och åligganden för vidmakthållande af allmän ordning m. m. Då emellertid dessa stadganden, kungörelser och påbud, tid efter annan utfärdade för särskilda städer af regeringen, Öfverståthållarämbetet, K. M:ts befallningshafvande, magistraten och andra myndigheter, sinsemellan saknade öfverensstämmelse och ytterligare föreskrifter voro erforderliga, upphäfde K. M:t hvad sålunda stadgats och utfärdade i stället enhetliga bestämmelser genom ordningsstadgan för rikets städer 24 mars 1868 att tillämpas fr. o. m. 1 jan. 1869. För Stockholm skulle dessutom jämlikt öfverståthållarämbetets kung. 11 jan. 1869 gälla särskilda ordningsföreskrifter utöfver hvad stadgan innehöll. Ytterligare ett stort steg till ernående af bättre renhållningsförhållanden i allmänhet och särskildt i städerna togs genom den nu gällande hälsovårdsstadgan för riket, utfärdad 25 sept. 1874 att lända till efterrättelse fr. o. m. 1 jan. 1875. Med antagandet af denna stadga upphäfdes äldre af K. M:t rörande hälsovård o. d. gifna författningar och påbud samt härom af Sundhetskollegium och andra myndigheter meddelade föreskrifter. Från stadgans tillämpning undantogs Stockholm, som då redan egde nödiga och i flera afseenden strängare bestämmelser om hälsovården, än stadgan meddelade, men genom k. kung. 10 aug. 1877 förordnades, att hälsovårdsstadgan från 1878 års ingång skulle lända till efterrättelse jämväl för hufvudstaden. Genom berörda stadga tillkom närmaste inseendet öfver befattningen med allmänna hälsovården i stad en för sådant ändamål tillsatt hälsovårdsnämnd. Genom dessa k. förordningar, som innehöllo en stor mängd betydelsefulla bestämmelser och föreskrifter, fingo krafven på bättre renhållning ett fast stöd. De påbjudna förändringarna och åtgärderna kommo dock ytterst långsamt till stånd och äro i själfva verket ännu ej fullständigt genomförda i alla städer. Sålunda skulle latringroparna varit ersatta med täta och lätt flyttbara kärl fr. o. m. 1878, men förekomma än i dag, ehuru i något förbättradt skick, i utkanterna af en del städer. Praktiskt taget ha emellertid groparna nu blifvit afskaffade och afträdena ordnade i någorlunda öfverensstämmelse med föreskrifterna. Där så skedde tidigare, försågos emellertid afträdena långt ifrån öfverallt med lätt flyttbara kärl, utan i många fall med större eller mindre lådor och lårar, de senare ofta anordnade för utdragning på rullar, då tömningen skulle ega rum. Till uppsamlingskärl användes i öfrigt i stor utsträckning till en början silltunnor och längre fram afsågade fotogen- och oljefat, hvilka senare på grund af sin styrka och sin lämplighet alltjämt ha bibehållit sig. Småningom ha dock flerstädes särskilda för ändamålet gjorda trätunnor blifvit införda och på senare tiden äfven plåtkärl (fig. 2 o. 4). De med hälsovårdsstadgan åsyftade reformerna genomfördes ytterst långsamt. Detta dröjsmål berodde på flera omständigheter, men framför allt på det motstånd vederbörande, här närmast husegarna, reste däremot och den motvilja, hvarmed desamma utförde nödiga förändringar, enär dessa förorsakade såväl besvär som kostnad. Kärl- eller tunnsystemet var visserligen redan vid sitt första framträdande bättre än gropsystemet, men med afseende på afhämtningen innebar det endast obetydliga förbättringar. Denna, som fortfarande ombesörjdes af landtbrukare och trädgårdsmästare, var och förblef nämligen ännu en lång tid framåt synnerligen osnygg. Detta berodde på, att vid hämtningen kärl ej funnos till ombyte, utan innehållet i de oftast öfverfulla och otäta, sällan eller aldrig rengjorda kärlen måste tömmas i de lika beskaffade vagnarna. Särskildt stort obehag medförde det förhållandet, att hämtningen ej blef verkställd i rätt tid. För att råda bot härför anställde man i en del städer en person (nattman), som på tillsägelse (budning) skulle öfvervaka och ombestyra, att hämtningen blefve utförd i god tid, men härigenom kunde man endast minska, ej afhjälpa missförhållandet, hvilket i belysning af de med åren stegrade anspråken framträdde allt skarpare. I afsikt att bringa ordning och reda i denna angelägenhet funno sig vissa städer nödsakade att anställa entreprenörer för afhämtningen, hvilka egde att för sitt arbete af husegarna uppbära en viss på olika sätt beräknad afgift. Därjämte lämnade äfven kommunerna såsom sådana bidrag till täckande af entreprenörernas omkostnader. Där dessa åtgärder vidtogos, gjorde sig sålunda kommunerna i viss mån ansvariga för bortforslingens ordentliga utförande, och ett steg mot renhållningens kommunalisering var taget. Då man emellertid ej ansåg lämpligt att införa tvång att begagna sig af entreprenörens tjänster, utan hvar och en fortfarande hade full frihet att, bäst han kunde, ombestyra orenlighetens bortforsling, betjänade sig en hel del husegare alltjämt af afhämtning genom landtmän, s. k. "bondhämtning", hvilken ställde sig ekonomiskt fördelaktigare. Härvid kunde nämligen husegarna oftast betinga sig en viss ersättning för den gödsel, som landtbrukarna bortförde från deras gårdar, hvilket förhållande emellertid under de senare åren blifvit det omvända, i det landtmännen, på grund af den massa skräp soporna numera innehålla, i stället för att ge, oftast erhålla ersättning för affallets bortforsling. Entreprenadsystemet innebar ett stort framsteg och var nära nog oumbärligt, i samma mån inomhusafträden, från hvilka hämtningen ej alltför mycket kunde eller finge försummas, i mera afsevärd omfattning vunno insteg. Till systemets fördelar hör också, att det, vid dess användning i större omfattning, blifvit allt vanligare att ombyta kärl vid hämtningen samt att insätta rengjordt kärl i det hämtades ställe. Hus- och gatsopornas uppsamling och bortforsling var på grund af dessa ämnens mindre obehagliga och mera lätthandterliga beskaffenhet ej förenad med några större svårigheter eller afsevärdare obehag. Härvid var det -- och är ännu, särskildt i mindre städer -- rätt vanligt, att matresterna (skulorna) uppsamlades för sig för att användas till svinföda af de landtbrukare, som verkställde af hämtningen. Bortforslingen skedde i regel genom samma personer, som togo hand om latrinen, vare sig dessa voro enskilda landtmän eller kontraktsenligt af hälsovårdsnämnden anställda entreprenörer, hvilka senare ej sällan voro jordegare, som sålunda på egna åkrar kunde förbruka större eller mindre del af stadsaffallet. Hvad som ej omedelbart fördes ut på landsbygden komposterades på upplagsplatserna för att vid lägliga tillfällen, d. v. s. företrädesvis under vintrarna,