Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riddarhusdirektionen - Riddarhuskamrerare. Se Riddarhusdirektionen - Riddarhuskanslist. Se Riddarhusdirektionen - Riddarhusordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riddarhusdirektionen, en styrelse för vårdande
af ridderskapet och adelns angelägenheter och
ombesörjande af Riddarhusets förvaltning. Denna
direktion, som förskrifver sig från 1638, utgjordes
länge af 4 af ridderskapet och adeln valda direktörer
och består numera af ordförande och 6 ledamöter,
som jämte 3 suppleanter utses före slutet af hvarje
lagtima adelsmöte. Riddarhusdirektionen har till
åliggande att i allmänhet bevaka ridderskapet och
adelns rätt och fördelar samt att verkställa dess
beslut. Den ombestyr förvaltningen af Riddarhusets
och andra under direktionens vård stående kassor och
fonder samt besörjer styrelsen och förvaltningen
af Vadstena adliga jungfrustifts ärenden. Öfver
förvaltningen afger direktionen berättelse till
hvarje lagtima adelsmöte. Direktionen vidtager de
nödiga förberedelserna till adelsmötena. Då K. M:t
upphöjer i grefiig, friherrlig eller adlig värdighet
samt introduktion å Riddarhuset begäres, åligger
det riddarhusdirektionen att pröfva, om föreskrifna
villkor för erhållande af introduktion å Riddarhuset
blifvit fullgjorda, samt att därefter meddela
introduktion. Direktionen biträdes af Riddarhusets
tjänstemän: riddarhussekreteraren och ombudsmannen,
riddarhuskamreraren och riddarhuskanslisten. Med
afseende på direktionens och tjänstemännens verksamhet
gäller en instruktion af 14 juni 1866 med åtskilliga
därefter vidtagna ändringar.
K. H. B. (F. W. O. L.)
Riddarhuskamrerare. Se Riddarhusdirektionen.
Riddarhuskanslist. Se Riddarhusdirektionen.
Riddarhusordning, namn på den svenska adelns
ståndsförfattning. Under medeltiden och ännu under
de förste Vasakonungarna berodde det, åtminstone
i praxis, på den enskildes förmåga eller vilja
att göra rusttjänst, huruvida han skulle tillhöra
det världsliga frälseståndet: adeln (se Adel). Å
andra sidan öppnade Johan III:s privilegier 1569
möjlighet för frälseman, som ej mäktade fullgöra
rusttjänsten, att ändå behålla adelskap. Till följd
häraf rådde ovisshet om, hvilka skulle räknas som
rätta frälsemän. Alla sådana voro vid myndig ålder
skyldiga att infinna sig vid riksdag, men då begreppet
frälseman var sväfvande, blef också adelns deltagande
i riksdagarna sväfvande. Äfven saknades en bestämd
ordning för adelns riksdagsförhandlingar. Väl antog
adeln 1597 en sådan, enligt hvilken två genom lottning
utsedda "förmän" skulle leda öfverläggningarna, och
besluten skulle fattas landskapsvis, men om den blef
tillämpad, är ovisst. All denna oreda afhjälptes
genom en af Gustaf II Adolf 6 juni 1626 utfärdad
stadga, kallad riddarhusordning (R. H. O.). Därigenom
donerade konungen en tomt till och gaf privilegier åt
en byggnad, som adeln beslutat uppföra och som under
namn af Riddarhus (se d. o.) skulle tjäna ståndet till
föreningspunkt, men på samma gång gaf han därigenom
adeln fast organisation både som ståndskorporation
och riksdagsstånd ("riksstånd"). Dess förhandlingar
i sistnämnda egenskap förordnades skola ske på
Riddarhuset, och till följd häraf har detta ord kommit
att beteckna adeln på riksdagarna. På Riddarhuset
skulle inskrifvas dels de "familjer och ätter",
som då hade frälserätt, dels de, som i
framtiden erhöllo svenskt adelskap genom kunglig
förläning eller, i fråga om inflyttade utländska
adelsmän, genom kunglig naturalisation. Alla medlemmar
af de inskrifna ätterna skulle därefter anses som
adliga, men också endast sådana. Därmed upphörde
rusttjänst att vara grund för adelskap, och detta
blef nu beroende af börd eller af en kunglig nådeakt
i förening med upptagande i riddarhusmatrikeln (se
Introducera och Introduktion 1). I stället för den
gamla indelningen i riddare och svenner (väpnare),
som blifvit föråldrad genom riddarväsendets förfall,
indelades adeln i tre klasser, hvilkas namn emellertid
lånades från den gamla indelningen. Första klassen
bestod af de ätter, som erhållit grefve- och
friherrevärdigheten (se Grefve, sp. 181, och
Friherre), och i dess namn, herreklassen, gick
riddarnas gamla hederstitel, "herre", igen. Andra
klassen utgjordes af de ätter, som härstammade från
riksråd, och fick, då riksråd under medeltiden
i allmänhet varit riddare eller räknats som
riddares vederlikar, namnet riddarklassen. Tredje
klassen benämndes (med återupplifvande af en af de
benämningar, hvarmed frälsemän utan riddarvärdighet
betecknats under medeltiden) svenneklassen, och
dit sammanfördes alla de öfriga introducerade
släkterna. (Jfr Riddare.) Inom hvar klass skulle
hvar ätt ha sitt bestämda nummer; inom första klassen
grefvarna före friherrarna och båda i ordning efter
tiden för värdighetens förvärfvande, inom de två
andra klassernas enligt lottning mellan de vid
R. H. O:s tillkomst evisterande ätterna och eljest
efter tiden, då riksrådsvärdighet eller adelskap
erhölls. R. H. O. bibehöll skyldigheten för alla till
myndig ålder komna adelsmän att bevista riksdagarna,
men inskränkte rätten att deltaga i förhandlingarna
och besluten till en enda medlem af hvar ätt,
"hufvudmannen", som af de öfrige "ättemännen" skulle
vid hvar riksdags början utses. Högsta antalet
adliga riksdagsmän blef sålunda lika med ätternas
antal. Politisk betydelse hade klassindelningen för
riksdagsärendenas behandling. Den iakttogs nämligen
därvid, i det hufvudmannen röstade hvar inom sin
klass och klassernas därigenom åstadkomna vota
bestämde ståndets beslut. Härigenom blef maktens
tyngdpunkt förlagd till högadeln, som bildade de två
högre klasserna och sålunda, ehuru vida fåtaligare
än lågadeln (svenneklassen), kunde öfverrösta
denna. Riksråden hade på Riddarhuset en hedersplats
framför alla klasserna, men deltogo ej själfva i
besluten, utan endast i öfverläggningarna, "där de på
våra (konungens) vägnar något med riddarskapet hade
att handla" (deras familjer hörde emellertid till den
första eller andra klassen). Till förhandlingarnas
ledande egde enligt R. H. O. konungen att tillsätta
en landtmarskalk (se d. o.). - Genom
det myckna adlandet efter R. H. O:s utfärdande
ökades ytterligare disproportionen i klassernas
medlemsantal (det hade 1632 varit 12, 23 och 152),
och sedan reduktionen undergräft den sociala grunden
för högadelns ställning, lyckades lågadeln 1719
genomdrifva, att omröstningssättet efter klasser
utbyttes mot percapitaomröstning. Redan på 1600-talet
synes det ha blifvit brukligt, att ätterna utan val
representerades af sina enligt förstfödslorätt främsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
