Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rembrandt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1349
Rembrandt
1350
måste ge vika för hans böjelse och sätta honom i
lära, dock icke hos den ende verklige artist, som då
fanns i Leiden, landskapsmålaren Jan van Goyen, hvars
rättframma, realistiska konst tydligen icke ansågs nog
förnämlig, utan hos Jacob van Swanenburch, en mycket
obetydlig, 1617 från Italien återkommen målare, hos
hvilken R. stannade i tre år, däri dock inbegripen en
halfårig lärotid hos Elsheimers i Italien likaledes
utbildade, i Amsterdam då bosatte lärjunge Pieter
Lastman. Af den förre kunde han icke gärna inhämta
mer än de första grunderna af målarkonsten, och
den senare kunde näppeligen inverka på hans tidiga
utveckling som genialisk kolorist eller på hans
lösningar af invecklade ljusproblem, lösningar, som
helt voro hans personliga egendom. Men af Lastman
lärde han kompositionens konst. Nyare upptäckter ha
nämligen ådagalagt, att han af Lastman, på hvilken
lärjungen otvifvelaktigt satte större värde, än
eftervärlden gjort, lånade icke blott mästarens från
Elsheimer härstammande orientaliska kostymer och
landskapsbehandling, utan framför allt hans motiv och
kompositioner. Med rödkrita aftecknade R. nämligen
under sin korta lärotid hos Lastman åtskilliga af
dennes kompositioner, hvilka ritningar han begagnade
icke blott i ungdomsarbeten, utan äfven i verk från
framskriden ålder. Hvarifrån han för öfrigt hämtade
sina ungdomsintryck som konstnär, har icke med
visshet kunnat konstateras, men naturligt är, att
han intresserat sig för G. van Honthorsts och andra
efter Caravaggio utbildade Utrecht-målares klärobskyra
arbeten och att det var ungdomlig hänförelse för Lucas
van Leidens storslagna gravyrer, som tidigt satte
etsnålen i hans hand. I alla händelser återvände
han från Lastmans verkstad till Leiden, där Gerrit
Dou sedan 1628 blef lärjunge hos R., som själf nu
fortsatte sina intensiva studier på egen hand, med
naturen ensam som lärare, till slutet af 1631 eller
början af 1632, då han, kort efter faderns död,
öfverflyttade till Amsterdam för att kunna utföra
de många porträttbeställningar, som hans gryende
ryktbarhet förskaffat honom där, och oaktadt sina
25 år redan fullt rustad att upptaga täflingskampen
med Amsterdams då mest ansedde porträttör, Thomas
de Keyser. R. hade, trots sin ungdom, redan då
en betydande produktion bakom sig, såsom, för att
tills vidare blott beröra hans målningar, bl. a. de
tidiga arbetena den grubblande Paulus i fängelset
i Stuttgarts och den af ett ljus belyste Växlaren i
Berlins museum, båda från 1627, i hvilka han redan
experimenterar med ljuseffekter; ett samtidigt Själf
porträtt (Kassel), Simson och Delila (Berlin), Petrus
bland öfversteprästens knektar (v. d. Heydts saml.,
Berlin) och Frambärandet i templet (Hamburgs museum),
alla tre från 1628 och märkliga därför, att han
börjar inkom-ponera flera figurer i sina målningar,
S j älf porträtt från 1629 (Haag), de ungefär
samtidiga taflorna Jesus och lärjungarna i Emmaus
(André-Jacque-martska saml., Paris), en gripande
skildring, och den för sin dramatiska kraft redan
af ståthållarens sekreterare C. Huygens omkr. 1630
prisade målningen Judas återlämnar silfverpengarna
(v. Schick-lerska saml., Paris) samt de fängslande
porträtten af fadern och modern (A. Bredius’ saml.,
Haag). Från nästa år, 1630, härstamma Jeremias,
sörjande
öfver Jerusalems- förstöring (Stroganovska saml.,
Petersburg) och Paulus författande brefvet till
tessalonikerna (Wiens kejs. hoimuseum och Harjéska
saml., Paris) samt (troligen s. å.) David spelande
för Saul (Frankfurt), Abrahams offer och R:s syster
Lysbeth (båda i Stockholms Nationalmuseum). Året 1631
af slutar den tjugufemårige mästarens ungdomsskede,
hans verksamhet i Leiden, och visar honom på den
största höjd han under sin hastiga utveckling
dittills nått. Visserligen gäller om hans arbeten
fortfarande detsamma som om de föregående årgångarna:
figurerna äro ännu ängsligt noga utpenslade och
bisakerna lika noggrant studerade och utförda som
dessa. Ljus och skugga äro som motsatser ännu för
skarpt markerade, och färgen, tunt pålagd, så att
den bruna undermålningen här och där lyser igenom,
har ännu en obestämd ljusgrön-brun tonalitet med
lokalfärgerna gult, blått, grönt, grått och violett,
sålunda fortfarande en rätt kylig färgton, men i
arbetena från detta år tillkommer något nytt: större
själfullhet. Berömda målningar från detta år äro den
gripande framställningen Simeon i templet (Haag),
med sin rika, väl af vägda komposition och sitt
härliga ljusdunkel, den borgerligt enkelt uppfattade,
men intimt och kärleksfullt återgifna Heliga familjen
(Mimenens pinakotek); vidare den obetydligare, men som
interiör mästerligt målade S:t Anastasius (Stockholms
Nationalmuseum) och de ypperliga porträtten af
Nicolas Ruts (Pierpont Morgans forna saml. i New
York) och af En lärd (Petersburgs Eremitage). Främst
bland R:s skapelser från 1631 står kanske dock den
nyligen upptäckta, förut under Sal. Konincks namn
gående Konungarnas tillbedjan (0. Granbergs saml.),
mästarens dittills rikaste komposition, präglad af
stor innerlighet, med präktig ljusdunkelsbehandling
och betydande koloristiska förtjänster. I Amsterdam,
som R. efter sin bosättning där aldrig lämnade annat
än för utflykter till Haarlem och andra närbelägna
holländska orter och möjligen för ett besök i
Englands hufvudstad - att han tecknat en utsikt
öfver London, kan knappast bortresoneras - blef han
till en början hyresgäst hos målaren-konsthandlaren
H. van Uylenburgh, som till mycket fördelaktiga
pris förmedlade försäljning af den unge artistens
icke på beställning utförda arbeten. Genom sin värd
lärde R. känna dennes kusin, den unga, förmögna
borgmästardottern Saskia van Uylenburgh från
Leeuwarden, med hvilken han 1633 ingick förlofning
och 1634 gifte sig. Han var då redan en firad mästare
och stod midt uppe i en sjudande verksamhet. Efter att
under sin Leidentid väsentligen ha inskränkt sig till
att såsom modeller för sina porträtt och sina bibliska
kompositioner använda sina närmaste, måste han nu i
egenskap af uppburen porträttör bekväma sig till att
måla bilderna af för honom ofta tämligen ointressanta
personer, men på samma gång han af ekonomiska hänsyn
och för konkurrensens skull nödgades tillmötesgå
beställarnas fordringar på både slående likhet och en
viss förfinad elegans, förstod han att af vinna äfven
’ alldagliga typer psykologiskt intresse och att genom
färgbehandling, växlande belysningsförhållanden och
genom mästerlig indi-vidualisering af händerna höja
upp eljest kälkbor-gerligt ointressanta konterfej på
en hög konstnärlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
