål. Dessutom kunna små mängder radioaktiva ämnen påvisas i nästan alla beståndsdelar af jordskorpan. Enligt Strutt och Joly kan man antaga, att stenar per gr. i genomsnitt innehålla 10^-11 à 10^-12 gr. radium och ungefär 10^-4 à 10^-5 gr. torium, under det att hafsvattnet per gr. innehåller 10^-15 gr. radium och 10^-8 gr. torium. Jordens inre har en mycket hög temperatur. Då emellertid värme oafbrutet ledes till jordytan, hvarifrån den bortgår genom utstrålning till världsrymden, skulle jordens inre för länge sedan ha svalnat, därest icke denna värmeförlust på något sätt ersatts. Då radioaktiva ämnen förekomma till afsevärda mängder i jorden, har man hos dessa ämnen trott sig finna källan till det värme, som ersätter, hvad som går förloradt genom utstrålningen. Rutherford har beräknat, huru mycket radium, som erfordras, för att jordens värmeförlust genom utstrålning skulle kunna täckas, och funnit, att, om jorden innehölle 2,1 x 10^-13 gr. radium per kbcm., skulle den värmemängd, som denna radiummängd alstrar, vara tillräcklig för ifrågavarande ändamål. De nyss anförda siffrorna af Strutt och Joly visa emellertid, att en stor del af jordskorpan innehåller en mycket större mängd radioaktiva ämnen, än som erfordras för att täcka värmeförlusten genom utstrålning. Strutt gör därför det antagandet, att jordens kärna är nästan fullständigt fri från radioaktiva ämnen och att endast själfva ytlagret till ett djup af omkr. 70 km. innehåller de värmealstrande radioaktiva ämnena i större mängd. Litt.: E. Rutherford, "Die radioaktivität" (1907), fru M. Curie, "Die radioaktivität" (1911), P. Gruner, "Kurzes lehrbuch der radioaktivität" (s. å.), "Jahrbuch der radioaktivität und elektronik" och "Handwörterbuch der naturwissenschaften" (VIII, 1912). T. E. A. Radiumbehandling (Radiumterapi), med. Under detta namn sammanfattas vanligen behandlingen med radioaktiva ämnen, af hvilka radium-, mesothorium-, thorium X- och aktiniumföreningarna och deras sönderfallsprodukter äro de, som hittills fått praktisk användning i medicinens tjänst. Radium, som är det mest använda af dessa, har gett sitt namn åt hela denna behandlingsart. 1901, tre år efter upptäckten af radium, blef dess betydelsefulla fysiologiska verkan plötsligen vida bekant. Detta skedde genom ett missöde, som träffade radioaktivitetens berömde upptäckare, Henri Becquerel. Efter att några timmar ha burit ett glasrör med radiumsalt i sin västficka iakttog han två veckor senare en förändring på den underliggande huden, liknande en brännskada (la brûlure de Becquerel). Pierre Curie företog då med afsikt ett liknande försök på sig själf och gjorde samma erfarenhet. I tanke att denna radiets verkan på huden skulle kunna finna någon användning i medicinskt syfte, meddelade han den gjorda upptäckten till den franske läkaren Danlos. Därmed var fröet lagdt till radiumterapiens redan vidtgrenade och fruktbärande träd. Radiumterapien eger två hufvudgrenar, skilda till såväl teknik som behandlingsområde. Den ena omfattar behandling med de radioaktiva föreningarna i substans, inneslutna i vissa därför afsedda apparater; man skulle kunna benämna denna gren af radiumbehandling radioforterapi, behandling med radiumbärande apparater; den andra grenen af radiumterapien använder i terapeutiskt syfte den tunga gas, radiumemanation, som är en af radiums sönderfallsprodukter och som afger ett visst slags strålar (α-strålar); den är alltså en emanationsterapi. Af dessa radiumterapiens grenar är radioforterapien den äldsta och äfven den vetenskapligt ojämförligt bäst utforskade. Den har från början blifvit utvecklad framför allt genom franska forskare, bland hvilka Wickham, Degrais och Dominici, som arbetat på "laboratoire biologique du radium" i Paris, samt deras lärjungar inta främsta rummet. Äfven i Amerika fick radiumbehandlingen, framför allt genom Abbé och Morton, tidigt en vetenskapligt grundad ställning inom medicinen. I Tyskland har en hel rad af läkare egnat sig åt denna gren af radium-forskningen, såsom Exner, Holzknecht, Werner, Wickmann, Gauss m. fl. I Sverige ha vi framför allt genom det 1910 grundlagda Radiumhemmet (se d. o.) i Stockholm varit i tillfälle att följa med radioforterapiens utveckling. Liksom åtskilliga andra ämnen, t. ex. morfin och kina, har radiumstrålningen en väsentligen olika fysiologisk effekt vid små och vid större doser. En kortvarig verkan af ringare mängder radiumstrålning kan medföra en retning till förstärkt cellverksamhet med ökad cellproliferation, under det att en starkare strålning åstadkommer en nedsättning af cellverksamheten eller rent af cellelementens afdöende. Särskildt äro embryonala och i stark förökning stadda celler känsliga för radiumstrålningen. Såväl sädesceller som äggceller hos vissa lägre djur ha genom bestrålning kunnat göras odugliga till befruktning eller förändras så, att de alstrat lifsodugliga och missbildade embryoner. Könskörtlarna hos såväl lägre som högre djur äro äfven ytterst känsliga för radiumstrålningen och kunna experimentellt därigenom så förändras, att temporär eller permanent ofruktsamhet framkallas. Äfven växtfrön förlora vid kraftig bestrålning sin groningsförmåga, och späda plantor hämmas därvid snabbt i sin växt. Å andra sidan ha vissa experiment gett vid handen, att man genom tillblandning af mycket svaga radioaktiva ämnen till jorden fått en ökad växtlighet till stånd, hvarigenom måhända möjligheter öppna sig för att systematiskt befordra växtkulturen genom de radioaktiva ämnena. Radiumstrålningen har vid laboratorieförsök en förstörande inverkan på vissa bakterier, men först vid doser, som knappast äro vid nuvarande behandlingsteknik användbara. Efter hvad vi hittills veta, är det icke genom primärt bakterie-