och för masugnar till tre öre silfvermynt för hvarje stafrum ved; och som villkor för begagnande af dessa skogar gällde i allmänhet på verksegarnas sida, att bergverksrörelsen uppehölls och skogarna icke anlitades utöfver hvad för verkens behof erfordrades, hvaremot staten icke ansågs ega rätt att, där verksegarens nyssnämnda skyldigheter blefvo fullgjorda, återkalla det en gång gifna understödet. Då det likväl ofta inträffade, att ifrågavarande skogar voro större, än som för verkens behof erfordrades, föreskrefs genom k. kung. 4 febr. 1811 att, sedan hvarje rekognitionsskog blifvit å karta affattad och behörig undersökning verkställd till utrönande af å ena sidan brukets behof af skogsprodukter och å den andra huru mycket, som till täckande däraf kunde påräknas från dem af brukets egna skogar, på hvilka smidet var grundadt, och i hvad mån rekognitionsskogen vore med afseende på jordmånens beskaffenhet och skogsåterväxten för uppfyllande af det återstående behofvet erforderlig, vederbörande myndighet skulle genom utslag bestämma, huruvida rekognitionsskogen i sin helhet eller endast en viss del däraf finge under bruket bibehållas, att därest bruksegaren önskade få skatteköpa den bruket sålunda tillerkända skogstrakten, densamma skulle till hemman indelas och skattläggas; samt att bruksegaren skulle genom erläggande af sex års räntor efter kronovärde till skatte köpa de sålunda tillkomna hemmanen med skyldighet att årligen utgöra räntorna, emot det att den dittills erlagda rekognitionsafgiften upphörde, samt att allt framgent bibehålla hemmanen till bruket, hvilket sistnämnda villkor dock är genom k. förordn. 22 dec. 1898 upphäfdt. I öfverensstämmelse med nu anförda stadganden ha ifrågavarande rekognitionsskogar till de delar, som under bruken bibehållits, numera blifvit skattlagda och till skatte köpta. Hvad åter angår de till järngrufvor upplåtna kronoskogar, hvilka med undantag af några få, för hvilka rekognitionsafgift erlades, varit under längre tid begagnade utan afgift till staten, är genom k. br. 29 jan. 1824, offentliggjordt genom Bergskollegii cirkulär 29 mars samma år, stadgadt, att dessa skogar finge bibehållas för de grufvors behof och nytta, åt hvilka de varit upplåtna, och på sätt dittills skett begagnas, så länge samma grufvor bearbetades, samt vid deras upphörande åt andra grufvor, som däraf vore i behof, upplåtas och användas, dock att, på det staten icke måtte sakna inkomst af dessa skogar, vanlig rekognitionsafgift, i likhet med hvad jämväl för en del af dem redan egde rum, skulle desamma åsättas att därefter till staten årligen utgöras. Rekognitionsafgifterna för dessa skogar uppgå f. n. till ett obetydligt belopp och redovisas bland skogsmedlen. Utöfver nämnda afgifter erlägges enligt k. förordn. 23 okt. 1908 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter för rättighet till skogsfång på rekognitionsskogarna årligen 25 öre för hvarje stafrum ved eller däremot svarande 18 tunnor kol. Angående förvaltningen af dessa skogar gäller k. förordn. 27 maj 1898. A. A. Rekognoscera, utforska, undersöka, spana. Se vidare Rekognoscering. Rekognoscering (af lat. recogno'scere, undersöka), krigsv., kallas undersökningen af ett föremål för att utröna dess egenskaper eller beskaffenhet. Rekognosceringen kan afse antingen ett terrängföremål, en trakt, hvars beskaffenhet i militäriskt afseende icke tillräckligt framgår af tillgängliga kartor eller beskrifningar, eller också fiendens styrka eller ställning. Terrängrekognosceringen går vanligen ut på att fullständiga de uppgifter, som tillgängliga kartor lämna, och kan alltefter sin omfattning vara allmän eller speciell, då man med det förra slaget afser en beskrifning öfver en hel trakt med alla dess utmärkande egenskaper i topografiskt, statistiskt och militärt hänseende och med det senare en sådan, hvarigenom man får lära känna ett mindre områdes eller ett föremåls (t. ex. en vägs, ett vattendrags, en skogs, en bys, en ställnings) egenskaper för ett visst gifvet ändamål. Resultatet af rekognosceringen uttryckes i en rekognosceringsberättelse, som icke sällan åtföljes af ett kartutkast öfver den rekognoscerade trakten. Till ifrågavarande stora slag af rekognosceringar måste äfven hänföras statistiska rekognosceringar</sp<, som ha till ändamål att utröna en trakts förmåga att härbärgera och underhålla trupper samt i öfrigt underlätta eller försvåra krigföringen. Rekognosceringen af fienden afser att hemligt eller med vapenmakt skaffa de upplysningar om honom, som äro nödvändiga att ega för att kunna planlägga egna företag. Krigsledningen söker väl alltid att såväl före krigets utbrott som under dess fortgång på hemlig väg skaffa sig upplysningar om fienden, men under krigets växlande lägen måste dessa alltid fullständigas på ort och ställe. För rekognosceringens, äfven kallad spaningens, verkställande, utsändas enskilda officerare eller personer af lägre grad med några följeslagare, en rekognoscerings- l. spaningspatrull eller en mindre truppafdelning, ett rekognoscerings-(spanings-)detachemang. Dessa söka, om möjligt, på hemlig väg lösa sina uppgifter. Låter detta sig icke göra, utan hindrar fienden alla rekognosceringsföretag, måste man skrida till en våldsam rekognoscering, hvarvid man med en för ändamålet afpassad truppstyrka anfaller fienden på någon punkt och söker kasta honom tillbaka där för att erfara, hvad han har bakom. Ett sådant företag är dock farligt, enär det lätt leder till en strid, hvars omfattning man på förhand svårligen kan beräkna. Begagnar man icke genast rekognosceringens utslag, blir åtgärden lätt utan ändamål, enär förhållandena snart ändras. C. O. N. Rekognosceringsbrigaden (Rekognosceringskår en) organiserades i Finland i början af 1770-talet på förslag af general Stackelberg, som fått i uppdrag att uppgöra en försvarsplan för nämnda land och på en resa genom gränstrakterna kommit till insikt om nödvändigheten af en militär rekognoscering af dessa. Arbetet härmed uppdrogs nu åt öfverste Nordencreutz, major af Klercker och chefen för Savolaxbrigaden G. M. Sprengtporten: de båda förra med biträde af 3 andra officerare i södra och den senare (sedermera major Wadman) biträdd af 2 fortifikationsofficerare och 4 af Savolaxbrigaden jämte 4 volontärer i de norra gränstrakterna. 1781 sammanslogos de båda rekognosceringsfördelningarna till en under af Klercker. De