1353 Rembrandt 1354 och brunt utförda skissen Josef berättar sina drömmar (förut i Sixska samL, Amsterdam), Simsons bländande (Frankfurt), Danae och Änglarna på besök hos Abraham (Petersburg). Daterade 1637 äro bl. a. Susanna i badet (Haag), Ängeln lämnar Tobias (Louvre), ett förträffligt Mansporträtt i slavisk dräkt (Petersburg) och den sköna knäbilden af predikanten Swalmius (Antwerpen). Mindre gifvande är året 1638, då bland figurmålningarna egentligen endast Simsons bröllop (Dresden) är af större betydelse - R. pröfvade detta år med förkärlek sina krafter på ett nytt fält och egnade sig åt landskapsmåleriet. Troligen under påverkan af den originelle Hercules Seghers, börjar han vid denna tid skapa sina subjektivt uppfattade, ofta fantastiska, djupt stämningsfulla landskapsbilder, starkt kuperade, med höga berg, ruiner och underbara atmosfäriska visioner - mästerverk af första rang i sitt slag -, af hvilka prof ses i t. ex. Amsterdams, Oldenburgs och Kassels museer. 1639, året före moderns död, målar han för sista gången hennes porträtt (Wiens kejs. hofmuseum), den vördnadsvärda gamla, som han förut så ofta af-bildat med den sonliga kärlek han hyste för henne, vid hvars hand han sannolikt införts inom den trollkrets af bibliska historier och legender, ur hvilken hans konst under hela hans lif fann sin näring. Daterade 1640 äro den bekanta Heliga familjen (Louvre) samt Gravläggningen och Uppståndelsen (Mimenens pinakotek). Från 1641 åter förskrifva sig Saskia med den röda blomman och Manoahs offer (Dresden) samt det genreartade dubbelporträttet af mennonitpredikanten Anslo och hans hustru. Saskias dödsår, 1642, har icke många verk af den stackars, jämte sin späde son Titus öfvergifne mästaren att uppvisa, men dit höra dock den gripande framställningen af Davids försoning med Absalon (Petersburg), det berömda porträttet af amiralskan Elisabeth Bas (Amsterdam) och den stora, som mästarens yppersta betraktade, på beställning af ett skyttegille utförda målning, som framställer, huru kapten Banning Cocq under trumhvirflar rycker ut med sitt kompani, men som på grund af från 1700-talet sig förskrifvande missuppfattning af taflans motiv blifvit världsbekant under namnet Nattvakten och som förvaras i Amsterdams Rijksmuseum. Täflan (se pl. I, fig. 4), som fullbordades en månad före Saskias bortgång, skilde sig i mycket från de skyttebilder, som dittills sett dagen. R. bekymrade sig icke, som sina föregångare, om att efter rang upprada de afkonterfejade skyttarna på ett eller ett par led och så, att alla för sina kontanta bidrag till målningen blefvo lika tydligt synliga. Han anordnade en fri komposition, ej stel, utan full af lif, i hvilken kaptenen och hans löjtnant blefvo dominerande förgrundsfigurer, medan de "gemena" fingo nöja sig med ofta så anspråkslösa platser, att deras porträttlikhet icke alltid kom till sin rätt. Kompositionens originalitet och liflighet, den magiska, hvarken förr eller senare uppnådda belysningen och det faktum, att täflan var ett koloristiskt mästerverk, frågade beställarna ej efter. En storm af ovilja bröt lös, och så stort var missnöjet med det sätt, hvarpå konstnären handskats med de olika skyttarnas respektive, med lika stora mynt betalade porträtt, att många af mästarens förnämligare kunder från den dagen vände honom ryggen och uppsökte habilare artister. Saskia hade i sitt testamente insatt sin make som universalarf vinge till deras gemensamma, till 40,000 gulden uppgående förmögenhet, öfverläm-nande åt honom att fritt förfoga öfver äfven den Titus' tillkommande andelen, utan myndigheternas inblandning. Detta hindrade dock icke, att R. snart befann sig i ett ekonomiskt trångmål, som oupphörligt förvärrades, icke minst genom hans enligt mångas uppfattning alltför slösaktiga begär att öka sin konstsamling och att han - säkert på grund af oförmögenhet att rätt sköta sina affärer - icke alltid uppförde sig fullt korrekt mot sina efterhängsna och föga öfverseende fordringsegare. Härtill kommo husliga sorger och skandaler. Titus' amma, trumpetaränkan Geertje Dircx, lämnade 1649 sin mångåriga tjänst hos mästaren och stämde honom för brutet äktenskapslöfte, men dog kort därefter på ett dårhus, hvarför det är möjligt, att hon, redan då hon väckte åtalet, var rubbad. Vid den rättegång, där R. var svarande, uppträdde emellertid som vittne hans yngre piga, Hendrikje Stoffels, som blef hans favoritmodell och snart inför kyrkorådet undfick varning för sitt förhållande till mästaren, hvilket icke hindrade, att hon skänkte sin husbonde två barn, af hvilka Cor-nelia öfverlefde dem båda. Med Hendrikje, som R. i två olika testamenten kallar sin hustru, ehuru de aldrig voro vigda, trängde åter en solstråle in i mästarens allt sedan Saskias död dystra hem. Hon synes ha tagit god vård om både Titus och den opraktiske fadern och gjort allt för att klara upp de krångliga affärerna. Hon var säkert en både praktisk och älsklig kvinna, hvars bild liksom fordom Saskias strålar oss till mötes från många af mästarens dukar (se pl. I, fig. 3). Men alla försök att hålla det sjunkande skeppet uppe voro förgäfves. Mästarens affärer visade sig vara ohjälpligt tilltrasslade. Hans dyrbara bo och konstsamlingar och hans hus såldes exekutivt 1657 och 1658, och han måste söka sig en anspråkslösare bostad. Yäl hade han glädjen att för Amsterdams rådhus 1660 få beställning på den stora duk, mästerverket Bata-vernas sammansvärjning under Civilis, af hvilken ett fragment (se pl. till art. Civilis) nu utgör Stockholms Nationalmuseums största prydnad - duken blef nämligen af Amsterdams fäder inom kort aflägsnad från sin plats -, och 1661-62 fick han, likaledes på beställning, utföra ett annat af sina mästerverk, Föreståndarna för klädesväf-varnas skrå (se sp. 1356), men dessa uppdrag förbättrade föga hans dåliga ekonomi. Också skulle han väl ohjälpligt ha gått under, om icke Hendrikje kommit på den goda idén att jämte Titus öppna en konsthandel, som innehades af dem, men leddes af R. och som hade sådan framgång, att mästaren ånyo, ehuru i blygsammare skala, kunde börja tillfredsställa sin samlarpassion. Men olyckligtvis dog Hendrikje redan 1663, och Titus, som 1665 förklarats myndig, afled redan 1668 efter att samma år ha gift sig med sin kusin Magdalena van Loo. Året därpå bortrycktes äfven den åldrige, af sorger nedbrutne R. och begrofs, liksom förut Titus, 8 okt. 1669 i Westerkerk i Amsterdam Den store, förr så högt ansedde