uppehållsplats. Då dessa gropar blefvo så fulla, att de måste tömmas och innehållet bortforslas (så framt man ej föredrog att låta orenligheten för alltid kvarligga öfvertäckt med ett tjockare jordlager), skedde detta så oförmärkt och hemligt som möjligt, ty enligt tidens uppfattning vidlådde så stor skam och nesa ett dylikt arbete, att någon hederlig människa ej därmed ville eller vågade taga någon befattning, åtminstone öppet, då man därigenom äfventyrade ställning och anseende. Det var därför nödvändigt att till nämnda föraktade arbete hufvudsakligen använda personer, som på ett eller annat sätt gjort sig ärelösa och som således i alla fall voro utstötta från samhället. Det var emellertid ej blott i groparna affallet lades, utan, hvad soporna beträffar, hvarhelst annorstädes på gården plats fanns att tillgå, samt dessutom på gatan, framför allt i dess rännstenar och i afloppsdikena. Härvid hände ej så sällan, att affallet på vissa ställen på gatorna fick hopa sig i sådan mängd, att det utgjorde verkligt hinder för trafiken, hvilket förhållande ofta mer än obehaget genom stank o. d. gaf den omedelbara anledningen till sophögarnas bortforsling till härför brukliga upplags- och afstjälpningsplatser. Sådana funnos nämligen såväl inom som invid städerna, dit allt slags orenlighet, som ej fann omedelbar användning i trädgårdarna och för jordbruket, slutligen fördes. I främsta rummet togos härvid större träskartade fördjupningar, sjö- och flodstränder i anspråk, således sådana ställen, där man ansåg, att affallet för alltid kunde kvarligga. I Joh. Amos Comenius' "Orbis sensualium pictus" (1658) heter det också: "En flod eller bäck, som flyter genom staden, tjänar att afföra orenligheten". Om det ej alltid var så lyckligt, att floder och bäckar bortförde orenligheten, voro dock sådana jämte andra vattendrag, vid hvilka städerna uppväxte, af största betydelse för renhållningen. Hur i öfrigt vattnet uppskattades som hjälpare härvid, framgår däraf, att man vid inrättandet af de talrikt förekommande, helst till städernas utkanter förlagda, offentliga afträdena så vidt möjligt sökte placera dessa vid och öfver vatten, så att detta skulle bortskölja orenligheten. Dessa allmänna afträden finner Comenius så utmärkande för en stad, att han i förutnämnda bok vid en stads beskrifning särskildt omnämner, att: "På aflägsna orter ligga privet och fängelse", en sammanställning, som i sin mån belyser den ställning renhållningsangelägenheter i äldre tider intogo i folkets uppfattning. Med afseende på affallets undanskaffande i allmänhet längre tillbaka i tiden är det ganska anmärkningsvärdt, att dess användning till gödsel ej synes ha haft någon större betydelse. Likväl måste stadsaffallet i sin helhet härtill ha varit vida lämpligare förr än nu. I äldre tider ingick nämligen ej i hussoporna den stora mängd ämnen och föremål af vidt skilda slag, som nu göra dessa sopor olämpliga att utan föregående rensning tillföras åkern. Hvad som särskildt gjorde forna tiders stadsaffall öfverlägset nutidens, var spillningen från de kreatur, som människorna äfven i städerna hade i sin vård. Under det att nu praktiskt taget endast hästar förekomma inom städernas hank och stör, funnos sålunda då fäkreatur i stort antal, men framför allt svin, ett förhållande, som påtagligen i hög grad bidrog till det osnygga tillstånd, i hvilket städernas gator och gårdar befunno sig. Ehuru städerna sålunda måste ha producerat en stor mängd utmärkt gödsel, var det på grund af åkerbrukets låga ståndpunkt och bristen på körbara vägar dock ej möjligt att till fullo tillgodogöra sig den. Affallets användning till jordbruket blef också länge inskränkt till stadsinvånarnas egen jord samt närmaste grannskap. Med landets fortskridande uppodling framför allt kring städerna och jordens bättre skötsel inträdde emellertid efter hand gynnsammare afsättningsförhållanden. Det blef härvid alltmera vanligt, att det affall, för hvilket städernas invånare själfva ej hade användning, hämtades af landtmän. Särskildt skedde så i stor utsträckning med latrinen och kreatursspillningen, medan däremot soporna ofta funno sin väg till afstjälpningsplatserna, där de tillsammans med annat affall af skilda slag antingen för alltid fingo kvarligga eller i bästa fall komposterades för att under vintern försäljas. Bortforslingen af affallet skedde ytterst oregelbundet, ej minst beträffande den del, som af hämtades genom landtmän, enär dessa gifvetvis ej gärna ville verkställa detta arbete annat än på sådan tid, som för dem var särskildt lämplig. Olägenheterna och obehagen af denna godtycklighet framträdde särskildt svåra i fråga om fekalierna, hvilka, hopade under en längre tid, slutligen stinkande och jäsande tidtals svämmade öfver groparnas bräddar. Härtill kommo osnyggheten och den fruktansvärda stanken vid groparnas tömning och innehållets forsling genom staden i otäta och nedsmutsade fordon. Dess bättre försiggick detta arbete till stor del nattetid, men den känning man likväl fick af det och de spår det efterlämnade voro afskräckande nog. Sådant renhållningsväsendet nu blifvit skildradt, förblef det (jfr pl., fig. 1) i stort sedt ända till midten af 1800-talet. Visserligen uppstodo tid efter annan förbättringar, men det relativa stillestånd, som under långa tider rådt på olika områden före midten af 1800-talet, gjorde sig ej minst gällande med afseende på stadsrenhållningen, helt naturligt i öfrigt, enär denna angelägenhet dels intill senaste tid alltid varit ett samhällenas styfbarn, dels för sin utveckling i flera afseenden varit och fortfarande måste vara beroende af framsteg på andra områden af mänsklig verksamhet, framför allt det tekniska. På 1860- och 1870-talen började man emellertid med Stockholm i spetsen att så att säga röra på sig i fråga om städernas renhållning. Med upphäfvande af äldre stadgar och påbud hade sålunda Öfverståthållarämbetet redan 23 maj 1850 för nämnda stad utfärdat nya och i vissa tillämpliga delar lika noggranna och stränga bestämmelser som de nu gällande. Åtlydnaden af dessa stadgar lämnade dock i början mycket öfrigt att önska. 1859 inrättades för hufvudstaden ett kommunalt renhållningsverk för latrinens uppsamling och bortforsling (jfr fig. 3), hvarigenom vägen banades för framtida reformer. En allmännare uppryckning i fråga om städernas renhållning kom till stånd genom två k. förordningar. Under tidernas lopp hade inom städerna uppstått en hel del stadganden och bestämmelser angående skyldigheter