tillökad de följande åren. Sedan följde många upplagor af den populäre författaren, hvilka dock ofta tillskrifva honom dikter, som ej äro af honom. De viktigaste upplagorna äro af Viollet-le-Duc (1822 och 1853), Poitevin (1860) och Courbet (1869 och 1875) och Vers inédits de M. R. (i "Revue d'histoire littéraire", 1894). Se vidare H. Cherrier, "Bibliographie de M. R." (1884) och "Notes bibliographiques de M. R." (i "Bulletin bibliographique", 1908), samt J. Vianeys monografi öfver R. (1896) J. M. Régnier [renjē], Claude Ambroise, hertig af Massa, fransk statsman, f. 6 april 1736 i Blamont (dep. Meurthe-et-Moselle), d. 24 juni 1814 i Paris, var framstående advokat i Nancy, då han 1789 valdes till medlem af "tredje ståndet" i riksförsamlingen. Han omfattade med värme revolutionens grundsatser och tog synnerligen verksam del i omdaningen af Frankrikes rättsordning. Sedan han under skräckväldet hållit sig i skymundan, blef han 1795 invald i "de gamles råd". Där slöt han sig till de moderate samt understödde statskuppen 18 brumaire år VIII (9 nov. 1799). Bonaparte utnämnde honom kort efteråt till medlem af "conseil d'état", och som sådan egnade han sig energiskt åt utarbetandet af "code civil". 1802—13 var han justitieminister och kreerades 1809 till hertig af Massa. 1813 blef han af Napoleon satt till president för "lagstiftande kåren", som han ej tillhörde och där hans inflytande blef ringa. E. A—t, Régnier [renjē], Jacques Auguste Adolphe, fransk filolog, f. 1804, d. 1884, var lärjunge till E. Burnouf och vardt efter dennes fader 1838 professor i latinsk vältalighet vid College de France, sattes 1843 till lärare för grefven af Paris och följde denne i landsflykten 1848. Han blef 1855 led. af Franska institutet. R. vann stort anseende genom arbeten på skilda områden, bl. a. Grammaire allemande (1830; 10:e uppl. 1857), Dictionnaire allemande (2 bd, 1841), Racines grecques (s. å.), Études sur l'idiome des Védas (1855), en edition (i 3 bd, 1856—59) af den till "Rigveda" hörande "Prātiçākya" (metrik), editioner af åtskilliga latinska och grekiska författare samt en öfversättning af Schillers samlade skrifter (8 bd, 1860—62). R. utgaf äfven madame de Sévignés och Molières arbeten samt ledde utgifningen af "Grands écrivains de la France" (omkr. 60 bd), hvilket verk blifvit belönt med pris af Franska akademien. Régnier [renjē], Henri de, fransk skald, f. 28 dec. 1864 i Honfleur (Normandie), intar genom sin högburna, rikhaltiga och formfulländade alstring en rangplats bland det nutida Frankrikes verskonstnärer och prosastilister. Hans många äldre diktsamlingar, Lendemains (1885), Apaisement (1886), Sites (1887), Épisodes (1888), Poèmes anciens et romanesques (1890) och Tel qu'en songe (1892), röja visserligen ganska stridiga tendenser, men hållningen är redan där genomgående aristokratisk. I Mallarmés anda åsyftar han en mera aningsfull och stämningsväckande lyrik och söker göra den iranska versbyggnaden ledigare och smidigare genom mera otvungen rytm och melodi, djärfva enjambementer, ovanligare ordförråd och dristiga assonanser (rimlös är han poesi däremot mycket sällan på detta stadium). Genom sin framgångsrika sträfvan för den s. k. "fria" versen tillhör han otvifvelaktigt, särskildt på 1890-talet, symbolisternas höfdingar. Men å andra sidan visar han sig dragen till klassikernas och parnassisternas, framför allt Hérédias och Leconte de Lisles, måleriska och skulpturalt pregnanta ämnessfär och delar deras förkärlek för vissa konstmässigare strof- och versformer. I synnerhet odlar han med brinnande ifver sonetten och alexandrinen. Mästerskapet härutinnan når han i sina fyra sista diktsamlingar, som äfven i öfrigt närma sig den äldre franska lyrikens yppersta stiltraditioner, på samma gång de språkmusikaliska landvinningarna alltjämt vidgas och befästas. Jeux rustiques et divins (1897) innesluter de två bukoliska serierna "Flûtes d'avril et de septembre", skildringar i de läckraste färger af skaldens samlif med naturen. Den lätta, ofta skalkaktiga pastorala tonen bildar en behaglig och verkningsfull kontrast till den högtidliga diktionen i det berömda skaldestycket "L'homme et la sirène", en patetisk dialog, där R:s talang att mytiskt gestalta ett modernt idéinnehåll firar en af sina triumfer. Hans hellenska sagofigurer och drömlandskap kunna verkligen framtrolla något af det förflutnas charme. Höjdpunkten af R:s skildringskonst och lyriska inspiration beteckna dock de båda följande diktsamlingarna. Synnerligen fullödig är Médailles d'argile (1900) med sina smältande elegier, ypperliga ekloger, heroiska dityramber och sina oden, lika beundransvärda genom sin stolta, medryckande stämning som genom målande meter och mycket konstnärlig rimflätning (stundom orimmad vers). Kustbilderna med sina sensationer af tång, hafsbrus och salta brisar tillhöra R:s allra friskaste skapelser. La cité des eaux (1902) anspelar i sin förnämsta sonettcykel på Versaillesparken, hvars monumentala fontäner, slottsfasader och alléer ge ram och perspektiv åt den stämning af höstlig stillhet och vemodig storhet, som eftersträfvas. Skalden dröjer helst vid vittrande, mossbelupna marmorbassänger, tigande bronser och trädens sakta fallande blad, sinnebilder af den grandiosa melankoli, som alltmera fyller hans sorgbundna och praktfulla, men sällan omedelbara skaldskap. Hans sista lyriska samling bär den symboliska titeln La sandale ailée (1906). Äfven R:s prosadiktning, som likaledes hyllar "l'art pour l'art"-principen, är mycket mångsidig: nämnas må novellcyklerna Contes à soi-même (1893), Trèfle noir (1895), La canne de jaspe (1897) och Trèfle blanc (1899) samt bland romanerna de bägge mästerstyckena Mariage de minuit (1903) och Vacances d'un jeune homme sage (s. å.). Särskildt den sistnämnda intresserar genom sin fina och lekfullt ironiska skildring af en halfvuxen gymnasists erotiska drömmerier under ferievistelsen i Loires leende ängder, i en gammal småstad, hvars många lustiga och naiva original tecknas med esprit och grace.