1437 Rcpslageri 1438 aflägsnaste skedena af mänsklighetens tillvaro. "Vikingarna nyttjade äldst basttåg, men senare remmar af hvalrosshud; i Gokstadsskeppet (se Drake, sp. 818) funnos rester af spunna kohårsrep. I Sverige omtalas repslagare som handtverkare i Gottlands-lagen, och deras skrå stadfästes 1428. 1656 gåfvos af Repslagarämbetet "Skråå och Gillesregler", hvarefter repslagarskråets historia i stort sedt sammanfaller med öfriga skräns och skråväsendets. Det material, som från äldsta tider nyttjats, är lin och rysk hampa, men äfven många andra fiberämnen kunna med fördel användas, såsom Manila-, Nya Zeelands-, Bombay-, italiensk hampa, sisal, aloe, kokostågor, kinagräs, bomull, jute m. fl. Dessa råvarors beredning har framkallat en mängd uppfinningar af maskiner och metoder. Det äldsta patent, som uttagits på detta område, ett instrument för bråkning af hampa, bär numret 143 och är af år 1664. Kepslageriyrkets arbetsmetoder under-gingo endast få förändringar från medeltiden till midten af 1800-talet. Arbetet kan uppdelas i häck-ling och garnspinning, tross-slagning och smågods-tillverkning, och dessa olika tillvägagångssätt kräf de olika särutbildning af yrkesmännen, som kommo att delas i två stora grupper, repslagare och sejlare. De förre voro kabelgarnsspinnare (alla trossar göras af kabelgarn), hvilka spunno allt garn i höger hand och därför måste vara högerhändta; sejlarna däremot spunno smågods, som till större delen var "vänsterdraget", hvarför de i regel voro vänsterhändta. Häckling och garnspinning. Yid kabelgarnets spinning i en bana tillgick det på följande sätt. Hampa-risten (en ombunden docka hampa) lägges på golf vet i häckelboden, och "rist-bandet" afskäres. Sedan tar repslagaren därur en "hända" (hvad han bekvämt kan omfatta med en hand). Beroende på huru rent garnet skall bli, kan nu förfaras på olika sätt. Dess ena ända lindas ett hvarf om högra handen, och med en armrörelse kastas den öppna ändan öfver häcklan och dras sedan utåt, hvarvid kortare fibrer glida ut och kvarstanna i häcklan. Efter 5-6 slag vändes handan och häcklas i andra ändan. Denna första häck-ling kallas "toppning". Om man låter såväl tågor som blånor kvarstanna i häcklan, kallas hampan "samtagen" 1. "inklarad". Den inklarade handan upplyftes ur häcklan, vikes dubbel och cmbindes med några fibrer. Den toppade handan däremot tvinnas några slag, på samma gång som den hoplägges dubbel, hvarefter den på samma sätt ombin-des. Den inklarade hampan kallas "kut", den toppade "knocka" 1. "vikt". Spinnarens första åtgärd är att "sticka för sig" en hända. Han löser upp kutens omlindade spetsar, sträcker ut hampan rak och trycker dess midtpunkt emot sin midja. Dragande hampan fast ikring sin kropp, insticker han dess spetsar under svångremmen, så att de ej lossna under spinningen. Eepslagaren drar nu från midten af hampan fram några "hålor" (fibrer), som sålunda bilda en ögla, och hänger denna på "driften" (kroken), som ligger i "hjulkronan" (ett ställ) ofvan "hjulet" (se fig. 4), hvarifrån dragningen sker. Det stora "hjulet" dras med en vef af "hjul-vändaren", och en rem eller ett snöre från hjulet "drifver" nu drifterna, d. v. s. säUer dem i rotation. När "rund" (tvinn) börjar komma fram i garnet, måste spinnaren gå bakåt för att reda ut hampan (fig. 2 o. 5). Om han ej hinner med detta, måste han signalera "sakta", och detta gör han, om han för ena benet utåt, åt sidan. Yill han däremot signalera "öka", lyfter han under gången benen växelvis i vinkel bakåt. Nödgas han signalera "stopp", gör han en handrörelse eller ger till en skarp hvissling. Garnet hålles vid spinningen mycket kraftigt med högra handens alla fingrar, som fast tryckas mot handens insida, och för att såväl öka friktionen som för att skydda handen, låter han garnet löpa i en fårskinns-remsa med ullen inåt. Kabelgarnet spinnes ut på 160 famnar och väger vanligen l,3 kg. När det är färdigt, lyfter hjulvändaren af det från driften, lägger det ikring en kabelrulle och vindar upp det, hvarvid spinnaren måste följa med fram, hållande i sladden. Yid tross-slagningen användes fordom följande tillvägagångssätt. På ena sidan i "huset" (fig. 3) var "hjulet" placeradt, och i linje med det stod på andra sidan den "stora trosspålen". Mellan denna och en mindre påle i midten af huset var en grof ekplanka (betingen) fäst i liggande ställning. I betingen voro hål borrade, och däri sutto smidda vefvar (vändjärn, fig. 6), hvilkas genom betingen gående tappar voro försedda med hål, hvari starka järnsprintar voro inträdda. Yid bakre väggen i huset befann sig ett ställ, hvari garnrullarna voro lagda. Ungefär 15 garnsladdar framdrogos nu från lika många garnrullar och fästes vid sprinten på ett vänd järn. Den bukt, som härigenom uppstod, inlades i ett "kast-block" (en vanlig blockskifva, försedd med en järnring och ett aflångt handtag; fig. 7). Genom ringen stacks en lina, och i denna fattade två man, hvilka sedan drogo blocket utåt banan. Hållande i "kastblockets" handtag, gick en "slånings-bas" 1. "verkgesäll", som sålunda "följde" gamen vid "utskärningen", d. v. s. med den lediga-handen ordnade dem parallella och lika spända. Inne i huset stod en man vid en "bänk", med inslagna stående pinnar, mellan hvilka gamen fingo löpa, och tillsåg, att alla garn följde med, samt knöt ihop det, som möjligen brast eller tog slut på rullen, hvarvid sladden knöts vid en annan rulle. Till en tross på "full" längd (120 famnar) drogs blocket ut till 160 famnar i banan. Garnbukten upplyftes nu ur kastblocket och fastsattes på en pinne i "akterstolpen", som "akter" i banan motsvarade trosspålen "framme" i banan. Därest t. ex. jämnt 15 garn "skurits ut", så hade man nu 30 garn utspända mellan akterstolpen och ett vändjärn. Samma arbete upprepades två gånger till, hvarefter man hade tre dukter sittande mellan hvar sitt vändjärn i betingen och hvar sin pinne i akterstolpen. Akter i banan befann sig en omkr. 3 m. lång släda (akterslädan), gjord af grofva spärrar, på hvilken var uppsatt en ställning, motsvarande betingen, och likaledes försedd med ett synnerligen groft vändjärn (akterjärnet, fig. 6). Till detta öfverflyttades nu de på akterstolpen sittande duk-terna, hvarefter akterjärnet "göres fast". Genom att därefter draga ikring de tre vändjärnen "framme" löpte "rund" fram i de af 30 garn bestående duk-terna. Genom rundningen afkortas naturligtvis duk-terna, och slädan släpas framåt, men för att ej detta skall ske så fort, att dukterna bli slappa, då det genast uppstår en "kink" (d. v. s. en knorra), är