bästa reklammetoderna uppfunnits. Typiskt för den amerikanska reklamverksamheten är det s. k. ”follow-up”-systemet, som innebär, att man skaffar sig kunder genom att systematiskt, i en serie direkta bref, med lämpliga mellantider tillställda ett antal personer, framhålla fördelarna af att köpa en viss vara eller inleda en viss affärsförbindelse. -- Tidningsreklamen är ingalunda inskränkt till annonsafdelningen, under många olika former har den fått insteg äfven i textafdelningen, där den uppträder under skyddande förklädnad som objektiva meddelanden. Icke endast inom affärslifvet, utan äfven bland skådespelare, sångare, politiker o. s. v. spelar reklamen en stor roll. Med satirisk ton behandlas reklamen i Per Hallströms ”Skepnader och tankar” (1910). Litt.: H. Appelgren, ”Modern annonsering” (2:a uppl. 1909); ”Die reklame” (1913). G. H--r. Reklamation (af lat. reclamātio, protest), jur. och hand., meddelande, hvarigenom ena parten i ett obligationsförhållande (t. ex. ett köp, ett kommissionsaftal) underrättar motparten, antingen att han icke godkänner något dennes förslag eller att han ärnar göra gällande anspråk, som tillkommer honom på grund af, att motparten ej riktigt fullgjort, hvad honom ålegat. Exempel: köparen, som jämte de köpta varorna mottagit räkning (faktura) med ett efter hans uppfattning allt för högt pris, meddelar säljaren, att han icke godkänner detta pris; köparen, som fått sina varor för sent eller funnit dem behäftade med något fel, meddelar säljaren, att han kommer att ”tala å” (d. v. s. framställa anspråk på grund af) dröjsmålet resp. felet; kommittenten, hos hvilken hans kommissionär tillkännagett sitt själfinträde i det beordrade köpet, meddelar, att kommissionären saknar befogenhet till detta själfinträde. I affärslifvet har reklamation länge varit bruklig i fall sådana som de nu exempelvis anförda; dess underlåtande har uppfattats som tyst godkännande af hvad, som förekommit. Den nyare lagstiftningen har sanktionerat detta bruk. Hvad svensk rätt beträffar, innehålla 1905 års lag om köp och byte af lös egendom samt 1914 års lag om kommission, handelsagentur och handelsresande åtskilliga bestämmelser om reklamation (”meddelande”) som förutsättning för befogenhet att afvisa framställda förslag eller göra gällande vissa anspråk (på skadestånd, på häfvande af aftal m. m.). Denna skyldighet att reklamera (”gifva annan ett meddelande”) anses städse vara vederbörande ålagd, icke i eget, utan i motpartens, adressatens, intresse, och man har därför icke velat göra skyldigheten mera betungande än så, att den betraktas som fullgjord med reklamationens behöriga afsändande. Försenas densamma sedan på vägen eller kommer den icke fram, så räknas den likväl afsändaren till godo. Reklamation är antingen neutral, då den ej innehåller närmare uppgift om hvilka anspråk, som afsändaren i föreliggande fall ärnar framställa, eller ock i sådant hänseende preciserad. Blott i vissa fall är dylik preciserad reklamation föreskrifven. Litt.: Grundtvig, ”Om reklamation i formueretsforhold” (1903), och Almén,”Om köp och byte af lös egendom” (1906--08). C. G. Bj. Reklambelysning. Se Elektrisk belysning, sp. 334. Reklamera (af lat. reclamare, ideligen ropa; protestera), återfordra, göra anspråk på; fordra häktad persons frigifning eller en dömd förbrytares utlämnande; inlägga gensaga mot, protestera, anföra besvär. Jfr Reklamation. Reklination (af lat. re, åter, tillbaka, och clinate, böja), oftalm. Se Depression 5. Reknes, ett större statssjukhus vid Molde, Norge, uppfördt 1713 uteslutande för spetälska och utvidgadt i detta syfte 1794, men nedlagdt 1895 som öfverflödigt genom sjukdomens starkt aftagande frekvens och omdanadt till folksanatorium för lungsotspatienter, öppnadt som det första i Norge 15 nov. 1897. Sanatoriet kan upptaga omkr. 80 patienter. K. V. H. Rekognitionsafgift, den årliga bevillning till staten, som erlägges för rättigheten att begagna vissa för bergsbrukets främjande upplåtna kronohagar. Namnet härrör från det förhållandet, att afgiften erlägges ”in recognitionem dominii”, d. v. s. under erkännande, att kronan är skogens egare, således som arrendeafgift. Rekognitionsafgiften l. arrendet påbjöds 1689. En ”nederlagsrekognition” erlades från 1653 i Göteborg för fri nederlagsrätt. Kbg. Rekognitionshemman, kam., hemman, som vid afvittring å rekognitionsskog afsattes med minst 1,200 ända till 3,000 tld egovidd alltefter markens beskaffenhet samt belades med grundskatt, rotering och andra på jorden hvilande, numera afskaffade skatter, under rätt till skatteköp å hemmanet för vederbörande bruk. Kbg. Rekognitionsskog, kronoskog, som till uppmuntran af bergshandteringen mot rekognitionsafgift (se d. o.) blifvit upplåten till begagnande af vissa bruk och bergverk. Som en af de viktigaste inkomstkällorna var bergshandteringen under äldre tider ständigt ett föremål för synnerlig omvårdnad från statens sida, och då erforderlig tillgång till skogsprodukter utgjorde ett af de hufvudsakligaste villkoren för denna närings bestånd och utveckling, blef däraf en gifven följd, att åtskilliga kronoskogar anvisades för sådant ändamål. Så länge landet ännu var till större delen skogbevuxet, kunde detta understöd icke uppskattas till något synnerligen högt penningvärde, hvarför äfven de till bruken och bergverken anslagna skogarna till en början innehades afgiftsfritt. I bredd med landets fortgående uppodling minskades likväl rikedomen på skog, och i samma mån stegrades värdet på skogsalstren, hvilket hade till följd, att järnverken, jämlikt k. br. 14 mars 1689 för de dem anslagna skogarna, belades med ett visst årligt arrende, kalladt rekognitionsafgift, hvilken skulle bestämmas till visst belopp efter beräkning i enlighet med skogsprodukternas då gällande värde och den fördel olika slags verk däraf hämtade, för stångjärnshamrar till två öre och för masugnar till ett öre silfvermynt för hvarje stafrum ved, som efter uppskattning ansågs vara för bruksdriften erforderligt och med skogens bestånd kunde afverkas; men de så kallade ädlare verken äfvensom järngrufvorna förblefvo jämlikt k. br. 7 nov. 1690 och 11 dec. 1696 fria från dylik afgift. Rekognitionsafgiften höjdes sedermera jämlikt k. br. 24 nov. 1747 med afseende på skogsprodukternas dåmera ökade värde för stångjärnshamrar till sex