941 Rakkolanjoki-Råköczi 942 Rakkolanjoki [ra'kkålanjåki], kakelfabrik i närheten af Viborg, Finland, invid Hovinmaa station, grundlagd 1877, tillverkar kakelugnar af alla slag samt kakelväggplattor, till ett årligt värde af omkr. 550,000 mark. Af sättningen sker inom Finland och Ryssland. Arbetarnas antal var 1914 140. T- c-Raknehaugen, graf hög i Ullensaker, Akershus amt, Norge. Högen är 20 m. hög och omkr. 100 m. i diameter vid foten. Den har aldrig vetenskapligt undersökts. K. V. H. Råköczi [räkåtsi], siebenbiirgisk härskarfamilj, härstammande från den gamla ungerska släkten Bo-gåt Radvåny. En medlem af denna släkt, Sigismund, valdes 1607 till furste af Siebenburgen och dog 1608. Hans äldste son, 1. Georg R. I, f. 1591, d. 11 okt. 1648, valdes 1630 till furste af Siebenburgen. Han var mycket protestantiskt sinnad, hvarför Gustaf II Adolf sökte träda i förbindelse med honom emot Österrike. R. mottog visserligen med mycken högtidlighet 11 febr. 1632 Gustaf Adolfs sändebud Paul Strassburg, men gaf inga bestämda löften, emedan han ännu icke kände sig säker på sin tron, till hvilken funnos flera pretendenter. Så understödde palatinen af Ungern Prépostvåri, turkarna Moses Székely och Stefan Bethlen och senare äfven svenskarna en Zölyomi. Sedan R. lyckats slå de till Bethlens hjälp anryckande turkarna, blef han af Porten erkänd som furste och lade sig därefter vinn om att stärka landets krafter och sin furstliga myndighet. Han ordnade tull- och bergväsendet, inrättade salt-, kalk-, vax- och kvicksilfvermonopol och lyckades därigenom samt medelst sträng sparsamhet inom förvaltningens alla grenar fylla sin skattkammare. Därefter kunde han tänka på att tillfredsställa sin käraste önskan, att bispringa de under Österrikes ok suckande ungerske protestanterna. Redan 1639 trädde han i diplomatiska förbindelser med Österrikes fiender, men först 1642 antogo underhandlingarna en allvarlig karaktär. Efter långvariga förhandlingar med franska sändebudet Du Bois och svenska sändebudet Rebenstock afslöts ett förbund (preliminärer i Gyulafehérvår 26 april 1643, ratifikation af Torstenson 10 juli och af R. i Fogåras 26 sept. s. å.), enligt hvilket R. för sitt deltagande i kriget erhöll försäkran om subsidier, nämligen 200,000 thaler för första året och 150,000 för de följande. Sedan R. utverkat sig Portens tillåtelse till deltagande i kriget, bröt han 2 febr. 1644 med sin här upp mot Kolozsvår och riktade efter sin ankomst till Nagy Kållö ett upprop (s. å. tryckt på svenska) till ungrarna att resa sig till försvar af sina gamla rättigheter och sin religion. Adeln i 14 komitat förklarade sig genast för frihetens sak, och staden Kaschau, nyckeln till öfre Ungern, öppnade sina portar för hären, som under Janos Keménys och Sigismund Kornis befäl segrande ryckte fram nästan ända till Österrikes gräns, men där trängdes tillbaka af de kejserlige. Därefter fördes kriget med växlande lycka. Visserligen kunde R. i maj 1645 förena sig med Torstenson vid Brunn i Mäh-ren; men då han samtidigt erhöll en hotande befallning från Porten att inställa fientligheterna, såg han sig, mot Torstensons vilja, tvungen att antaga den honom af de kejserlige erbjudna förmånliga freden och drog därpå sina färde. För priset af 7 ungerska komitat för sin lifstid och 3 starka fästningar för all framtid ingick R. med kejsaren freden i Linz (16 dec. 1645), som bekräftade den åt Ungerns protestanter 1608 tillförsäkrade religionsfriheten och återgaf dem deras kyrkor. Fredens bestämmelser upptogos bland Ungerns grundlagar, och till följd däraf tillförsäkrades både lutheraner och kalvinister religionsfrihet. Själf var R. ifrig kalvinist och en varm beskyddare af kyrkor, skolor och den kyrkliga ungerska litteraturen, men han intog af hänsyn till sina bundsförvanter en passiv hållning till lutheranerna. I sina kalvinistiska sträfvanden fick R. kraftigt understöd af sin gemål, Susanna Loråntffy, hvars frikostighet mot kyrkorna blifvit ett ordspråk i Ungern. Försiktighet och skickligt bruk af alla den tidens diplomatiska konstgrepp kännetecknade hans yttre politik, medan uthållighet, fasthet och ordningskärlek utmärkte hans inre. - R:s dagbok utgafs 1900 af Koncz. Jfr A. Szi-lagyi, "Actes et documents pour servir å 1'histoire de 1'alliance de George R. prince de Transsylvanie avec les francais et les suédois" (Pest, 1873), "Georg R. I im dreissigjährigen kriege" (i "Un-garische revue", 1883) och "Råköczi György, 1593 -1648" (1888). Om R:s förhållande till Porten ha Beke och Bårabas utgett ett arbete på ungerska (1888); om hans förbindelse med Torstenson 1645 se H. Rosengren, "Karl X Gustaf före tronbestig-ningen", sid. 173 ff. (1913). 2. G e o r g R. II, den föregåendes son, f. 30 jan. 1621, d. 7 juni 1660, valdes 16 febr. 1642 till furste af Siebenburgen och efterträdde 11 okt. 1648 sin fader på tronen. Kort därefter invecklades han i Karl X Gustafs företag mot Polen. Karl Gustaf sände som underhandlare till Siebenburgen G. Wellingk och G. Sternbach; R. sände till konungen C. Schaum, N. Jakabfalvi och Fr. Sebessi. Porten hotade och ville till hvarje pris hindra R. från krig, men han lockades af hoppet om Polens krona och inbröt i slutet af jan. 1657 som Sveriges bundsförvant i Polen i spetsen för 30,000 man. Han intog Krakau och stötte 18 april till svenska hären. Den förenade hären intog Brzesc Litowsk 13 maj, men kort därpå vände Karl sig med hufvud-delen af svenska hären mot Danmark, och endast en mindre afdelning under G. 0. Stenbock kvarläm-nades hos R. De bägge fältherrarna tvungo 9 juni Warschau till kapitulation, men skildes 23 s. m., då Stenbock på konungens order gick mot Danmark och R. anträdde återtåget till Siebenburgen. Öfver-