943 Råköezimarschen-Råkos 944 gifven af kosackerna, som dittills varit hans bundsförvanter, förföljdes R. af polackerna, blef omringad och kunde blott på hårda villkor köpa sig fri. Samtidigt togos omkr. 10,000 man af hans armé under Janos Kemény till fånga af de af Porten mot honom skickade tatarerna. Detta krig bragte outsägligt elände öfver Siebenburgen. Sultanen af satte R. och insatte i början af 1658 Frans Rhédey i hans ställe. Då R. kort därpå tvang denne att afsäga sig sin värdighet, skickade sultanen mot Siebenburgen storvesiren Muhammed Köprili och tatarerna, som härjade landet med eld och svärd och nedgjorde eller bortförde i fångenskap 100,000 af dess invånare. Ständerna valde den af Porten rekommenderade Achatius Barcsay till furste och nödgades höja den årliga tributen till turkarna från 15,000 till 50,000 thaler. Då Barcsay skulle in-drifva denna summa, råkade alla i den yttersta förbittring. Begagnande sig däraf, inföll R. i landet med sina ungerska trupper och lät i slutet af sept. 1659 välja sig till furste. Därpå angrep han Barcsay och turkarna, men blef af de senare slagen vid Gyalu 22 maj 1660 och måste fly till Nagy-Vårad, där han, svårt sårad, afled några veckor därefter. I motsats till fadern, med hans stora mål och praktiska politik, förspillde R. sitt lif i en personlig ärelystnads tjänst. Han var sedan 1643 förmäld med Sofia Båthory, enda arfvinge till den kolossala båthoryska förmögenheten. - Jfr A. Szilagyi, "Rakoczy György" (1891). 3. F r a n s R. II, den föregåendes sonson (son till Frans R. I, vald, men aldrig regerande furste, d. 1676, och Helena Zrinyi), f. 1676 i Borsi i öfre Ungern, d. 8 april 1735 i Rodosto, var ende arfvinge till de store oligarkerna Rå-köczi, Båthory, Zrinyi, Frankopan, Laråntffy och, efter moderns om-gifte med Emerich Tö-kölyi, äfven till denne berömde furste. Han var begåfvad med de rikaste andliga och kroppsliga företräden och ställdes efter sina föräldrars förvisning af hofvet i Wien under förmynderskap af den fanatiske kardinal Kol-lonitcs, som gjorde allt för att hans myndling skulle bli främmande för Ungern och nitisk katolik. Under ledning af bömiska jesuiter tycktes han också alldeles vunnen för Österrike och vorden en magyarfiende. Allt var dock förställning å hans sida, men han lyckades därigenom bli förklarad myndig vid 17 års ålder samt återfick största delen af sina konfiskerade gods. Efter sitt giftermål med Karolina Amalia af Hessen-Rheinfels fick han af kejsaren äfven titel "hertig af det heliga romerska riket". Vid Spanska tronföljdskrigets utbrott ansåg han tiden vara inne att gripa till vapen för att återupprätta Ungerns nationella författning och religionsfrihet. Ett till Ludvig XIV rörande denna sak riktadt bref af l nov. 1700 blef österrikiska regeringen bekant, och natten till 18 april 1701 blef R. från sitt slott Såros släpad till Wiener- Neustadt och där insatt i fängelse. Räddad därur genom en dragonryttmästare, flydde han till Polen, värfvade där jämte den äfvenledes landsflyktige grefve N. Bercsényi en här och bröt 16 juni 1703 in i öfre Ungern. Adeln i hela landet strömmade till hans fanor, och hans trupper stodo redan i början af 1704 i trakten af Wien. Siebenbiirgens ständer valde honom 6 juli 1704 i Gyulafehérvår till furste, och 1705 bildade de ungerska ständerna på riksdagen i Szécsény en konfederation samt utsago R. till "kommenderande furste" och Bercsényi till hans ställföreträdare. Under ledning af dem pågick kriget, under hvilket kejsar Josef på riksdagen i Önod 1707 förklarades tronen förlustig, med växlande lycka och utan afbrott till 1711. Då såg R. sig tvungen att lyssna till fredsanbud, l maj 1711 slöt nationen fred med österrikiska dynastien i Szatmår, som tillförsäkrade R. hans gods (om han antog freden inom 3 veckor), hans partivänner amnesti, nationen fullkomlig religionsfrihet och dess konstitutionella rättigheter. Men R. antog ej fredsvillkoren, utan gick i frivillig landsflykt först till Polen, därpå till Frankrike och slutligen, efter Portens inbjudning, till Turkiet, där han från 1720 till sin död som internerad vistades i Rodosto vid Marmarasjön. Han begrofs i de franske lasaristernas kyrka i Galata i Kon-stantinopel, men 1906 öfverfördes hans kvarlefvor högtidligt till hemlandet och bisattes i Kåschau, sedan konung Frans Josef 1904 gett sitt samtycke till denna hedersbevisning åt det habsburgska väldets ifrige bekämpare i Ungern. R:s namn, högt vördadt, tjänar ännu i dag som en fana för oafhängighetssträfvandena i Ungern. - Efter honom fick den s. k. "Råköczi-marschen", Ungerns natio-nalmarsch, sitt namn. Melodien komponerades för R. af zigenarhöfdingen Mihåly Barna och gaf i början af 1800-talet violinisten Ruzsitska stoff till marschen, hvars eldiga musik genom Berlioz' och Liszts omskrifningar för orkester (den förres i "Damnation de Faust") blifvit världsbekant. - R:s Mémoires sur les revolutions de Hongrie utgåfvos i Haag 1739. Råköcziforskaren K. von Thaly har på ungerska 1903 utgett hans själf-biografi (skrifven på latin och franska och först utgifven 1746) samt vidlyftiga delar af hans korrespondens (i "Archivum Råköczianum") samt en skildring, på ungerska, af hans ungdom (2:a uppl. 1881). Om R:s förbindelser med Karl XII se L. Péterffy, "XII Karoly sved kiråly magyar összcköttetései" (Konung Karl XII:s af Sverige ungerska förbindelser, Ärad, 1907). Jfr äfven Krones, "Zur geschichte Ungarns im zeitalter Franz R:s II" (1870), E. Horn, "Francois R. II" (1905), och von Hengelmtiller, "Franz R. und sein kampf fur Ungarns freiheit 1703-1711", I (1913). - R:s son Josef R., d. 1738, sökte 1737-38 med Turkiets biträde åstadkomma en resning i södra Ungern. Dennes yngre broder, Georg R., erhöll en pension vid franska hofvet och dog 1756 i S:t Denis; med Josefs enda dotter, nunnan Josefa Charlotta R., d. 1780 i Paris, utslocknade fursteättsn R. l-3. Ballagi Aladär.* Råköezimarschen [räkåtsi-], mus. Se R å-k ö c z i 3. Råkos [rä'kåj], en liten biflod till Donau, strax ofvanför Budapest. Efter densamma kallas den