1349 Rembrandt 1350 måste ge vika för hans böjelse och sätta honom i lära, dock icke hos den ende verklige artist, som då fanns i Leiden, landskapsmålaren Jan van Goyen, hvars rättframma, realistiska konst tydligen icke ansågs nog förnämlig, utan hos Jacob van Swanenburch, en mycket obetydlig, 1617 från Italien återkommen målare, hos hvilken R. stannade i tre år, däri dock inbegripen en halfårig lärotid hos Elsheimers i Italien likaledes utbildade, i Amsterdam då bosatte lärjunge Pieter Lastman. Af den förre kunde han icke gärna inhämta mer än de första grunderna af målarkonsten, och den senare kunde näppeligen inverka på hans tidiga utveckling som genialisk kolorist eller på hans lösningar af invecklade ljusproblem, lösningar, som helt voro hans personliga egendom. Men af Lastman lärde han kompositionens konst. Nyare upptäckter ha nämligen ådagalagt, att han af Lastman, på hvilken lärjungen otvifvelaktigt satte större värde, än eftervärlden gjort, lånade icke blott mästarens från Elsheimer härstammande orientaliska kostymer och landskapsbehandling, utan framför allt hans motiv och kompositioner. Med rödkrita aftecknade R. nämligen under sin korta lärotid hos Lastman åtskilliga af dennes kompositioner, hvilka ritningar han begagnade icke blott i ungdomsarbeten, utan äfven i verk från framskriden ålder. Hvarifrån han för öfrigt hämtade sina ungdomsintryck som konstnär, har icke med visshet kunnat konstateras, men naturligt är, att han intresserat sig för G. van Honthorsts och andra efter Caravaggio utbildade Utrecht-målares klärobskyra arbeten och att det var ungdomlig hänförelse för Lucas van Leidens storslagna gravyrer, som tidigt satte etsnålen i hans hand. I alla händelser återvände han från Lastmans verkstad till Leiden, där Gerrit Dou sedan 1628 blef lärjunge hos R., som själf nu fortsatte sina intensiva studier på egen hand, med naturen ensam som lärare, till slutet af 1631 eller början af 1632, då han, kort efter faderns död, öfverflyttade till Amsterdam för att kunna utföra de många porträttbeställningar, som hans gryende ryktbarhet förskaffat honom där, och oaktadt sina 25 år redan fullt rustad att upptaga täflingskampen med Amsterdams då mest ansedde porträttör, Thomas de Keyser. R. hade, trots sin ungdom, redan då en betydande produktion bakom sig, såsom, för att tills vidare blott beröra hans målningar, bl. a. de tidiga arbetena den grubblande Paulus i fängelset i Stuttgarts och den af ett ljus belyste Växlaren i Berlins museum, båda från 1627, i hvilka han redan experimenterar med ljuseffekter; ett samtidigt Själf porträtt (Kassel), Simson och Delila (Berlin), Petrus bland öfversteprästens knektar (v. d. Heydts saml., Berlin) och Frambärandet i templet (Hamburgs museum), alla tre från 1628 och märkliga därför, att han börjar inkom-ponera flera figurer i sina målningar, S j älf porträtt från 1629 (Haag), de ungefär samtidiga taflorna Jesus och lärjungarna i Emmaus (André-Jacque-martska saml., Paris), en gripande skildring, och den för sin dramatiska kraft redan af ståthållarens sekreterare C. Huygens omkr. 1630 prisade målningen Judas återlämnar silfverpengarna (v. Schick-lerska saml., Paris) samt de fängslande porträtten af fadern och modern (A. Bredius' saml., Haag). Från nästa år, 1630, härstamma Jeremias, sörjande öfver Jerusalems- förstöring (Stroganovska saml., Petersburg) och Paulus författande brefvet till tessalonikerna (Wiens kejs. hoimuseum och Harjéska saml., Paris) samt (troligen s. å.) David spelande för Saul (Frankfurt), Abrahams offer och R:s syster Lysbeth (båda i Stockholms Nationalmuseum). Året 1631 af slutar den tjugufemårige mästarens ungdomsskede, hans verksamhet i Leiden, och visar honom på den största höjd han under sin hastiga utveckling dittills nått. Visserligen gäller om hans arbeten fortfarande detsamma som om de föregående årgångarna: figurerna äro ännu ängsligt noga utpenslade och bisakerna lika noggrant studerade och utförda som dessa. Ljus och skugga äro som motsatser ännu för skarpt markerade, och färgen, tunt pålagd, så att den bruna undermålningen här och där lyser igenom, har ännu en obestämd ljusgrön-brun tonalitet med lokalfärgerna gult, blått, grönt, grått och violett, sålunda fortfarande en rätt kylig färgton, men i arbetena från detta år tillkommer något nytt: större själfullhet. Berömda målningar från detta år äro den gripande framställningen Simeon i templet (Haag), med sin rika, väl af vägda komposition och sitt härliga ljusdunkel, den borgerligt enkelt uppfattade, men intimt och kärleksfullt återgifna Heliga familjen (Mimenens pinakotek); vidare den obetydligare, men som interiör mästerligt målade S:t Anastasius (Stockholms Nationalmuseum) och de ypperliga porträtten af Nicolas Ruts (Pierpont Morgans forna saml. i New York) och af En lärd (Petersburgs Eremitage). Främst bland R:s skapelser från 1631 står kanske dock den nyligen upptäckta, förut under Sal. Konincks namn gående Konungarnas tillbedjan (0. Granbergs saml.), mästarens dittills rikaste komposition, präglad af stor innerlighet, med präktig ljusdunkelsbehandling och betydande koloristiska förtjänster. I Amsterdam, som R. efter sin bosättning där aldrig lämnade annat än för utflykter till Haarlem och andra närbelägna holländska orter och möjligen för ett besök i Englands hufvudstad - att han tecknat en utsikt öfver London, kan knappast bortresoneras - blef han till en början hyresgäst hos målaren-konsthandlaren H. van Uylenburgh, som till mycket fördelaktiga pris förmedlade försäljning af den unge artistens icke på beställning utförda arbeten. Genom sin värd lärde R. känna dennes kusin, den unga, förmögna borgmästardottern Saskia van Uylenburgh från Leeuwarden, med hvilken han 1633 ingick förlofning och 1634 gifte sig. Han var då redan en firad mästare och stod midt uppe i en sjudande verksamhet. Efter att under sin Leidentid väsentligen ha inskränkt sig till att såsom modeller för sina porträtt och sina bibliska kompositioner använda sina närmaste, måste han nu i egenskap af uppburen porträttör bekväma sig till att måla bilderna af för honom ofta tämligen ointressanta personer, men på samma gång han af ekonomiska hänsyn och för konkurrensens skull nödgades tillmötesgå beställarnas fordringar på både slående likhet och en viss förfinad elegans, förstod han att af vinna äfven ' alldagliga typer psykologiskt intresse och att genom färgbehandling, växlande belysningsförhållanden och genom mästerlig indi-vidualisering af händerna höja upp eljest kälkbor-gerligt ointressanta konterfej på en hög konstnärlig