1123 Rechenberg-Reciprocitet 1124 kongressen i Rastatt 1799 samt representerade Bajern på kongressen i Wien 1815 och Karlsbad-kongressen 1819. Själf inträdde R. 1828 på den diplomatiska banan och var anställd vid beskickningarna i Berlin, London, Darmstadt, Bruxel-les och Stockholm (1841 -43) samt var österrikiskt sändebud i Rio de Janeiro 1843-47. 1849 blef han österrikiskt ombud på förbundsdagen i Frankfurt. 1851 ' -53 var han internun-tius i Turkiet, men sedan okt. 1855 deltog han åter, nu som president, i förbundsdagens arbeten, hvarvid han hade att söka samarbeta med Bismarck, som var Preussens ombud vid förbundsdagen. R. sträfvade efter vänskapligt samförstånd med Preussen, men Bismarck höll sig, ehuru personligen i allmänhet på god fot med R., dock genomgående i stridsställning mot Österrike. I maj 1859 kallades R. till konseljpresident, minister för utrikes ärendena och för det kejserliga huset. Det var han, som ledde Österrikes politik under de bekymmersamma tiderna efter utbrottet af kriget i Italien 1859; han lämnade i dec. 1860 presidiet till Schmerling, men behöll ledningen af utrikesärendena. Hans politik var konservativ och förmedlande; i det längsta hoppades han på uppnående af jämvikt mellan Österrike och Preussen inom Tyska förbundet. Genom att strängt låta öfvervaka gränsen till Polen, så att vapen och ammunition ej kunde dit insmugglas, underlättade Wienkabinettet det polska upprorets undertryckande (1863), och det var utan energi som R. biträdde Englands och Frankrikes föreställningar i Petersburg till Polens förmån. Österrikes deltagande som Preussens bundsförvant mot Danmark i andra slesvigska kriget (1864) gjorde R. impopulär, och 27 okt. 1864 utträdde han ur ministären, sedan äfven fortsatt samverkan mellan honom och Schmerling visat sig omöjlig. Sedan april 1861 var han lifstidsmedlem af herrehuset, men uppträdde endast sällan där efter sitt afskedstagande. Jfr H. Friedjung, "Der kampf um die vorherrschaft in Deutschland 1859 bis 1866" (2 bd, 1897-98) och "Joh. Bernh., graf von R." (i Bettelheim, "Biographisches jahrbuch", IV, 1900), samt F. Ilwof i "Allgemeine deutsche biographie", bd 53, 1907). (V.S-g.) Rechenberg, Albrecht von, friherre, tysk koloniämbetsman, f. 15 sept. 1859 i Madrid, inträdde 1899 på konsulatbanan, var 1893-95 domare och "bezirksamtmann" i Tyska Öst-Afrika, blef 1896 tysk vice konsul och 1898 konsul i Sansibar, 1901 konsul i Moskva och 1905 generalkonsul i Warschau. 1906-12 var R. guvernör öfver Tyska Öst-Afrika och visade på denna post mycken duglighet. Recherche [r9Järrj], fr., efterforskning, undersökning. Re'chtsanwalt (plur. rechtsanwälte), ty., jur., är i Tyska riket - enligt dettas rechtsanwalts-ordnung l juli 1878 - beteckningen på de prakti- serande advokaterna. Rechtsanwalt betyder alltså där en person, som med stöd af officiell auktorisa-tion yrkesmässigt tillvaratager och vårdar andras rättsliga angelägenheter, framför allt som rättegångsombud. För att bli rechtsanwalt fordras juridisk examen (vanlig domarkompetens); auktorisa-tionen, som skall meddelas af vederbörande landes-justizverwaltung, får blott för särskildt inhabili-tetsskäl förvägras. Auktorisationen gäller i regel blott för en viss domstol, i hvars ort advokaten också måste bo. Som försvarare eller som rättegångs biträde eger haa emellertid uppträda inför hvilken tysk domstol som helst. Då den tyska civilprocessen, i motsats till den svenska, regelrätt (dock ej i fråga om tvistemål vid amtsgerichte, lägsta instansens domstolar) ålägger parterna att låta sig företrädas af advokater, få dessa en högst afse-värd betydelse för rättslifvet, och deras antal i riket uppgår till åtskilliga tusen. Sina arfvoden få de beräkna efter en särskild gebuhrenordnung 7 juli 1879, eller också efter särskild öfverenskommelse. Som gemensamma organ för rechtsanwälte verka deras sammanslutningar, anwaltskammer, en för hvarje oberlandesgericht, hvilka utrustats med administrativ och (genom sin som hedersdomstol fungerande styrelse) disciplinär makt. Som öfver-instans i disciplinmålen fungerar en särskild hedersdomstol i Leipzig. Litt.: Siegel, "Die ge-sammten materialien zur rechtsanwaltsordnuns;" (1883). C. G. EJ. Recidiv (af lat. recifdere, återfalla), med., återfall, nytt anfall af samma sjukdom. - R e c i d i-vera, återkomma (om sjukdomar). - R e c i d i-vi'st, person, som återfaller i förut utöfvad förbrytelse eller last. Jfr Iteration. Recife. Se Pernambuco 2. Re'cipe, lat. Se Recept. Recipiéra (af lat. reci'pere, intaga), under vederbörliga ceremonier upptaga någon till medlem af ett ordenssällskap eller uppflytta förutvarande medlem till högre grad. - R e c i p i e'n d (lat. re-cipiefndus, som skall emottagas), person, som står i begrepp att recipieras i en orden. Jfr Reception. - R e c i p i e'n t (lat. reci'piens, som emct-tar), kärl för upptagande och samlande af flyktiga ämnen (vid destillering o. s. v.); gasklocka i luftpump (se d. o.). Reciprocitet (af lat. reci'procus, tillbakagående, tillbakaverkande, ömsesidig), ömsesidighet, ömsesidigt förhållande. - Eeciprocitetslag, mat. Med reciprocitetslagen för kvadratiska rester förstås en af de viktigaste grundläggande satserna inom talteorien. Gauss har formulerat satsen sålunda: "Om p är ett primtal af formen 4n + l, så är p kvadratisk rest eller icke-rest till hvarje primtal q, som positivt taget är rest eller icke-rest till p. Och om p är ett primtal af formen 4n + 3, så är - p kvadratisk rest eller icke-rest till hvarje primtal q, som positivt taget är rest eller icke-rest till p." Således anger satsen (jfr Rest), att i förra fallet antingen två hela tal k och kf kunna finnas, sådana att samtidigt pk + q och qkf + p äro kvadrattal, eller också att för intet värde af k och k' detta förhållande inträffar, samt att i senare fallet ett liknande förhållande eger rum för pk + q och qkf-p. Om t. ex. p är 5, kan q vara 19, och i öfverensstämmelse med lagen bli