Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ridderskapet och adeln - Ridderstad. 1. Karl Fredrik R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin första organisation såsom riksstånd genom 1626
års riddarhusordning (se d. o.), alltid en mycket
framstående roll. Redan genom sina privilegier
intogo dess medlemmar en mäktig ställning, och
de stora krigen på 1600-talet gåfvo dem ypperliga
tillfällen att utmärka sig och samla rikedomar. Då
adelsståndet dessutom stod öppet för alla, som
utmärkt sig i krigets eller fredens värf och i
allmänhet uppfostrades för statens tjänst, kom
det att i sig innesluta det bästa landet egde af
intelligens, bildning och duglighet. Under sådana
omständigheter är det lätt förklarligt, att adeln
kunde framkomma med sådana anspråk som t. ex. att
ej kunna öfverröstas af de ofrälse stånden. -
Men redan under 1600-talet visade sig emellertid
den oenighet mellan hög- och lågadel, som medförde
krossandet af ridderskapet och adelns öfvermakt. De
ofrälse stånden, som så ifrigt medverkat därtill,
fingo emellertid, äfven de, snart sin öfverman,
ty sedan adeln mist sin stora politiska betydelse,
hade också det förnämsta värnet mot en enväldig
konungamakt fallit. Men då riksdagen efter enväldets
fall (1718) återtog och utvidgade sitt inflytande på
rikets angelägenheter, fick Riddarhuset tillbaka sin
plats såsom det förnämsta riksståndet. Visserligen
lyckades ej högadeln återställa sin forna makt - det
blef tvärtom den lägre adeln, "riddarhusdemokratien",
som genom klassindelningens upphäfvande (1719) kom
att behärska ståndet -, men emot de öfriga stånden
förfäktade adeln ifrigt sina företrädesrättigheter. I
riksdagens utskott och deputationer egde adeln
rätt att utse dubbelt flera medlemmar än hvart
och ett af de öfriga stånden. Emellertid lyckades
prästerna bryta udden af detta stadgande genom
bestämmelsen, att omröstningen i utskotten skulle
ske efter stånd. Likaså kunde ej adeln häfda sina
gamla anspråk på att ej öfverröstas, ty 1723 års
riksdagsordning bestämde, att i allmänhet tre stånds
beslut vore riksdagens. Om också ej så betydande
som före reduktionen, bibehöll Riddarhuset likväl
åtminstone under början af frihetstiden (1718-72) på
grund af sina medlemmars samhällsställning och större
politiska bildning en viss öfverlägsenhet öfver de
ofrälse stånden; men i samma mån som den politiska
erfarenheten hos de senare växte, började de täfla
i inflytande med rikets första stånd. Och ju mer
tyngdpunkten på Riddarhuset öfvergick i den lägre,
fattiga och därför lätt bestickliga adelns händer,
dess mera minskades ståndets anseende. Hos intet af
de öfriga stånden var partiyran så stark, och hos
intet var korruptionen mera satt i system. Mot slutet
af frihetstiden gjorde de ofrälse allt häftigare
anfall på adelns företrädesrättigheter och tvungo den
därigenom att söka skydd hos konungamakten. Adeln
hade under frihetstiden i allmänhet tillhört de
s. k. hattarna. Under det gustavianska tidehvarfvet
stod Riddarhuset för det mesta i opposition mot
konungamakten. Det var förgäfves, som Gustaf III sökte
genom klassindelningens återupplifvande återställa
högadelns myndighet eller genom ynnestbevis vinna
adeln i allmänhet. Han skördade endast ovilja af de
ofrälse stånden och föga tack af adeln, som ej kunde
glömma, att konungen genom sin statshvälfning hade
beröfvat den makten. Redan vid 1778 års riksdag visade
sig spår af en adlig opposition, och 1786 förenade
sig de gamle fienderna
mössor och hattar till ett gemensamt motstånd mot
konungen. Om också adelns opposition i mycket var
berättigad, förspillde den emellertid alla anspråk
på aktning, då den under ryska kriget
1788 visade sig sätta sina partiintressen högre än
fäderneslandets, och den framkallade därigenom
1789 års statshvälfning. Samma adel, som så ifrigt
kämpat emot enväldet, skulle emellertid snart komma
att se i konungamakten sitt säkraste stöd, sedan
erfarenheten från den franska revolutionen lärt
den, att frihetssträvandena kunde bli farliga för
dess egen makt. På den enda riksdag, som Gustaf
IV Adolf höll (i Norrköping 1800), var det gamla
oppositionspartiet konungamaktens anhängare,
och oppositionen bestod nu af en skara unga adelsmän,
som omfattat de moderna revolutionsidéerna.
I 1809 års händelser tog adeln en lysande del.
Det var adelsmän, som hufvudsakligen genomförde
revolutionen, och Riddarhusets medlemmar voro utan
tvifvel de förnämste i det konstitutionsutskott,
som affattade de nya grundlagarna. I Karl Johan
egde adeln en ifrig gynnare, men det oaktadt visade
sig på Riddarhuset de första spåren af opposition
mot det rådande regeringssystemet, en opposition,
som nådde höjdpunkten på 1840-41 års riksdag.
Frågan om representationens förändring berörde
naturligtvis i högst väsentlig grad ridderskapet
och adeln. I början visade den sig obenägen att
afstå från sin själfskrifvenhet, af farhåga för
att ståndets själfständighet skulle äfventyras,
om man skulle lämna rum för valintriger äfven
inom adeln. Vid 1840-41 års riksdag gick adeln
dock in på att afstå från själfskrifvenheten,
men fasthöll under den följande tiden likasom
prästerna vid klassvalsprincipen, till dess den
7 dec. 1865 efter 4 dagars debatt afstod från sin
representationsrätt vid riksdagen genom att antaga
den nu gällande riksdagsordningen. Ridderskapet
och adeln tillägges benämningen "högloflig".
Dess riksdagsprotokoll äro under utgifning.
K. B-n.
Ridderstad. 1. Karl Fredrik R., tidningsman,
romanförfattare, skald, f. 18 okt. 1807 på Riddersholm
i Roslagen, d. 12 aug. 1886 i Linköping, blef 1821
kadett vid Karlberg, där hans poetiska gåfvor
uppmärksammades af dåvarande lektorn A. A.
Grafström. Efter det han blifvit fänrik vid Hälsinge
regemente, utgaf han åtskilliga poetiska arbeten,
dels i kalendrar, dels särskildt under signaturen
Rdd, såsom Tidsrunor (1831), Tids- och krigsbilder
(1837) och Ungdomsbilder (1838), i hvilka den unge
poeten gjorde sig till tolk för den nya tiden - efter
julirevolutionen - och gaf uttryck åt dess idéer i
en frasfylld och bildslösande form. Han slöt som ung
fostbrödraskap med den norske skalden Wergeland. 1839
blef han löjtnant, men tog redan 1840 afsked för att
uteslutande egna sig åt skriftställen. S. å. utgaf
han tillsammans med Sturzen-Becker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
