1075 Rauhfrost-Raumannus 1076 träffade död. - Liksom anstalten i yttre hänseende från början var den äldre Wicherns verk, bar och bär dess inre lif prägeln af hans ande, som så mycket fullständigare kunnat genomtränga det hela i följd af att hans medhjälpare enligt regeln varit idel unga män, som af honom fingo sin lifsrikt-ning gifven. Men så var också Wichern en uppfostrare af Guds nåde, en djupt religiös personlighet, fylld af hurtigt lefnadsmod och vidsynt i sin människouppfattning. Kroppsöfningarna och de fria lekarna funno tidigare sin plats i hans uppfostringssystem än i den öfriga skolvärlden. Sången har alltid spelat en stor roll i lifvet inom Rauhes haus. Och det fanns en tid, då deltagandet i de dagliga andaktsstunderna där var frivilligt å skyddslingarnas sida. I det hela är det kärlekens och frihetens anda, som där råder, ej stränghetens och tvångets. - Rauhes haus har ej blott utöfvat ett bestämmande inflytande på utvecklingen af Tysklands "jugendfiirsorge", utan i många afseenden tagits till mönster för liknande anstalter med s. k. "paviljongsystem" äfven i andra länder. - Jfr art. "Rettungshäuser" i Schmids "Encyk-lopädie des erziehungswesens", "Das rauhe haus 1833-83" (1883) och"Geschichte des Rauhen hau-ses" (1891). Se F. Oldenberg, "J. H. Wichern" (1884-87), J. Wichern, "Die briiderschaft des Rauhen hauses" (1898), och Hennig, "D. Wichern und das Rauhe haus" (1906). För anstaltens utveckling redogöres äfven i dess eget, sedan 1844 utkommande organ, "Fliegende blätter". S-e. Rauhfrost, ty., meteor. Se Frostdimma. Rauk, på Gottland använd benämning för vid kusten af ön här och där förekommande, fristående pelarformiga partier af siluriska kalkstenslager, hvilkas öfriga delar blifvit genom hafsvågorna sönderbrutna och bortförda. Raukarna ha stundom gigantiska och fantastiska former. De utgöra s. k. abrasionsvittnen, påminnande om hafvets abraderande, nedbrytande kraft. Jfr illustration till Erosion. E. E. Rauland, härad i nordvästra delen af öfre Telemarken kring de högt belägna sjöarna Mösvand (se d. o.) och Store Totak, Bratsberg amt, Norge. I n. och v. öfvergår häradet i Hardangervidda och gränsar till Buskerud och S. Bergenhus amt. R:s högsta fjäll är Grasnuten i v. (1,512 m.). Areal 1,830,4 kvkm. Blott 1,061 inv. (1910). Endast 7,65 kvkm. äro odlade och 74,57 kvkm. skogklädda, medan allt det öfriga är vatten, myrar och delvis snötäckta högfjäll. Men fjällbetena äro förträffliga och boskapsskötsel därför den viktigaste näringsgrenen. Fjällvidderna äro rika på vildt, vattnen på fisk. Häradet blef 1904--06 genom väldiga regleringsarbeten (se Mösvand) indraget i Rjukan-anläggningarnas intressesfär. K. V. H. Raurle, Benjamin, holländare i brandenburgsk tjänst, skapare af "den store kurfurstens" flotta, födelseår obekant, d. 1707 på sitt gods Witten-berge, var 1675 vid utbrottet af Brandenburgs krig med Sverige en djupt skuldsatt redare i Middel-burg, provinsen Zeeland. Jämte några andra nederländska köpmän erbjöd sig R. då att skaffa kurfurst Fredrik Vilhelm en flotta och bedrifva kaperier af svenska fartyg. R. erhöll penningar i detta syfte, och de af honom utrustade fartygen kapade 19 svenska, som dock måste frigifvas, enär några af dem befunnos vara eg. holländska, seglande under svensk flagg. R. åtalades för sjöröfveri och flydde då till Berlin, hvarifrån han sedan 1676 ledde utrustandet af fregatter för kriget i Östersjön. I maj s. å. deltog han med några af dessa i en danskholländsk flottas strider (under Juel och Tromp) mot den svenska vid Rügen. 1677 utnämndes han till generaldirektor för brandenburgska marinen; de fartyg han utrustade och mot månatlig hyra ställde till kurfurstens förfogande användes vid eröfringen af kustorter i Pommern och vid brandenburgska truppers öfverförande till Rügen; dessutom bedref R. äfven kaperi på egen hand. Efter fredsslutet med Sverige 1679'anlitades R:s fartyg för indrifning genom kaperier af de subsidier, som Spanien utlofvat, men ej inbetalat, samt till öppnande af handel på Guineakusten. Efter den store kurfurstens död (1688) skrinlades för lång tid planerna på vidmakthållande af en brandenburgsk flotta, och R:s fiender framträdde med anklagelser mot honom för oredlighet. Han satt fängslad i Spandau 1688-90 och 1698-1702, men återfick friheten, då anklagelserna mot honom ej kunde bevisas; vid hans död tillföll hans förmögenhet statskassan. Ett monument öfver R. har rests i Kiel. Jfr A. Jordan, "Geschichte der branden-burgisch-preussischen kriegs-marine" (1856), och J. W. 0. Richter, "Benjamin R." (1901). V. S-g. Rauma, en omkr. 60 km. lång älf, som genomströmmar Romsdalen, Norge, kommer från Lesjeskogsvandet öfverst i Gudbrandsdalen (612 m. ö. h.) och faller ut i Romsdalsfjorden mellan Veblungsnes i v. och Aandalsnes (l. Nes) i ö. Nederbördsområdet är omkr. 1,200 kvkm. R. har många vattenfall och strida forsar (Kleivstufoss, Kværnhusfoss, Slettafoss och Eiafoss) samt bifloderna Ulvaaen och Verma. R. är god laxälf. K. V. H. Rauma'nnus, Johannes Svenonis, präst, universitetslärare, f. omkr. 1570 i eller vid Raumo i Finland, d. 3 mars 1614, studerade i Wittenberg och promoverades där 1597 till filos, magister med första hedersrummet. 1597 eller 1598 utnämndes han till professor i matematik vid Uppsala universitet och blef 1600 tredje teol. professor, men reste redan 1601 utrikes för att fortsätta sina studier och blef 1604 teol. doktor i Marburg; i ett bref af 1613 berömmer han sig af att vara den förste och allt ditintills ende svensk, som efter reformationen innehade denna värdighet. R., som 1604 blifvit pastor primarius i Stockholm, förordnades i nov. 1610 af Karl IX till "tillsynesman och öfverste läse-mästare" vid universitetet i Uppsala, en permanent rektorsbefattning, som äfven innefattade en prokan-slers åligganden jämte undervisningsskyldighet såsom professor primarius. Af sikten med denna åtgärd, som var att åstadkomma en fast ledning af den genom striderna mellan Messenius och Rudbeckius halft upprifna akademien, vanns icke, då R., som synes ha varit en fåfäng och häftig man, helt och hållet tog parti för Messenius. Gustaf Adolf ingrep därför och förordnade i nov. 1612, att rektoratet skulle årligen omväxla; R. afgick alltså som rektor i febr. 1613. Då striden på våren s. å. nådde sin höjdpunkt, understödde han fortfarande Messenius. öfver den därpå följande nyordningen af akademiens förhållanden, som medförde minskning af hans dittills mycket ansenliga inkomster och kom