troligen 1584, knightvärdighet). Han fick 1584 för sin räkning förnyadt halfbrodern sir H. Gilberts fribref för koloniseringar och utsände s. å. en expedition, som från Florida följde kusten norrut upp till nuv. Nord-Carolina och åt landet där i trakten till "jungfrudrottningens" ära gaf namnet Virginia. En ny, af R. 1585 utsänd expedition under sir Richard Grenville gjorde ett koloniseringsförsök vid Roanoke island i Nord-Carolina, men nybyggarna sleto mycket ondt och återvände därför hem redan 1586. Detta företag var dock begynnelsen till den engelska kolonisationen på Nord-Amerikas kontinent. 1589 utarrenderade R. sina kolonisationsrättigheter till ett handelskompani. Han tog betydande andel i ordnandet af rikets försvar mot den spanska armadan 1588. Redan året förut hade hans stjärna vid hofvet börjat fördunklas af en ny gunstling, Essex, och 1589 vistades han på Irland, där han beskyddade skalden Spenser. Han steg för en tid ånyo i drottningens gunst, men föll ohjälpligt, när hon 1592 fick kännedom om hans kärleksförbindelse med en af hennes hoffröknar, Elisabet Throckmorton, hvilken han äktade s. å. Han hade måst sitta flera månader fängslad i Tower och fick för flera år framåt ej tillträde till hofvet. 1595 företog han en expedition till Västindien och Syd-Amerika, eröfrade därvid ön Trinidad från spanjorerna och undersökte landet vid Orinocos mynning, där han i Guyana hoppades finna guldlandet "El dorado", om hvars rika guldgrufvor många sägner voro i omlopp. Han återvände hem med bl. a. några kvartsstycken, i hvilka guld faktiskt förekom, om än troligen rätt sparsamt. Sin resa skildrade R. efter hemkomsten i The discoverie of ... Guiana (1596), ett arbete, hvars stilistiska förtjänster äro vida större än dess trovärdighet. Han deltog 1596 i eröfringen af Cádiz och 1597 (jämte Essex, med hvilken han för en kort tid försonats) i expeditionen till Azorerna, blef 1600 guvernör på Jersey, deltog 1601 i kufvandet af Essex' upprorsförsök och hade som kapten öfver gardet ledningen af anordningarna vid denne sin rivals afrättning. Jakob I var ända från sin tronbestigning (1603) R. obevågen; denne förlorade de flesta af sina befattningar och privilegier, och 17 juli s. å. blef han häktad som misstänkt för delaktighet i Cobhams sammansvärjning. Anklagelsen gick ut på, att han skulle ha stämplat med spanska regeringen för Arabella Stuarts upphöjande på tronen. Möjligen kände R. de sammansvurnes planer, men aktivt delaktig i dem torde han ej ha varit. Han dömdes emellertid, efter en orättvist förd process, till döden (17 nov.), men benådades med lifstids fängelse i Tower. Under R:s 13-åriga fångenskap, som delades af hans maka, arbetade han bl. a. (från 1607) på en vidlyftigt anlagd History of the world, hvaraf första och enda delen utkom 1614 (den gick till romarnas eröfring af Macedonien). Bland hans Öfriga arbeten märkas A discourse of war och Observations on trade and commerce. Genom inflytande af vänner vid hofvet lyckades R. omsider bli frigifven (mars 1616) under förutsättning, att han skulle leda en ny guldsökarexpedition till Guyana. R. afseglade i mars 1617, nådde i nov. Cayennefloden och vistades sjuk på Trinidad större delen af den tid det fruktlösa letandet efter guldgrufvorna vid Orinoco pågick. Där fick han underrättelse om, att sonen Walter stupat vid ett angrepp, som R:s gamle vapenkamrat kapten Keymis riktat mot ett spanskt nybygge. Keymis begick själfmord kort efter sitt möte med R., och efter sin hemkomst blef R. häktad på yrkande af spanske ambassadören Gondomar. Jakob, som borde ha insett, att expeditionen ej kunnat aflöpa utan konflikt med spanjorerna och som sannolikt tolererat en sådan, om expeditionen lyckats, uppoffrade nu R. och lät den aldrig upphäfda dödsdomen öfver honom gå i fullbordan. Under Elisabets sista tid hade R. varit ytterst impopulär; nu vann han, i samband med hatet mot Spanien ute bland folket, genom sin död namn af martyr och folkhjälte. På schavotten visade han själsstyrka och värdighet. -- R:s Works utgåfvos i 8 bd 1829 (med W. Oldys' 1736 utgifna biografi öfver R.). J. Hannah har utgifvit hans Poems (1892). -- Jfr biografier öfver R. af E. Edwards (2 bd, 1868), J. A. S:t John (s. å.), E. W. Gosse (1886), M. Creighton (1887), M. Hume (1897) och H. de Selincourt (1908) samt S. R. Gardiners grundläggande undersökningar i "History of England 1603--1642". V. S-g. Ralik. Se Marshallöarna. Raljera (fr. railler), drifva gyckel, skämta, skalkas. - R a l j e r l, skämt, nojs, gyckel. - R a l j o r, spefågel, gyckelraakare. Rall., mus. Se Rallentando. Rallenta'ndo [-då], it., mus. (förkort, rall., r a 11 e n t.), aftagande i hastighet. Rarlli7 Demetrios. Se R a 11 i s. Rallidae, zool. Se Sumphönsartade f å g-1 a r. Ralliéra, fr., återförena, särskildt trupper, som råkat i oordning. Rallierade (jfr Ralliéra), fr. les rollies, namn på ett politiskt parti i Frankrike. Det bildades 1892, då 40 monarkistiska deputerade på grund af påfven Leo XIII:s uppmaning till Frankrikes katoliker att ansluta sig till republiken öfver-gingo till republikanerna. Partiet har sedan vuxit och bland sina främsta medlemmar räknat grefve Albert de Mun (d. 1914). Något egentligt politiskt inflytande har det dock aldrig utöfvat. Rallis (äfven Ralli 1. Rhallis), Demetrios, grekisk politiker, f. 1844 i Aten, son till Georgios Alexandros R., en af konung Ottos ministrar, studerade juridik i Paris och blef juris doktor där, egnade sig därefter i Aten åt advokatverksamhet och invaldes i grekiska deputeradekammaren 1872. Han samlade omkring sig en liten, men inflytelserik grupp deputerade, blef 1875 undervisningsminister, var 1882-83 justitieminister i Trikupis' ministär och var maj-nov. 1893 inrikesminister i ministären Sotiropulos. I spetsen för sin partigrupp, hvilken 1890 organiserades under namnet "den nationella oppositionen", påyrkade R. med mycken ifver krig med Turkiet för Kretafrågans skull. Han hade stor andel i tillkomsten af 1897 års krig och blef, när ministären Delyannis 29 april 1897 nödgades afgå efter nederlagen vid Larisa och Trikala, själf konseljpresident och sjöminister. R. lyckades (efter nya motgångar för de grekiska vapnen) vinna stormakternas bistånd för ernående af fred med Turkiet