1077 Raumariki-Raumer 1078 honom att känna sig förbisedd, klagade han bittert. Som förste teol. professor föreläste han bl. a. nytestamentlig exegetik, i hvilket ämne egenhändiga anteckningar af honom finnas bevarade. K. B. W-n. Raumariki 1. Raumafylki var i medeltidens Norge den del af nuvarande Akershus amt, som utgör dettas norra och nordöstra delar intill svenska gränsen, nämligen Nedre och öfre Romerike jämte Vinger, Solör och Odalen, hvilka tre sistnämnda distrikt sedan 1781 tillhöra Hedemarkens amt. K. V. H. Räi^mer, von, tysk släkt, af hvilken flera medlemmar intagit framstående platser som ämbets-och vetenskapsmän. 1. Karl Georg von R., f. 1753, dog 1833 som direktor för det preussiska arkivväsendet och verkligt geheimeråd. - 2. Georg Wilhelm von R., den föregåendes son, f. 1800, d. 1856, var äfvenledes, 1843-52, direktor för de preussiska statsarkiven. Han utgaf bl. a. åtskilliga arbeten (särskildt aktpublikationer) rörande Bran-denburgs historia. - 3. Karl Otto von R., den föregåendes kusin, f. 1805, d. 1859, var 1850 -58 preussisk kultusminister och gjorde sig känd för sina konservativa och ortodoxa tänkesätt. __ 4. Friedrich Ludwig Georg von R., kusin till de bägge närmast föregående, historieskrifvare, f. 14 maj 1781 i Wörlitz nära Dessau, d. 14 juni 1873 i Berlin, studerade i Halle och Göttingen (1798-1801) och egnade sig därefter i preussisk tjänst åt den civila ämbetsmannabanan, på hvilken han avancerade till råd i finansministeriet (1810). Samtidigt sysslade han med historiska studier, hvarvid han mottog impulser af J. von Muller under personligt umgänge med denne, samt, uppmuntrad af denne, t. o. m. uppträdde som författare. Anonymt utgaf R. 1805 Sechs ge-spräche iiber krieg und handel, i hvilket arbete han bröt en lans för frihandeln. Hans i "Hei-delberger jahrbiicher" 1810 införda "Kritik der. Lombardischen denkwiirdigkeiten" ådrog sig stats-kansleren v. Hardenbergs uppmärksamhet, och på dennes förord utnämndes R. 1811 till professor i statsvetenskap vid Breslaus universitet. 1819 kallades han till professor i samma ämne och i historia vid Berlins universitet. Som lärare var R. föga framstående, icke minst därför att han saknade talarens förmåga. 1827 valdes han till ledamot af Vetenskapsakademien i Berlin och blef äfven dess sekreterare, men då det tal han där höll vid minnesfesten 28 jan. 1847 öfver Fredrik II väckte anstöt på högsta ort och föranledde akademien till ursäkter, lämnade han både sekretariat och akademi. Uppträdet bidrog endast att öka den popularitet R. förut åtnjöt. Han valdes 1848 till ledamot af Frankfurtparlamentet, och under senare hälften af samma år var han tyska centralregeringens sändebud i Paris. I maj 1849 lämnade han j med större delen af de preussiska ombuden Frankfurtförsamlingen, och s. å. invaldes han i preussiska landtdagens första kammare. Hvarken som parlamentsledamot eller diplomat skar R. några lagrar. Den tid, som hans tjänst och författarskap lämnade öfrig, använde han i synnerhet till vidsträckta resor, bl. a. till Skandinavien, hvilka gåfvo anledning till flera skildringar. (Dock företogs den 1852 skildrade Reise nach Siidamerika endast på papperet.) 1859 lämnade R. sin professur, men höll ända till 1869 då och då offentliga föreläsningar. - R. utöfvade en synnerligen omfattande författarverksamhet. Främst bland hans arbeten står hans berömda Geschichte der Hohenstaufen und ihrer zeit (6 bd, 1823-25; 5:e uppl. 1878), som väckte formlig sensation genom den behagliga stil och den förträffliga komposition, hvarunder det grundligt behandlade patriotiska ämnet framställdes. Bland hans öfriga skrifter må nämnas Un-tersuchungen iiber die geschichtliche entwicklung der begrijfe von recht, staat und politik (1826; 3:e uppl. 1861), Geschichte Europas seit dem ende des 15. jahrhunderts (8 bd, 1832-50), Beiträge zur neuern geschichte aus dem britischen museum und reichsarchiv (5 bd, 1836-39) och Lebens-ennnerungen und briefwechsel (2 bd, 1861). 1830 började R. utge "Historisches taschenbuch", hvaraf han redigerade 37 årgångar. - 5. KarlGeorg von R., den förres broder, geolog och geograf f 1783, d. 1865, blef 1811 bergsråd i Breslau och professor i mineralogi vid därvarande universitet, erhöll 1819 samma befattningar i Halle, tog 1823 afsked, men kallades 1827 till professor i allmän naturalhistoria och mineralogi vid universitetet i Er-langen. Han utgaf några mineralogiska och geogno-stiska skrifter, men blef mest bekant genom sina geografiska arbeten Lehrbuch der allgemeinen geo-graphie (1832; 3:e uppl. 1848) och Palästina (1835; 4:e uppl. 1860) samt genom sin mycket uppskattade Geschichte der pädagogik (1843-51-7:e uppl. 1902). - 6. Rudolf Heinrich Georg von R., den föregåendes son, språkforskare, f. 1815, d. 1876, blef 1839 filos, doktor i Erlangen, 1840 docent där i germanska språk och historia, 1846 e. o. professor och 1852 ord. professor i tyska språket och litteraturen. R. dref språkhistoria i kulturhistoriskt syfte. Medelpunkten för hans intresse var tyska folkets inre historiska utveckling. Till hans goda förstlingsarbete Die aspiration und die lautverschiebung (1837), ett försök att förklara den af J. Grimm formulerade ljudskridningen, sluta sig senare åtskilliga afhandlingar af fonetiskt innehåll: Die sprachgeschicht-liche umwandlung und die natur geschichtliche be-stimmung der laute (1858), Weitere erörterungen iiber das wesen der aspiraten (1859), Die geschichtliche entwicklung der laute (1861), Vber den un-terschied der harten und weichen laute (1863), de två förra med anknytning till Briicke, de senare till Rumpelt. I motsats till J. Grimm skiljer R. säkert och konsekvent mellan ljud och tecken och ;ar fysiologien i den historiska grammatikens tjänst. Med denna mera rationella uppfattning af språk-ifvet sammanhänger R:s ståndpunkt i rättstafnings-frågan. Medan Grimm och Weinhold vilja taga medelhögtyskan till rättesnöre för den nyhögtyska skriften (historisk ortografi), häfdar R. med insikt