mör och Söndmör. R. kallades i medeltiden äfven Raumsdalr. K. V. H. Raun, no., stenig sandbank i hafvet. Särskildt beryktade äro den farliga punkten Rauna utanför Jæderen och en sandrefvel med samma namn utanför Lister. K. V. H. Rauna. Se Raun. Raundalen, en omkr. 30 km. lång, trång, vacker fjälldal, som från Voss skär öster ut in mot Gravehalsens och Vosseskavlens högfjällstrakter på gränsen mellan N. och S. Bergenhus amt, Norge. Genom R., glest bebyggd längs de branta, skogklädda fjällsidorna, går Bergensbanan i stark stigning. R. genomströmmas af Raundalselven, som utgör en del af Vosselvens vattendrag; den har en rad fall och strida forsar, hvaraf de viktigaste äro Voldfossen, Kjörhellerfossen och, ej långt från utloppet i Vangsvandet, Palmefossen. Vid Mjölfells station upptar Raundalselven norr ifrån Rjoanaa, som bildar Kvernhusfossen, och strax före utloppet i Vangsvandet den likaledes från n. kommande Oppeimselv, som bildar Rognefossen. K. V. H. Raundalselven. Se Raundalen. Raunkjaer, Kristen, dansk botanist, f. 29 mars 1860, bondson från Ringköbingstrakten, student 1879, tog magisterkonferensen i naturvetenskap 1885, blef 1893 assistent vid Botanisk museum, 1900 lärare vid statens lärarhögskola och slutligen 1908 docent vid universitetet. 1902 blef R. led. af Videnskabernes selskab. Han utgaf Dansk eks-kursionsflora (1890) och De danske blomster plant er s naturhistorie (I, 1895-97), men har sedan 1903 särskildt varit upptagen af att finna ett sätt att bestämma ett större eller mindre landområdes "växtklimat" i förhållande till växternas "lifsfor-mer" och har redogjort för sina undersökningar härom i en serie afh., mest i "Botanisk tidsskrift" (Planterigets livsformer 1907, Livsformernes statistik 1908, m. fl.). E. Ebg. Raurpach, Ernst Benjamin Salomo, tysk teaterförfattare, f. 1784 nära Liegnitz, d. 1852, antog 1804 en informatorsplats i Petersburg och kallades 1817 till professor i världshistoria vid därvarande universitet, men tvangs 1823 genom intriger att begära sitt afsked och var därefter bosatt i Berlin, hvars hofteater han regelbundet försåg med alster af sin flitiga penna. I politiken hyllade R. fullt absolutistiska åsikter. - R. var genom hela sin uppfostran en utpräglad förstånds-människa ; också röjer sig i hans arbeten en brist på fantasi och på varmare medkänsla. I syfte att åstadkomma ett nationellt bildningsmedel behandlade han (1825 -32) regentätten Hohönstaufens historia i en serie af icke mindre än 15 dramer, tillkomna snart sagdt genom en enkel dialogisering af von Raumers historieverk. R:s teori var, att dramatikern ej får i något förändra eller göra tillsatser till historien, hvilken genom sitt innehålls sanning öfverväger all uppfinning. Dessa dramer äro, med få undantag, högst enformiga genom sin poesilöshet och breda jambdeklamation. R. tog äfven Cromwell och Mi-rabeau till hjältar i historiska dramer. Vidare skref han skådespel, som syfta till lösning af någon etisk eller social fråga (bäst är I sidor und Olga, 1825, med ämne från ryska lifegenskapen; uppf. i Stockholm 1843) samt en mängd lustspel, bland hvilka må nämnas Lasst die todten ruhen (1825; "Det lefvande spöket", 1831), den verkligt poetiska komedien Die schule des lebens (1835; "Lifvets skola", 1842), Die schleichhändler (1828; "Smyg-handlarne", 1836) och Der zeitgeist (1830; "Tidsandan", 1846). R:s lustspel äro säkert byggda och ganska muntrande, men hvardagligt plumpa i språk och kvickheter. I styckets medelpunkt sätter han gärna en kall satiriker, som håller handlingens trådar i sin hand. I alla R:s pjäser är karaktärsteckningen i hög grad schematisk, men på teatralisk effekt är ingen brist. Hans stycken uppgå till ett antal af nära 80. I nära två årtionden behärskade han Tysklands skådebanor, men blef därefter hastigt glömd. R:s Dramatische werke utgåfvos i tillsammans 20 bd 1829-43. Se Pauline Raupach, "R." (1853). Räupp, Karl, tysk målare, f. 1837 i Darm-stadt, studerade i Frankfurt och för Piloty i Miin-chen, blef 1868 professor i Niirnberg och 1883 i Mimenen. R. målar hufvudsakligen bonde- och fiskarlif vid Chiemsee (representerad i Nya pinako-teket i München); ett urval finns i "Rauppalbum", 1893. Han är författare till Katechismus der ma-Zcr«J1898; 4:e uppl. 1904). G-g N Rauraker (lat. räiiräci, -rid), keltisk folkstam i Gallien v. om Rhen, ungefär mellan nuv. Breisach och Åars utlopp. Hufvudort var Augusta Rauricorum, nuv. Augst ö. om Basel. R. Tdh.* Rauräkiska republiken, en efter forntidens rau-raker (se d. o.) uppkallad kortlifvad republikansk statsbildning i stiftet Basel (se d. o., sp. 1016). Raus (Råhus), socken i Malmöhus län, Luggude härad. 1,952 har. 7,630 inv. (1914). R. bildar med Välluf ett pastorat i Lunds stift, Luggude kontrakt. -- Det är ifrågasatt att inkorporera hela socknen med Hälsingborg. Inom socknen ligga tre municipalsamhällen: Köpinge (se d. o. 2), 49 har, 293 inv. (1914), Rå (se d. o.), 85 har, 1,875 inv., och Raus plantering, 292 har, 3,682 inv., n. om Rå fram till Hälsingborgs stad, begränsadt i ö. af landsvägen mellan Rå och Hälsingborg. Där ligga de flesta stora industriella anläggningarna: Hälsingborgs jacquardväfveri, Hälsingborgs kopparverk, Allers familje-journals tryckeri m. fl. Det bildades 22 juni 1904. Taxeringsvärdet på fastigheter var 1912 71,000 kr. å jordbruksfastighet och 4,749,300 kr. å annan fastighet. Rauschbrand (fr. cliarbon symptomatique), frasbrand, en af bakterier framkallad nötkreaturssjuk-domu Se B a k t e r i o l o g i, sp. 728. Rau'scher, Josef Othmar von, kardinal, österrikisk prelat och politiker, f. 6 okt. 1797 i Wien, d. där 24 nov. 1875, blef 1825 professor i kyrkohistoria och kyrkorätt vid lyceet i Salzburg och 1833 direktor för orientaliska akademien i Wien samt var lärare i filosofi åt ärkehertig Frans Karls söner (däribland sedermera kejsar Frans