1235 Regnbågsforell-Regnell 1236 meteor., är ett i flera skiftningar iärgadt, cirkelformigt band,, som visar sig åt motsatt håll mot solen, så ofta regn faller under solsken. Tänker man sig en rät linje OZ (se fig.) dragen genom solen och åskådarens öga, så träffar denna linje bandets medelpunkt. Färgerna äro så ordnade, att hvarje färg löper utefter hela bandets längd, medan de särskilda färgerna intaga sina platser bredvid hvarandra i bandets tvärriktning. Utåt begränsas bandet af den röda färgen, inåt af den violetta, och de mellanliggande färgerna följa samma ordning som i solspektrum. De cirkelbågar, som gå genom b och a i figuren, ange läget af de båda gränsfärgerna, rödt och violett. Vinkeln bOZ till den röda färgen är 42° 2', vinkeln aOZ till den violetta 40° 16'. (Kegnbågens färger äro ej enkla som solspektrets, utan i någon mån blandade med hvarandra, hvarför man ej heller i regnbågen finner alla i solspektrum urskiljbara färgnyanser. Oegentligt är därför att kalla de färger, af hvilka solspektrum består, för "regnbågsfärger".) Fenomenet uppkommer, som redan Newton visat, därigenom, att ett knippe solstrålar intränger i de fallande regndropparna, reflekteras mot deras bakre vägg (såsom i fig. åskådliggöres, där a och b föreställa sådana droppar) och sedan åter utträder ur dem, innan det träffar ögat, utan att under vägen försvagas genom spridning. Kalkylen visar, att detta sker endast vid vissa vinklar, som för det röda och violetta ljuset ha just de värden, som ofvan angetts. Huru stor del af cirkelbågen är synlig, beror på solens höjd för tillfället. När solen står i horisonten, ser man en fullständig half-cirkel. När solens höjd är 42°, ses blott bågens öfversta topp, och vid större solhöjd ser man icke alls något mer af bågen. Detta är orsaken, hvarför regnbågar äro synliga företrädesvis morgnar och kvällar, men mindre vanliga midt på dagen, i synnerhet sommartiden. - Den vanliga, primära, regnbågen är ofta ledsagad af en andra regnbåge, den sekundära, som ligger högre upp på himlen och har sina färger placerade i motsatt ordning, nämligen den violetta färgen ytterst och den röda innerst. I figuren visas, huru denna båge uppkommer därigenom, att solstrålarna reflekteras två gånger inuti regndropparna, innan de utträda därur och träffa ögat. Observationen såväl som beräkningen ger vid handen, att ett rödt strålknippe endast i det fall kan utan spridning fortplanta sig till ögat efter två reflexioner i en vattendroppe, när dess väg till ögat bildar med den från ögat till bågens medelpunkt dragna räta linjen OZ en vinkel af 50° 59'; för ett knippe af violett ljus är denna vinkel 54° 9r. Från det fält, som ligger mellan de båda regnbågarna, kommer visserligen också en mängd strålar till ögat; men de Ijusknippen, som här träffat vattendropparna, upplösas i smalare knippen eller enstaka strålar, som spridas åt alla håll. Därför emottar också ögat från ett ställe inom detta fält ljus af alla sorter och ej något enfärgadt ljus. Denna ljusets spridning har till följd, att hela fältet mellan bågarna antar en egendomlig mörk färgton. - Icke sällan förekommer straxt innanför den primära bågen, och äfven utanför den sekundära, en följd af smala band, växelvis färgade i rödt och grönt. Dessa s. k. öfvertaliga (supernumerära) bågar bero, som Airy visat, på ljusets interferens. - Månen, i synnerhet fullmånen, kan framkalla liknande företeelser som solen, endast att dessa äro svagare och färgerna mindre lysande. I månregnbågen äro också färgerna i allmänhet så svaga, att denna båge plägar beskrifvas som saknande alla färger. Äfven i dimma ses stundom regnbågar, och detta såväl vid sol- som vid månljus, och ofvanför större vattenfall bildas i de uppstigande vattenpartiklarna regnbåge, när solen står tillräckligt lågt. R.R.* Regnbågsforell, zool. Se Laxsläktet, sp. 1454. Regnbågshinnan, anat. Se I ris 1. Regnbågskvarts, miner. Se I ris 4. Regnbågstryck, boktr. Se I r i s t r y c k. Regndäck. Se Däck, sp. 1196. Regnell, Anders Fredrik, läkare, mecenat, f. 8 juni 1807 i Stockholm, d. 12 sept. 1884 i Gäldas i Brasilien, blef student i Uppsala 1824 och egnade sig med förkärlek åt studiet af botaniken, för hvilken han ända till sin död hyste det varmaste intresse. 1830 aflade han förberedande examen för inskrifning i medicinska fakulteten, blef 1835 med. kandidat och 1836 licentiat samt promoverades 1837 till med. doktor. Under sin studietid hade han bl. a. ett år varit pro-sektor hos A. Eetzius i Stockholm samt två gånger haft förordnande som koleraläkare. 1836-38 var han anställd som underkirurg och 1838-39 som underläkare vid Se-rafimerlasarettet i Stockholm samt deltog som uppbördsläkare vid korvetten "Jarramas"' expedition till Medelhafvet 1839-40. K:s dåliga hälsa - han plågades af ett svårt bröstlidande - nödgade honom emellertid att söka bot i ett varmare kli-