1-185 Rete malpighi-Retentionsrätt 1486 logien kvarstod det längre. Den lefvande substansen var materia, försatt med hvarjehanda lifsegen-skaper, bl. a. "retbarhet". Emellertid fick äfven inom fysiologien den ensidiga spekulationen alltmera vika för de systematiska iakttagelserna. För utredandet af retbarhetens natur riktade man sin uppmärksamhet förnämligast på nerverna och musklerna, hvilkas retbarhet var mest påfallande. A. v. Haller (se d. o.) studerade muskelretbarheten. Han skilde mellan retmedlet och effekten och lade märke till, att ett jämförelsevis svagt retmedel kan framkalla en mycket kraftig sammandragning, d. v. s. att retningen är en utlösningsföreteelse. J. Muller (se d. o., sp. 26) visade, att effekten af en retning är oberoende af retmedlets art. Retning af synorganet ger alltid en synförnimmelse, likgiltigt om man använder ljus eller ett annat retmedel. Retmedlet utlöser således den för det retade organet specifika verksamheten. En tid fördes en liflig diskussion, den s. k. irritabilitets-striden, öfver frågan, om muskeln har en egen retbarhet eller om denna beror på i muskeln förefintliga nervtrådar. Man fann emellertid, att intet skäl finnes att frånkänna muskelsubstansen retbarhet. Efter cell-lärans tillkomst förlade man retningsprocesserna till cellerna. Cl. Bernard framhöll protoplasmans retbarhet och visade, att denna upphäfves genom inverkan af narcotica såsom kloroform och eter. Angående den moderna uppfattningen af retningsprocesserna se Retning. Retbarhet tas numera vanligen i betydelsen ret-barhetsgrad. Om en muskel vid ett tillfälle ger en kraftigare kontraktion än vid ett annat, fastän retmedlets styrka är oförändrad, säger man, att retbarheten ökats. J- E. J-n. Rete malpighi (lat. rete, nät), anat., det "mal-pighiska lagret". Se Klo asm a, Läder, sp. 166, och Malpighi, M. Reten (af grek. retina, harts), kem., ett vid destillation af harts eller hartsrik ved erhållet kolväte, C18H18, hvilket äfven anträffats som beståndsdel i några fossila hartser. Reten är metylpropyl-feuantren (se F en an tr en), af formeln: CH3. C6 H3 . CH C3 H7 . C6 H3 . CH! och är sannolikt nära besläktadt dels med harts-syrorna, dels med kolesterin (se d. o. samt Harts). Reten bildar fettglänsande, färglösa kristallfjäll, hvilka smälta vid 98,5° och koka vid 390°. Reten utgör huvudbeståndsdelen af den som biprodukt vid tjäroljefabrikationen erhållna tjärtalgen och kan få användning som smörjämne för starkt upphettade maskindelar. P. T. C. (K. A. V-g.) Retentiön (af lat. rete'ntio, kvarhållning), tandl., af en tand (inuti käken) är det tillstånd, då tanden ej mäktat bryta igenom käkben och tandkött, utan stannar på vägen och kvarblir inom benet. Orsaken härtill kan vara olika, men är merendels ett abnormt läge från början i tandgroddens tillväxt, som då sker i mer eller mindre horisontal i stället för i lodrät riktning. Läget inuti benet bestämmes numera lätt medelst röntgenfotografi. Abnormiteten kan stundom orsaka rätt mycket ondt, men kan operativt behandlas. Ugn. Retentiönscysta (af lat. retefntio, kvarhållning), patol., en cysta, som uppkommit därigenom, att ett naturligt sekret i en öppen gång blifvit kvarhållet genom mynningens eller gångens tillslutning. F. B.* . Retentiiinskraft, fys., detsamma som koercitiv kraft (se d. o.). Retentionsrätt (af lat. rete'ntio, kvarhållning), jur., borgenärs rätt att till säkerhet för sin fordran innehålla viss gäldenärens lösa egendom, till dess han fått sin fordran gulden. Det är alltså en rätt till främmande egendom. Den plägar också räknas till sakrätterna, enär den kan göras gällande äfven mot andra än gäldenären och dennes universalsucces-sorer. Allmänt är man dock ense, att för sådant fall retentionsrätten är en synnerligen svag sakrätt. I svensk rätt utgör sålunda retentionsrätten icke något hinder för, att den ifrågavarande egendomen utmätes för gäldenärens skuld, och förfaller likaledes vid en hans konkurs. För det förra fallet kan visserligen borgenären genom anmälan hos utmätningsmannen bereda sig betalning ur köpeskillingen för den exekutivt försålda egendomen (Utsöknings-lagen § 139), men står härutinnan efter utmätningssökanden, så framt han icke, såsom dock allenast undantagsvis är händelsen, för sin fordran jämväl åtnjuter förmånsrätt, och i det senare fallet har han att som hvarje annan fordringsegare bevaka sin fordran i konkursen och eger ingen som helst nytta af sin retentionsrätt. Ej heller omfattar densamma egendom, som redan tillhörde tredje man vid tillfälle för dess uppkomst. Härvid hjälper icke någon retentionshafvarens goda tro, exempelvis att arrendator eller hyresgäst medhaft egendomen såsom respektive inventar och bohag eller eljest in-gifvit jord- eller husegaren föreställningen, att egendomen vore hans. Som sakrätfc skulle retentionsrätten på detta sätt hufvudsakligen yttra sig i förhållande till dem, på hvilka efter dess uppkomst gäldenären frivilligt öfverlåtit eganderätt eller annan rätt till egendomen. Anmärkas må emellertid, att svensk rätt ej tillägger retentionshafvare någon befogenhet att påkalla myndighets hjälp för återställelse af sitt besittningsförhållande, därest det skulle ha lyckats gäldenären eller någon dennes rättsegare att bringa godset ur retentionshafvarens besittning, och att, i brist på dylikt stadgande, man synes antaga, att rätten saknas, låt vara att godset finnes hos gäldenären eller sådan person, för hvars del ond tro måste anses föreligga. Att döma af Konkurslagen § 2 mom. 2 enligt dess lydelse af 14 juni 1907, synas till sist samma lags författare ha utgått därifrån, att trots orubbad besittning åtminstone ej förenämnda slags retentionsrätt för jord- och husegare i arrendators och hyresgästs medhafda egendom eger laga bestånd mot ny egare enligt öfverlåtelse af de senare. Yid all retentionsrätt förefinnes ett visst förhållande mellan fordran och den egeiidom, som är föremål för rättigheten. För ett och annat rättssystems del har man velat göra gällande, att mer behof s icke för retentionsrätts uppstående. I svensk rätt lär man åter anse sig ej annat än analogivis vara berättigad att gå utöfver gifna positiva stadganden i ämnet. Enligt dem är, bortsedt från arrende- och hyresförhållanden, på grund af rådande obligationsförhållande rättegångsfullmäktig behörig att innehålla rättegångshandlingarna till säkerhet för sin lön samt må låntagare och depositarie vägra utlämnande af låntaget och förtrodt gods, till dess de fått