1257 Reich-Reichard 1258 slaget slutade ju som nederlag för svenskarna -, men orsakerna till både det ena och det andra få kanske sökas bland de, för att använda ett mildt uttryck, egendomliga förhållanden, som under dagens lopp visade sig finnas inom den högre både civila och militära ledningen. K. blef i slaget fången. Under den långa fångenskapen hade han, till en början jämte Piper, ledningen af de fångne svenskarnas angelägenheter om hand, hvilka han väl skötte. Det har äfven påpekats, att Piper haft olika åsikter än R. i fråga om krigföringen och att denna åtskillnad i åsikter grundlagt personlig fiendskap dem emellan. Man må i detta fall icke förundra sig, om den erfarne fältmarskalken i dylika frågor ansett sin sakkunskap gå utanpå den civile överstemarskalkens. Utväxlad i juli 1718, var R. med vid norska fälttåget s. å. och ledde sedermera försvarskriget mot Danmark på ett framstående sätt. Efter krigets slut intog han sin plats i rådskammaren. Som den äldste i rådet satte han kronan på Fredrik I:s hufvud vid dennes kröning. Under en resa till Kungsör insjuknade R. hastigt till följd af ett gammalt sår, erhållet vid Viprek, och afled efter endast ett par dagars sjukdom. F. R. A. Reich [rajch], Philipp Erasmus, tysk bokhandlare, f. 1717 i Laubach, d. 1787, studerade yrket i Frankfurt a. M., gjorde därefter en resa till England och Sverige samt erhöll i Stockholm anställning som ledare af en bokhandel. 1747 lämnade han Stockholm och erhöll plats i den af Georg Weidmann i Leipzig upprättade bokhandeln, som han genom energisk verksamhet lyckades upparbeta till Tysklands den tiden främsta affär af detta slag. Sedan 1762 var han delegare i firman, som nu kallades "Weidmann's erben und Reich". R:s betydelse för den blifvande tyska bokhandelsmetropolen i Leipzig, sedan Frankfurt a. M. upphört att vara centrum för den litterära verksamheten i Tyskland, var så stor, att han erhållit tillnamnen "Leipzigbokhandlarnas furste" och "nationens förste bokhandlare". Han stiftade 1765 bl. a. den första tyska bokhandlarföreningen, som hvars ordförande han fungerade till sin död. Han utöf-vade äfven en storartad förlagsverksamhet, som förde honom i nära beröring med den tidens lärde och författare, såsom Goethe, Wieland, Lavater, m. fl., hvilkas skrifter han utgaf och hos hvilka han åtnjöt ett stort anseende. - Om hans uppehåll i Stockholm känner man däremot så godt som intet. I. Collijn. Reich [rajch], Ferdinand, tysk bergsingenjör och kemist, f. 1799 i Bernburg, d. 1882 i Frei-berg, blef 1824 professor i fysik och teoretisk kemi vid bergsakademien i Freiberg. R. förbättrade svafvelsyretillverkningen genom att införa regelbundna analyser af rostgaserna, men är mest känd genom sin upptäckt tillsammans med Th. Richter (se d. o.) 1863 af metallen indium (se d. o.) i zinkblände från Freiberg. K. A. V-g. Reich, Kristian Emilius, dansk militär, f. 1822, d. 1865, vardt 1842 löjtnant i artilleriet. De följande åren tjänstgjorde han som konstruktör vid artillerimaterielen och var i kriget 1848-50 adjutant hos artilleriets chef samt deltog som sådan i de flesta träffningarna. 1851 blef R. lärare vid krigshögskolan (han utgaf 1854 Föreläsning er i ballistik], 1855 sekreterare i befästningskommissio- nen och 1856 direktör i krigsministeriet (till 1863) samt därjämte 1856 kungavald medlem af riksrådet. Där röstade han i regel med Andrse, dock ej emot novemberförfattningen 1863. Under 1864 års krig var R. stabschef hos general Lunding i Fredericia och blef i maj krigsminister. Han var den ende minister, som röstade för antagandet af skiljedom i fråga om delningslinjen i Slesvig, emedan han ej trodde på någon gynnsam utgång af krigets förnyelse. I juli 1864 afgick R. liksom den öfriga ministären Monrad och var till sin död chef för krigshögskolan. E- Ebg. Reich [rajch], Ed u ar d, österrikisk författare i medicin, psykologi, politik m. m., f. 1836 i Sternberg, bosatt som privatlärd i La Panne i Belgien sedan 1909. R., som är filos, och med. doktor och en tid varit docent vid universitetet i Bern, har utgett en massa skrifter, hvilkas huf-vuduppgift han uppger vara att grundlägga hygienen som politisk-moralisk vetenskap. Skrifter: Die hygiene, der en studium und ausubung (2:a uppl. 1877), Beiträge zur anthropologie und psychologie (1879), Geschichte der seele, die hygiene des geisteslebens und der civilisation (1884), Religion und seelsorge (2 bd, 1910) m. fl. S-e. Reich [rajch], Emil, österrikisk estetiker, f. 1864 i Koritschan, professor i estetik vid Wiens universitet sedan 1904, verksam för universitetsutvidgningen och sekreterare vid Wiens "Volks-heim". Skrifter: Schopenhauer als philosoph der tragödie (1888), Grillparzers kunstphilosophie (1890), Gravina als ästhetiker (s. å.), Henrik Ib-sens dramen (1894; 9:e uppl. 1913), Grillparzers dramen (1894; 3:e uppl. 1909) och Volkstiimliche universitätsbewegung (1897), Kunst und moral (1901) och Aus leben und dichtung (1911). R. är sekreterare i Grillparzergesellschaft. S-e. Reicha [ra7]-], Anton, österrikisk musikteoretiker och tonsättare, f. 1770 i Prag, d. 1836 i Paris, var 1788-94 anställd jämte den unge Beethoven vid kurfurstliga kapellet i Bonn (som flöjtist), reste därpå till Hamburg och 1799 till Paris, där han väckte uppmärksamhet som instrumentalkompositör och dit han efter en tids vistelse i Wien (1802-08) återkom för att slutligen (1818) hamna som kompositionsprofessor vid Pariskonser-vatoriet. Hans operor vunno ringa framgång. Anseende åtnjöto däremot hans instrumentalverk (symfonier, oktett, kvintetter, kvartetter, trior, duetter för olika sammanställningar af stråk- och blåsinstrument, violinsonater, pianosonater, etyder, fugor m. m.) och i ännu högre grad hans teoretiska arbeten: Traité de mélodie (1814; 2:a uppl. 1832), Cours de composition musicale (1818), Traité de haute composition musicale (1824-26) samt Art du compositeur dramatique (1833). A. L.* Reichard [ra7jchart], Christian Gottlieb, tysk kartograf, f. 1758, d. 1837, samarbetade med Stieler på dennes "Handatlas", hvars l:a uppl. utkom 1817-23 i 75 blad, och utarbetade äfven en världskarta i Mercators projektion i 4 blad m. m. Reichard [ra'jchart], Paul, tysk Afrikaresande, f. 1854, ledde 1880 med Kaiser och R. Bohm för Tyska afrikanska sällskapet en expedition från Bagamojo till Uniamwesi och därifrån mot s., efter Kaisers död (1882, vid Rikwasjön), till Tan-ganjika, vid hvars västra strand stationen Mpala