1355 Rembrandt 1356 konstnärens död väckte ingen uppmärksamhet, och hans sista hviloplats är obekant. Hans dotter Cor-nelia utvandrade med sin man, målaren Suythoff, till Batavia, där de döpte en son med morfaderns namn. Titus' postuma dotter Titia gifte sig med sin förmyndare Fr. van Bylaert. Detta är allt, hvad man känner om R:s ättlingar. - Första hustruns död föranledde intet afbräck i mästarens arbete. Fastmer synes han ha sökt en tröst i intensiv verksamhet. Han fullbordar året därpå, 1643, det härliga porträttet af Saskia (Berlin) och utför bl. a. Batsebas toalett (ännu för ett par år sedan i Steengrachtska saml. i Haag) och bilden af en Gammal dam, sittande, med hoplagda händer (Petersburg). Hans viktigaste målningar 1644 äro Äktenskapsbryterskan (National gallery, London) och Den heliga familjen, på Downton castle i England. För 1645 äro främst att anteckna Josefs dröm och Tobias' hustru med geten (Berlin) samt Den heliga familjen (Petersburg), för 1646 Herdarnas tillbedjan (Munchen, National gallery i London) samt Den heliga familjen och ett be-undransvärdt Vinterlandskap (Kassel), för 1647 Susanna (Berlin; se pl. II, fig. 6) och Hvilan på flykten till Egypten (Dublin) samt Ung man stående vid ett fönster (Köpenhamns glyptotek). 1648 målar mästaren ett par af sina mest bekanta nytestamentliga framställningar, Den barmhärtige samaritanen i Louvre samt Jesus och lärjungarna i Emmaus (Köpenhamn), som kan anses taga priset framför en liknande komposition från s. å. i Louvre. Från 1649 eller 1650 förskrifva sig den lifliga kompositionen Josefs blodiga rock (lord Derbys saml., London), det mäktiga Landskapet med ruiner (Kassel) och den berömda Väderkvarnen i aftonstämning och troligen en reminiscens från faderns maltkvarn (täflan såldes för ett par år sedan af markisen af Lansdowne till Amerika), två porträtt af R:s broder Adrian van Ryn (det ena, det berömda, med den förgyllda hjälmen, i Berlin, det andra hos grefve Potocki i Paris), från 1651 Jesus och Magdalena (Braunschweig) samt det utsökta ungdomsporträttet af Hendrikje Stoffels (Stockholms Nationalmuseum) och ett förträffligt Mansporträtt (Wachtmeisterska saml. på Yanås), från 1652 ännu två porträtt af Hendrikje Stoffels (Berlin och Louvre; jfr pl. I, fig. 3), från 1654 Batseba (Louvre), porträttet af en Åttio-årig jude (Petersburg) och den berömda bilden af borgmästare Jan Six (Sixska saml. i Amsterdam) och från 1655 två lika utsökta, varierade ex. af Josef anklagas af Potifars hustru (Berlin och Petersburg), tre förtjusande porträtt af sonen Titus (hos earlen af Grawford i England, Wiens kejs. hof museum och i Metropolitan museum, New York), porträtten af en Gammal man och en Gammal dam (Stockholms Nationalmuseum), den världsberömda och underbara framställningen af en Slaktad oxe (Louvre) samt troligen också två bilder af sonen Titus som Mars (Petersburg och Glasgow) och det storslagna, först för några år sedan hos grefve Tar-nowski i Dzikow upptäckta porträttet af en Polsk officer till häst (nyligen såldt till Amerika). Men mästarens produktion fortfar alltjämt utan afbrott. Sålunda målar han 1656 bl. a. en af sina yppersta bibliska framställningar, Jakob välsignar sina sonsöner (Kassel), och D:r Deymans anatomiska fö- reläsning, af hvilken förstörda målning Amsterdams Rijksmuseum bevarar ett fragment, som i en detalj visar inflytande af Mantegna. Bland mästarens öfriga förnämsta målningar, för många för att här kunna uppräknas, må nämnas: från 1657 Konungarnas tillbedjan (Buckingham palace, London), från 1658 ett utmärkt Själfporträtt (H. C. Frick, New York), Gumma, som klipper sina naglar (Metropolitan museum, New York), Hendrikje Stoffels (E. v. Mendelssohn, Berlin) och ett svårmodigt Själfporträtt (hert. af Buccleuch, London), från 1660 Själfporträtt och Matteus (Louvre), idealbilden Den återuppståndne Jesus (Aschaffenburg), den förut nämnda, storslagna täflan Batavernas sammansvärjning, ett af konstnärens yppersta mästerverk, af hvilket ett fragment - lyckligtvis hufvudpartiet - tillhör Konstakademien och förvaras i Stockholms Nationalmuseum, samt ännu ett annat af hans mästerverk, den berömda gruppbilden Föreståndarna för klädesväfvarnas skrå (se fig. till art. Regent-stycke), fem svartklädda män sittande kring ett med en röd duk betäckt bord (Amsterdams Rijksmuseum) och Jesus och lärjungarna i Emmaus (Louvre). Från 1662 förskrifva sig PorträM af en ung man (Wachtmeisterska saml. på Vanas) och Hendrikje Stoffels med sitt barn som Venus och Amor (Louvre), från 1663 Homeros (Bredius, Haag), från 1664 eller 1665 Pilatus tvår sina händer (Metropolitan museum, New York), den gripande bilden David spelande för Saul (Bredius, Haag), Maria Magdalena (grefvinnan v. Hallwyl, Stockholm) och ett Själfporträtt med ett hemskt verkande skratt (Carstanjenska saml., Berlin), från 1668 Jesus gisslas (Darmstadt) och Judebruden (Amsterdams Rijksmuseum) samt från samma år eller 1669, mästarens dödsår, Den förlorade sonens återkomst (Petersburg) och en vida berömd Familjebild (Braunschweig). I denna sistnämnda målning och i "Judebruden" har mästaren med våldsam kraft skrifvit slutorden till sin konstnärs-gärning. Med en förr aldrig uppnådd bredd i föredraget, i hvilket palettknifven och fingerspetsarna tydligen ha sin rikliga andel, har han med en jäktande brådska, som hade han fruktat, att döden före målningarnas fullbordan skulle vrida penseln ur hans hand, skapat storartade färg-symfonier "med guldets flammande glans och ädelstenarnas gnistrande lek". Från dödsåret härstammar hans sista Själfporträtt, förr på Grittle-ton House i England - bilden af en gammal, bruten man, som man icke skulle kunna tilltro sådana konstnärliga kraftprof. - R:s honom till-skrifna målningar uppgå till omkr. 600, hvaraf de allra flesta äro odisputabelt äkta - af det föregående framgår, att 14 befinna sig i svensk ego -, och det märkliga är, att årligen nya taflor af mästarens hand, i synnerhet förut förbisedda ungdomsarbeten, upptäckas. Hans geniala hand-teckningar, hvari han ofta med några få, flyktiga streck skisserar sina kompositioner, men detta med en sådan underbar förmåga att framhålla det väsentliga i konceptionen, att man ofta tycker sig stå framför ett genomarbetadt konstverk, torde uppgå till omkr. 1,500, om hvilka den kritiska forskningen dock ännu icke sagt sitt sista ord, utan bland hvilka åtskilliga elevarbeten eller falsarier befinna