1459 Reservstyrinrättning-Reseskildring 1460 ReseYvstyrinrättning, skpsb., kallas de anordningar, som finnas att vrida rodret, därest ordinarie styrinrättningen blifvit obrukbar. Hit höra grundtaljor (se d. o.), nottaljor (se N o 11 a l j e-kätting) samt på fartyg, som äro försedda med styrmaskin, en nära rodret placerad handratt, som är användbar, antingen styrmaskinen eller styrledningen är otjänstbar. Jfr Katt och Styrinrättning. C. K. S. Reserrvunderlöjtnant. Se K e ser v. Reseskildring kallas den litterära framställningen af en resandes iakttagelser och erfarenheter. Innehållet växlar naturligtvis efter resornas syften: praktiska (merkantila, industriella, tekniska, diplomatiska o. s. v.), vetenskapliga (olika slags upptäckts- och forskningsfärder), religiösa (pilgrimsfärder, missionsresor) och estetiska (lustresor af en eller annan art). Här kunna endast beröras vetenskapliga och vittra reseskildringar jämte därvid förekommande öfvergångsarter. Af de äldsta har huf-vuddelen form antingen af kustbeskrifning 1. p e r i-plus (se d. o.), sedan kompletterad af fylligare land- och ortbeskrifning, eller periegesis (se d. o.), antikens resehandbok. Till den periegetiska litteraturens främste höra Polsmon och Pausanias (af den senare finnas skrifter bevarade från 1CO-talet e. Kr.). Eeseskildringarna från romerska tiden (de s. k. "itineraria") och den äldre medeltiden äro synnerligen torftiga. Däremot äro dylika verk inom medeltidens judiska och arabiska litteratur både många och än i dag värdefulla som källskrifter, i synnerhet för geografiens historia. Tack vare den af mongolerna ordnade landförbindelsen till Peking kunde den florentinske handelsresanden Balducci Pegolotti företaga en färd dit och författade 1376 en märklig beskrifning däröfver. Korstågsperioden och närmast följande skeden äro särdeles rika på lifliga skildringar af Heliga landet, och mot slutet af medeltiden glänser i reseskildringens annaler venezianen Marco Polo (se d. o.). Genom uppfinningen af boktryckarkonsten samt upptäckten af Amerika och sjövägen till Indien m. fl. liknande öfverhafsexpeditioner fick reselitteraturen på 1500- och 1600-talen ett väldigt uppsving. Nämnas må reseskildrarna Huttich, Eamusio, De Bry och Hakluyt. De af furstarnas och adelsmännens följeslagare under titeln "Mentor" och "Fidus Achates" författade resedagböckerna från Tyskland, Frankrike och Nord-Italien sakna ej heller sitt intresse, men stilen är svulstig och uppfattningen fantastisk (de höge herrarna jämföras t. ex. med Odysseus och Herkules). Handelns och den allmänna välmågans storartade utveckling samt de alltjämt vidgade mcllanfolkliga förbindelserna sedan midten af 1600-talet och upplysningstiden möjliggjorde allt tätare och vidsträcktare resor, reseskildringarna mångdubblades, och engelsmän, fransmän, tyskar, holländare, ryssar, skandinaver och nordamerikaner tafla alltsedan med hvarandra om rangplatsen inom den vetenskapliga reselitteraturen. Bland de yppersta på detta område må särskildt framhållas verk af Alex. v. Humboldt, Darwin, Li-vingstone, H. M. Stanley, Przjevalskij m. fl. Jämsides med det stigande välståndet, den större säkerheten till lif och egendom, de alltmera förbättrade kommunikationerna och den allt rikare utvecklade civilisationen och kosmopolitismen stegrades äfven reslusten, och så uppstod en mycket betydande, mer eller mindre vitter form af reseskildring, som för de topografiska och etnografiska notiserna ej försmår att i hög grad tillgodose naturkänslan och fantasien, stämningen. Mästare inom denna art af reseskildring äro, utom den redan nämnde Humboldt, bland tyskarna Goethe, Heine och Gregorovius, bland österrikarna M. Nordau och ärkehertig Fr. Ferdinand af Este, bland fransmännen en hel rad af skriftställare, Bernardin de Saint-Pierre, Cha-teaubriand, Gautier, Fromentin, Mérimée, Taine, Kenan, Pierre Loti och E. M. de Vogiié samt bland italienarna E. De Amicis. Af andra utländska författare, hvilka utan att offra sakligheten odlat reseskildringen som konst, kunna nämnas Dickens och W. Irving, Jak. Burckhardt ("Cicerone") och G. Brändes. Slutligen kan man äfven tala om en hybrid form af reseskildringar, den rent fantastiska och poetiska. Med sina rötter långt bort i antiken (Odyssén o. a.) har denna alstring förgrenat sig till alla litteraturer. Det torde vara nog att erinra om robinsonaderna och "Gullivers resor", Byrons "Childe Harold", Heine och Eichendorff, de många färgrika bilderna af exotisk natur hos den franska romantikens lyriker, J. Vernes romaner m. m. - Svenskarna liksom öfriga germaner ha alltid röjt en liflig vandringshåg (vikingatågen, de baltiska kolonisationsföretagen, emigrationen), vår historia har till stor del utspelats i vidt skilda, främmande och fjärran länder, och landsmän som "Eesare-Bengt" och den pikante äfventyraren J. Turesson Oxenstierna ha varit turister i stor stil. Men de svenska reseskildringarna äro ännu på 1600-talet få och föga litterära. En af de äldsta, skeppslöjtnanten N. Matson Kjöpings resa "genom Asia, Africa och många andra hedniska konungariken", kan knappt karakteriseras annat än som simpla skepparhistorier, och flera af våra krigares or,h diplomaters relationer äro, litterärt sedt, af mycket medelmåttig kaliber. Detsamma kan sägas om några af de äldre, lärda resebeskrifningarna, t. ex. 0. Eudbecks långrandiga "Laponia illustrata" och fältprästen M. Enemans "Eesa i Orienten 1711-12" (tr. först 1889). Värdefulla äro däremot bland 1700-talets många vetenskapliga resebeskrifningar Kalms, Thunbergs, Sparrmans och Björnståhls, och de verk, för hvilka vi ha att tacka våra två första klassiska reseskildrare, Jak. Wallenberg och Linné. Den förres mustiga och målande "Min son på ga-lejan" är snarast ett bredt humoristiskt kåseri med inslag både af Holberg och Swift, den senares många "resor" ("Lapska resan", tr. på sv. först 1889, "Iter ad Exteros", "Bergslags- och Dalaresorna" samt de af honom själf utgifna "öländska och gcth-ländska resorna", "Västgöta resa" och "Skånska resan"), fyllda af den snillrike botanistens och na-tursvärmarens hela flora af iakttagelser, rön och intryck i frisk och liffull språkton, äro på samma gång friluftsmålningar och ett systematiskt svenskt bygde-epos, det första i sitt slag hos oss. Besläktad med Linnés älskvärda skildringskonst, men med utpräglad gustaviansk prydlighet är J. G. Oxenstiernas resedagbok. Mera reflekterande än egentligen skildrande är K. A. Ehrensvärds "Eesa till Italien 1780-82". Linnerhielms "Bref under resor i Sverige" (1797, 1806) tillhöra den sentimentala riktningen. Under 1800-