nivå. Och den tid, som porträttmåleriet lämnade honom öfrig, använde han till utförande af flera historiska och genreartade målningar med motiv efter eget val och i hvilka hans älskade Saskia börjar spela en framstående roll. Redan 1632 var hans produktion - bortsedt från hans många teckningar och etsningar - enorm. Från det året finnas icke mindre än ett 30-tal daterade bilder af hans hand, hvarjämte man anser, att ytterligare ett tjugutal då uppstått. Bland de förra märkes främst hans världsberömda Professor Tulps anatomiska föreläsning (Haag), i hvilken han både genom den mästerliga grupperingen och uttrycket hos föreläsaren och åhörarna för första gången ingöt lif i den traditionella, stela, holländska gruppbilden. Andra kändare målningar från s. å. äro porträttet af hans blifvande maka Saskia och den illa farna framställningen af Petrus med nycklarna (bägge i Stockholms Nationalmuseum), porträttet af en Ung jude (Wachtmeisterska saml. på Vanås), ett Damporträtt (Hageska saml. på Nivaa i Danmark), de ståtliga helbilderna af en herre och en dam af familjen van Beeresteyn (Havemeyer-ska saml., New York) samt de likaledes i helfigur framställda Jan Pellicorne och hans son och Suzanna van Collen med sin dotter (Wallaceska saml. i London) - kanske är kalligrafen Coppenols berömda bild (Kassel) från samma år. Året 1633 har bl. a. att uppvisa det vackra, genreartadt uppfattade dubbelporträttet af Skeppsbyggmästaren och hans hustru (Buckingham palace, London), bilden af predikanten Jan Uyten-bogaert (lord Eosebery, Mentmore; ett annat ex., säkerligen trots signaturen blott kopia, i Stockholms Nationalmuseum), Saskia, leende (Dresden) och Saskia som Flora (hertigen af Buccleuch, London), Korsets uppresande och Nedtagandet från korset (Münchens pinakotek), ett Själfporträtt (fig. 1) och den om Nationalmuseets Anastasius erinrande Filosofen (bägge i Louvre). På gränsen mellan 1633 och 1634 står det Nationalmuseets Saskia-bild från 1632 närastående, berömda profilporträttet af Saskia (Kassel; se pl. I, fig. 2). Daterade 1634, mästarens bröllopsår, äro bl. a. hans Själfporträtt i Pittigalleriet, Nedtagandet från korset och Saskia som Flora (Petersburg), bilderna af en Gammal dam (National gallery, London), Martin Day och Machteld van Doorn (Rothschild, Paris), Sofonisbe mottagande giftbägaren af sin make Masinissa (Madrid) och den så ofta reproducerade Rembrandt med Saskia på knät (Dresden), som dock trots sin stora popularitet knappt intar den rangplats i R:s produktion, man förr tillerkände den, ty mästarens skratt verkar konstladt, grimas, och Saskia ser tillgjordt tafatt ut - en ren motsats till Frans Hals' rättframma och friska scener, af hvilka den synes inspirerad. Men om huslig lycka och sällhet vittnar täflan, och den utgör därigenom, jämte mästarens andra framställningar af sin maka, ett viktigt bidrag till hans torftiga biografi, som vi eljest föga känna annat än genom hans omkr. 60 målade själf-porträtt (jfr fig. 1) från hans unga dar till hans dödsår, några torra uppgifter i rättegångshandlingar, kyrkböcker och lagsökningar samt ett och annat muntligt uttalande af honom, som hans lärjungar öf-verlämnat till eftervärlden. Men Saskias alltid strå- lande uppsyn, när helst hon träder fram i mästarens produktion, intygar, att deras blott åttaåriga äktenskap (hon dog redan 1642) var öfvervägande lyckligt. Visserligen hade de den stora sorgen att 33 tre barn gå bort i späd ålder - den son, Titus, som öfverlefde modern, var för öfrigt en klen gosse. Vidare trakasserades det unga paret af afundsjuka släktingar, som i sina stämningar förmenade, att R. icke på rätt sätt förvaltade hustruns betydande, i boet medförda förmögenhet och att den unge artisten med båda händer strödde ut det guld han genom sina talrika porträttbeställningar inhöstade. Tyvärr voro anförvanternas anmälningar till rätten icke alldeles grundlösa. Saskia gladde sig tydligen som ett barn åt de dyrbara smycken och dräkter, hvarmed den förälskade mannen öfverhopade henne och hvilka sedan genom sin gnistrande prakt kommo att göra sig kraftigt gällande i hans färgmättade dukar, och själf var han i affärer ett stort barn, som aldrig tänkte på, att räkenskapens dag någonsin kunde randas. Han köpte sig eget hus vid S:t Anthonie Breedstraat i Amsterdams judekvarter, men betalade för sin nya bostad, i hvilken han inrättade sig icke blott komfortabelt, utan konstnärligt luxuöst, blott en handpenning. Han synes aldrig ha lefvat på stor fot i egentlig mening. Men han greps tidigt af en outsläcklig passion att samla konstsaker. Han kunde ge ut sin sista styfver för att bli egare till en målning eller ett rart stick, som tilltalade honom. Han sammanbragte en verkligt storartad konstsamling, i hvilken funnos taflor, som tillhört Karl I af England och där somliga målningar voro eller ansågos vara utförda af de mest berömde italienske mästare - Amsterdam var också på den tiden ett centrum för den europeiska konsthandeln. Själfve Rafael var representerad i mästarens målningssamling, och tillsammans med en konsthandlare egde han en Giorgione och en Palma Vecchio. Han var en trägen gäst på alla konstauktioner i Amsterdam och betraktades som en kännare, till hvilken man vände sig för att få höra ett säkert omdöme. Oaktadt sitt ohöljdt uttalade förakt för konstakademiska studier, sin åsikt, att naturen vore den ende rätte läromästaren och att det för en konstadept vore öfverflödigt att besöka Italien, emedan man i Holland kunde få se tillräckligt af goda, italienska taflor, hyste R. öfver hufvud taget en djup vördnad för den italienska renässanskonsten, af hvilken han, såsom nyare forskningar fastslagit, trots sitt säregna skaplynne ofta inspirerades. Under den tid, som omfattar föreningen med Saskia och under hvilken R. ännu icke oroades af några större motgångar, öfverflö-dar hans produktion - här bortses dock fortfarande från hans många teckningar och etsningar. I början af 1635 torde hans vidtbekanta Själfporträtt som officer (Haag) vara utfördt. Med detta årtal äro i alla händelser daterade hans kända, humoristiska Ganymedes, bortförd af örnen i Dresdens museum, Simson, hotande sin svärfar (Berlin), ett berömdt porträtt af en Gammal rabbin (hert. af Devonshire, Chatsworth; kopia i Dresden), Abrahams offer (Petersburg) och ett förtjusande Damporträtt (v. d. Heydtska saml., Berlin). Från 1636 förskrifva sig åter den utsökta, blott i hvitt