Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rattrapera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1075
Rauhfrost-Raumannus
1076
träffade död. - Liksom anstalten i yttre hänseende
från början var den äldre Wicherns verk, bar och bär
dess inre lif prägeln af hans ande, som så mycket
fullständigare kunnat genomtränga det hela i följd
af att hans medhjälpare enligt regeln varit idel
unga män, som af honom fingo sin lifsrikt-ning
gifven. Men så var också Wichern en uppfostrare
af Guds nåde, en djupt religiös personlighet,
fylld af hurtigt lefnadsmod och vidsynt i sin
människouppfattning. Kroppsöfningarna och de
fria lekarna funno tidigare sin plats i hans
uppfostringssystem än i den öfriga skolvärlden. Sången
har alltid spelat en stor roll i lifvet inom
Rauhes haus. Och det fanns en tid, då deltagandet
i de dagliga andaktsstunderna där var frivilligt å
skyddslingarnas sida. I det hela är det kärlekens
och frihetens anda, som där råder, ej stränghetens
och tvångets. - Rauhes haus har ej blott utöfvat
ett bestämmande inflytande på utvecklingen af
Tysklands "jugendfiirsorge", utan i många afseenden
tagits till mönster för liknande anstalter med
s. k. "paviljongsystem" äfven i andra länder. -
Jfr art. "Rettungshäuser" i Schmids "Encyk-lopädie
des erziehungswesens", "Das rauhe haus 1833-83"
(1883) och"Geschichte des Rauhen hau-ses" (1891). Se
F. Oldenberg, "J. H. Wichern" (1884-87), J. Wichern,
"Die briiderschaft des Rauhen hauses" (1898), och
Hennig, "D. Wichern und das Rauhe haus" (1906). För
anstaltens utveckling redogöres äfven i dess eget,
sedan 1844 utkommande organ, "Fliegende blätter".
S-e.
Rauhfrost, ty., meteor. Se Frostdimma.
Rauk, på Gottland använd benämning för vid kusten af
ön här och där förekommande, fristående pelarformiga
partier af siluriska kalkstenslager, hvilkas
öfriga delar blifvit genom hafsvågorna sönderbrutna
och bortförda. Raukarna ha stundom gigantiska och
fantastiska former. De utgöra s. k. abrasionsvittnen,
påminnande om hafvets abraderande, nedbrytande
kraft. Jfr illustration till Erosion.
E. E.
Rauland, härad i nordvästra delen af öfre Telemarken
kring de högt belägna sjöarna Mösvand (se d. o.) och
Store Totak, Bratsberg amt, Norge. I n. och
v. öfvergår häradet i Hardangervidda och gränsar till
Buskerud och S. Bergenhus amt. R:s högsta fjäll är
Grasnuten i v. (1,512 m.). Areal 1,830,4 kvkm. Blott
1,061 inv. (1910). Endast 7,65 kvkm. äro odlade och
74,57 kvkm. skogklädda, medan allt det öfriga är
vatten, myrar och delvis snötäckta högfjäll. Men
fjällbetena äro förträffliga och boskapsskötsel
därför den viktigaste näringsgrenen. Fjällvidderna
äro rika på vildt, vattnen på fisk. Häradet blef
1904–06 genom väldiga regleringsarbeten (se Mösvand)
indraget i Rjukan-anläggningarnas intressesfär.
K. V. H.
Raurle, Benjamin, holländare i brandenburgsk
tjänst, skapare af "den store kurfurstens" flotta,
födelseår obekant, d. 1707 på sitt gods Witten-berge,
var 1675 vid utbrottet af Brandenburgs krig med
Sverige en djupt skuldsatt redare i Middel-burg,
provinsen Zeeland. Jämte några andra nederländska
köpmän erbjöd sig R. då att skaffa kurfurst Fredrik
Vilhelm en flotta och bedrifva kaperier af svenska
fartyg. R. erhöll penningar i detta syfte, och de af
honom utrustade fartygen kapade 19 svenska, som dock
måste frigifvas, enär några af
dem befunnos vara eg. holländska, seglande
under svensk flagg. R. åtalades för sjöröfveri
och flydde då till Berlin, hvarifrån han sedan
1676 ledde utrustandet af fregatter för kriget i
Östersjön. I maj s. å. deltog han med några af dessa
i en danskholländsk flottas strider (under Juel och
Tromp) mot den svenska vid Rügen. 1677 utnämndes
han till generaldirektor för brandenburgska marinen;
de fartyg han utrustade och mot månatlig hyra ställde
till kurfurstens förfogande användes vid eröfringen af
kustorter i Pommern och vid brandenburgska truppers
öfverförande till Rügen; dessutom bedref R. äfven
kaperi på egen hand. Efter fredsslutet med Sverige
1679’anlitades R:s fartyg för indrifning genom
kaperier af de subsidier, som Spanien utlofvat,
men ej inbetalat, samt till öppnande af handel
på Guineakusten. Efter den store kurfurstens
död (1688) skrinlades för lång tid planerna på
vidmakthållande af en brandenburgsk flotta, och R:s
fiender framträdde med anklagelser mot honom för
oredlighet. Han satt fängslad i Spandau 1688-90 och
1698-1702, men återfick friheten, då anklagelserna
mot honom ej kunde bevisas; vid hans död tillföll
hans förmögenhet statskassan. Ett monument öfver
R. har rests i Kiel. Jfr A. Jordan, "Geschichte der
branden-burgisch-preussischen kriegs-marine" (1856),
och J. W. 0. Richter, "Benjamin R." (1901). V. S-g.
Rauma, en omkr. 60 km. lång älf, som genomströmmar
Romsdalen, Norge, kommer från Lesjeskogsvandet
öfverst i Gudbrandsdalen (612 m. ö. h.) och faller
ut i Romsdalsfjorden mellan Veblungsnes i v. och
Aandalsnes (l. Nes) i ö. Nederbördsområdet är
omkr. 1,200 kvkm. R. har många vattenfall och strida
forsar (Kleivstufoss, Kværnhusfoss, Slettafoss och
Eiafoss) samt bifloderna Ulvaaen och Verma. R. är god
laxälf.
K. V. H.
Rauma’nnus, Johannes Svenonis, präst,
universitetslärare, f. omkr. 1570 i eller vid
Raumo i Finland, d. 3 mars 1614, studerade i
Wittenberg och promoverades där 1597 till filos,
magister med första hedersrummet. 1597 eller 1598
utnämndes han till professor i matematik vid Uppsala
universitet och blef 1600 tredje teol. professor,
men reste redan 1601 utrikes för att fortsätta
sina studier och blef 1604 teol. doktor i Marburg;
i ett bref af 1613 berömmer han sig af att vara
den förste och allt ditintills ende svensk, som
efter reformationen innehade denna värdighet. R.,
som 1604 blifvit pastor primarius i Stockholm,
förordnades i nov. 1610 af Karl IX till "tillsynesman
och öfverste läse-mästare" vid universitetet
i Uppsala, en permanent rektorsbefattning, som
äfven innefattade en prokan-slers åligganden jämte
undervisningsskyldighet såsom professor primarius. Af
sikten med denna åtgärd, som var att åstadkomma en
fast ledning af den genom striderna mellan Messenius
och Rudbeckius halft upprifna akademien, vanns icke,
då R., som synes ha varit en fåfäng och häftig man,
helt och hållet tog parti för Messenius. Gustaf
Adolf ingrep därför och förordnade i nov. 1612,
att rektoratet skulle årligen omväxla; R. afgick
alltså som rektor i febr. 1613. Då striden på våren
s. å. nådde sin höjdpunkt, understödde han fortfarande
Messenius. öfver den därpå följande nyordningen af
akademiens förhållanden, som medförde minskning af
hans dittills mycket ansenliga inkomster och kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
