1239 Regnhöjd-Régnier 1240 Han var väl förtrogen med antik och modern litteratur, äfven den tyska, och han hyste önskan att frigöra den svenska skaldekonsten ur de konventionella franska banden. Han försvarade dock Gyllenborgs "Tåget öfver Balt" mot Leopolds kritiska anmärkningar. 1780 utgaf han en möjligen redan 1777 tillkommen afhandling Tankar om svenska teatern, där han uttalade sig med en viss skärpa om den samtida svenska dramatiken (Adlerbeths "Iphigenie" och Paijkulls "Domald") och förordade alexandrinens utbyte mot en i viss mån an-tikfärgad blankvers; han yttrade här, att den tyska vitterheten nu vore i färd att segra öfver den franska. 1784-86 utgaf han Svenska Parnassen, en tidskrift, där han meddelade en hel del af de gustavianske skaldernas alstring och äfven artigt refererade dem i enlighet med "beskedligheten" i hans föresats att mera uppehålla sig vid det vackra än vid felen; han sade sig ej ha haft för uppsåt att reformera, äfven om han då och då yttrat en princip, som han fruktade varit mindre välkommen. Han var nog innerst en motståndare till klassicismen, en anhängare af den sentimentalt naturälskande riktningen, ehuru ingen energisk oppositionsman. Med Thorilds strid för orim-med vers sympatiserade han, och han fäste uppmärksamheten vid den äldre svenska poesien, Stiernhielm. 1801 utgaf han Försök till metriska öfversättningar från forntidens skalder, som omfatta stycken af Homeros, Sappho, "Anakreon", Theokritos och romerska skalder i originalets versmått. De ledsagades af en rätt märklig inledande Afhandling om metriska öfversättningar samt grunderna till en svensk metrik, i hvilken R. redogör för skilda grundsatser vid öfversättningar och gör gällande, att urskriftens nationella karaktär däruti bör röjas, samt yrkar alltså bibehållande af den ursprungliga metern; men att accenterna i svenskan böra ersätta kvantiteten. Dessa öfversättningar blefvo visserligen fördunklade af Adlerbeths, men R:s uppslag var af stor betydelse, och han mottog för dem af Svenska akad. 1802 Lundbladska priset. Han fortsatte med nya tolkningar från Horatius och Vergilius, som infördes i Vitterhetsakademiens handlingar. Han meddelade sina öfversättningar i delvis omarbetadt skick i sina Vitterhetsnöjen (2 dlr, 1814, 1817). R. var äfven verksam som läroboksförfattare genom sina allmänt och länge begagnade Första begrepp af de nödigaste vetenskaperna (1780; 10:e uppl. bearb, af P. O. Bäckström 1839), de s. k. "Regnérs begrepp". 3. Adolf R., den föregåendes son, tidnings-utgifvare, öfversättare, f. 3 dec. 1786 i Stockholm, d. där 7 febr. 1852, blef student i Uppsala 1800 och ingick på ämbetsmannabanan, där han 1815 utnämndes till protokollssekreterare i konungens kansli. Redan som yngling fick R. författa uppsatser för de då af fadern redigerade "Stockholms post tidningar" och "Inrikes tidningar". Snart uppträdde han med själfständiga tidningsföretag, såsom "Allmänna opinionens organ" (1810) och "Allmän politisk journal" (1811). En artikel i den senare, om möjligheten af Finlands återförening med Sverige, ådrog honom 11 månaders fästning. Ett nytt tryckfrihetsåtal drabbade honom till följd af en notis i "Sofrosyne" (1815-16), en i öfrigt oskyldig modejournal. Han utgaf samtidigt "Tiden" (1815) och "Tidens ande" (1816) samt sedermera "Lycurgus" (1822) och den, som det påstods, af höga vederbörande understödda "Argus-IV" (1823-30), riktad mot Johanssons "Argus". Därefter uppträdde han flitigt i tidningspressen, såväl den inhemska som den utländska. Till "Morning post", "Journal des débats" och "Augs-burger allgemeine zeitung" skref han nämligen korrespondenser på tidningarnas eget språk. Hans sista egna tidningsföretag var "Folkbladet" (1841), egnadt att bekämpa "Aftonbladet". - R. var under en lång följd af år en bland Sveriges flitigaste öfversättare. Man eger af honom tolkningar af historiska arbeten efter Thiessé, Held och Corvin m. fl., romaner och noveller af Fouqué, Cooper, Dumas o. s. v. 1. (B-d.) 2. K. W-g. 3. -rn.* Regnhöjd. Se Nederbörd. Régnier frenje], M a t h u r i n, fransk satiriker, f. 1573 i Chartres, d. 1613 i Rouen, uppfostrades till präst, men kände ingen kallelse, utan följde i stället (1593) de franske ambassadörerna, kardinal de Joyeuse och hertigen af Béthune, till Rom, där han stannade till 1605. Trots utmärkta relationer nådde han aldrig till någon högre post; hans karaktär var för själfständig och sättet för groft, och han förde ett utsväfvande lefnadssätt, så att han dog redan vid 40 års ålder. R. har icke skrifvit mycket, men hvad han skrifvit är af värde och betydelse. Han är nämligen grundläggaren af satiren i Frankrike såsom en särskild diktart efter klassiskt mönster (Horatius, Juvenalis). Delvis hade han uppmuntrats därtill genom studiet af italienska författare såsom Aretino och Berni, hvilka han studerat under sin långa vistelse i Italien. Hans lifliga temperament och stora världserfarenhet förläna emellertid hans diktning originalitet. Boileau ger honom det vitsordet, att före Moliére ingen tecknat människornas seder och karaktärer som han. Hans satir är godmodig, fast våldsam och ofta grofkornig; den uppbäres aldrig af någon indignation, icke heller af någon fast världsåskådning, och den är aldrig riktad mot enskilda personer, utan tecknar allmänna typer såsom pedanten, parasiten o. s. v. Som hans mästerverk betraktas trettonde satiren (utg. af F. Brunot 1900), i hvilken skildras den gamla kopplerskan Macette: det bästa porträttet af hyckleriet i fransk litteratur före Moliéres "Tartuffe". Berömd är också nionde satiren, som är ställd till Nicolas Rapin, i hvilken han häftigt angriper Malherbe och dennes skola. R:s stil och uppfattningssätt stämpla honom också som en af renässansens sista författare. För Malherbes och den nya skolans korrekta väsen hade han däremot intet sinne. Utom satirerna har han också skrifvit några andra dikter (epigram, sonetter, psalmer). Under hans lifstid utgafs endast en samling af hans dikter (1608), något till-