Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raumo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mör och Söndmör. R. kallades
i medeltiden äfven Raumsdalr.
K. V. H.
Raun, no., stenig sandbank i hafvet.
Särskildt beryktade äro den farliga
punkten Rauna utanför Jæderen och en
sandrefvel med samma namn utanför Lister.
K. V. H.
Rauna. Se Raun.
Raundalen, en omkr. 30 km. lång, trång, vacker
fjälldal, som från Voss skär öster ut in mot
Gravehalsens och Vosseskavlens högfjällstrakter
på gränsen mellan N. och S. Bergenhus amt,
Norge. Genom R., glest bebyggd längs de branta,
skogklädda fjällsidorna, går Bergensbanan i stark
stigning. R. genomströmmas af Raundalselven,
som utgör en del af Vosselvens vattendrag; den
har en rad fall och strida forsar, hvaraf de
viktigaste äro Voldfossen, Kjörhellerfossen och,
ej långt från utloppet i Vangsvandet, Palmefossen.
Vid Mjölfells station upptar Raundalselven
norr ifrån Rjoanaa, som bildar Kvernhusfossen,
och strax före utloppet i Vangsvandet den likaledes
från n. kommande Oppeimselv, som bildar Rognefossen.
K. V. H.
Raundalselven. Se Raundalen.
Raunkjaer, Kristen,
dansk botanist, f. 29 mars 1860, bondson
från Ringköbingstrakten, student 1879, tog
magisterkonferensen i naturvetenskap 1885, blef
1893 assistent vid Botanisk museum, 1900 lärare vid
statens lärarhögskola och slutligen 1908 docent vid
universitetet. 1902 blef R. led. af Videnskabernes
selskab. Han utgaf Dansk eks-kursionsflora (1890)
och De danske blomster plant er s naturhistorie
(I, 1895-97), men har sedan 1903 särskildt varit
upptagen af att finna ett sätt att bestämma ett större
eller mindre landområdes "växtklimat" i förhållande
till växternas "lifsfor-mer" och har redogjort för
sina undersökningar härom i en serie afh., mest i
"Botanisk tidsskrift" (Planterigets livsformer
1907, Livsformernes statistik 1908, m. fl.).
E. Ebg. Raurpach, Ernst Benjamin Salomo, tysk
teaterförfattare, f. 1784 nära Liegnitz, d. 1852,
antog 1804 en informatorsplats i Petersburg och
kallades 1817 till professor i världshistoria vid
därvarande universitet, men tvangs 1823 genom intriger
att begära sitt afsked och var därefter bosatt i
Berlin, hvars hofteater han regelbundet försåg med
alster af sin flitiga penna. I politiken hyllade
R. fullt absolutistiska åsikter. - R. var genom hela
sin uppfostran en utpräglad förstånds-människa ;
också röjer sig i hans arbeten en brist på fantasi
och på varmare medkänsla. I syfte att åstadkomma ett
nationellt bildningsmedel behandlade han (1825 -32)
regentätten Hohönstaufens historia i en serie af icke
mindre än 15 dramer, tillkomna snart sagdt genom en
enkel dialogisering af von Raumers historieverk. R:s
teori var, att dramatikern ej får i något förändra
eller göra tillsatser till historien,
hvilken genom sitt innehålls sanning öfverväger
all uppfinning. Dessa dramer äro, med få undantag,
högst enformiga genom sin poesilöshet och breda
jambdeklamation. R. tog äfven Cromwell och Mi-rabeau
till hjältar i historiska dramer. Vidare skref han
skådespel, som syfta till lösning af någon etisk eller
social fråga (bäst är I sidor und Olga, 1825, med
ämne från ryska lifegenskapen; uppf. i Stockholm 1843)
samt en mängd lustspel, bland hvilka må nämnas Lasst
die todten ruhen (1825; "Det lefvande spöket", 1831),
den verkligt poetiska komedien Die schule des lebens
(1835; "Lifvets skola", 1842), Die schleichhändler
(1828; "Smyg-handlarne", 1836) och Der zeitgeist
(1830; "Tidsandan", 1846). R:s lustspel äro säkert
byggda och ganska muntrande, men hvardagligt plumpa i
språk och kvickheter. I styckets medelpunkt sätter han
gärna en kall satiriker, som håller handlingens trådar
i sin hand. I alla R:s pjäser är karaktärsteckningen
i hög grad schematisk, men på teatralisk effekt
är ingen brist. Hans stycken uppgå till ett antal
af nära 80. I nära två årtionden behärskade han
Tysklands skådebanor, men blef därefter hastigt
glömd. R:s Dramatische werke utgåfvos i tillsammans
20 bd 1829-43. Se Pauline Raupach, "R." (1853).
Räupp, Karl, tysk målare, f. 1837 i Darm-stadt,
studerade i Frankfurt och för Piloty i Miin-chen,
blef 1868 professor i Niirnberg och 1883 i
Mimenen. R. målar hufvudsakligen bonde- och fiskarlif
vid Chiemsee (representerad i Nya pinako-teket i
München); ett urval finns i "Rauppalbum", 1893. Han
är författare till Katechismus der ma-Zcr«J1898;
4:e uppl. 1904). G-g N
Rauraker (lat. räiiräci, -rid), keltisk folkstam
i Gallien v. om Rhen, ungefär mellan nuv. Breisach
och Åars utlopp. Hufvudort var Augusta Rauricorum,
nuv. Augst ö. om Basel. R. Tdh.*
Rauräkiska republiken, en efter forntidens rau-raker
(se d. o.) uppkallad kortlifvad republikansk
statsbildning i stiftet Basel (se d. o., sp. 1016).
Raus (Råhus), socken i Malmöhus län, Luggude
härad. 1,952 har. 7,630 inv. (1914). R. bildar
med Välluf ett pastorat i Lunds stift, Luggude
kontrakt. – Det är ifrågasatt att inkorporera hela
socknen med Hälsingborg. Inom socknen ligga tre
municipalsamhällen: Köpinge (se d. o. 2), 49 har,
293 inv. (1914), Rå (se d. o.), 85 har, 1,875
inv., och Raus plantering, 292 har, 3,682 inv.,
n. om Rå fram till Hälsingborgs stad, begränsadt
i ö. af landsvägen mellan Rå och Hälsingborg. Där
ligga de flesta stora industriella anläggningarna:
Hälsingborgs jacquardväfveri, Hälsingborgs kopparverk,
Allers familje-journals tryckeri m. fl. Det bildades
22 juni 1904. Taxeringsvärdet på fastigheter var 1912
71,000 kr. å jordbruksfastighet och 4,749,300 kr. å
annan fastighet.
Rauschbrand (fr. cliarbon symptomatique), frasbrand,
en af bakterier framkallad nötkreaturssjuk-domu Se
B a k t e r i o l o g i, sp. 728.
Rau’scher, Josef Othmar von, kardinal, österrikisk
prelat och politiker, f. 6 okt. 1797 i Wien, d. där
24 nov. 1875, blef 1825 professor i kyrkohistoria
och kyrkorätt vid lyceet i Salzburg och 1833 direktor
för orientaliska akademien i Wien samt var lärare i
filosofi åt ärkehertig Frans Karls söner (däribland
sedermera kejsar Frans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
