Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folket, som på ett afsevärdt sätt kunde deltaga i
statsarbetet, men vid tillämpningen röjde sig till
en början en viss vacklan. Det lägre prästerskapet,
som genom reformationen vunnit i betydelse, fick från
1544 och krigsbefälet regelbundet från 1594 skicka
ombud till riksdagen, och de behöllo denna rätt -
krigsbefälet dock blott som ett bihang till adeln (se
Krigsbefälet) -, men ombud från det lägre krigsfolket,
som 1595-98 samt möjligen 1604, och häradshöfdingar,
fogdar och lagläsare, som 1600 deltogo i riksdagar,
kallades därefter ej vidare till sådana. Slutligen
fixerades riksdagens beståndsdelar till: adeln,
för hvilken fullgörande af högre militär och civil
statstjänst uppfattades som både rättighet och plikt,
prästerskapet, som vårdade den andliga odlingen
och utöfvade stort inflytande på denna tids med
sockenindelningen förbundna kommunala själfstyrelse,
och borgare och bönder, på hvilka samhällsbördorna
i städer och på landsbygd förnämligast hvilade;
och dessa beståndsdelar af riksdagen förutsattes i
den första riksdagsordningen: Gustaf II Adolfs af
1617 (se Riksdagsordningen). Småningom stadgade sig
äfven formerna för riksdagens verksamhet. Liksom
under medeltiden behandlades i början af nya
tiden blott regeringens propositioner som allmänna
riksdagsärenden, men hvart stånd hade rätt att som
besvär väcka frågor; dessa föranledde emellertid
blott regeringsresolutioner till de respektiva
stånden. I stället för svar genom acklamation på
propositionerna började skriftliga svar nu ges
af olika grupper inom riksdagen, och detta ledde
till en fördelning af denna. Därvid förekommo
ansatser till en uppdelning efter landskap, men
småningom organiserade sig de fyra ofvannämnda
i riksdagarna deltagande samhällsklasserna som
skilda stånd. Därtill torde det genom reformationen
demokratiserade prästerskapets andel i riksdagen
verksammast ha bidragit. Prelaterna vid medeltidens
riksdagar skulle tillsammans med adeln kunnat ge
upphof till ett öfverhus, i förhållande hvartill
borgare och bönder kunnat bilda en Andra kammare;
men, aflägsnade ur rådet, hade de protestantiske
biskoparna föga gemensamt med den världsliga
aristokratien, och ännu mindre var detta fallet med
det lägre prästerskapets riksdagsombud. Dessa båda
grupper slöto sig efter någon vacklan tillsammans
som en särskild afdelning, och därmed var en fast
utgångspunkt för en ståndsfördelning gifven. I
ansatserna till en uppdelning efter landskap hade den
gamla landskapspartikularismen i viss mån left upp. Då
samhörigheten mellan hvarje stånds medlemmar sträckte
sig öfver hela riket, innebar ståndsprincipens seger
vid riksdagen ett fastslående af dennas ställning
som riksorgan. 1617 års riksdagsordning lagfäste
slutligen indelningen i fyra stånd, i det att den
föreskref öfverläggningar af dessa på olika rum
("kammare"). Termen stånd, ständer, inkom i Sverige
genom tyskar i Gustaf Vasas tjänst och användes till
en början för att beteckna alla, som på något sätt
deltogo i det offentliga lifvet - såväl folkgrupper
som individer (hvar arffurste var ett stånd), såväl
riksdagens ledamöter som deltagarna i landskapsmötena
("ständerna i landsorten"), men småningom inskränktes
ståndsnamnet till de fyra samhällsklasser, efter
hvilka riksdagen blef fördelad, och Rikets ständer
blef då (från början af 1600-talet) det officiella
namnet på riksdagen som institution. Det stånd,
hvars sammansättning och verksamhetsformer
först organiserades, var adeln - genom 1626 års
riddarhusordning (se om denna Riddarhusordning). Den
upprätthöll skyldigheten för hvarje adelsman att
infinna sig vid riksdagarna, hvilken skyldighet adeln
1597-1602 stundom lyckats få utbytt mot sändande af
representanter, men i öfverläggningar och beslut på
"riddarhuset" skulle endast en af hvar släkt vald
"hufvudman" få deltaga. Högadeln tillförsäkrades ett
öfvervägande inflytande genom omröstning klassvis,
och ordförande, "landtmarskalk" (se d. o.),
skulle konungen tillsätta. Riksdagsordningen af
1617 föreskref, att helst ärkebiskopen skulle vid
riksdagens öppnande, genom ett högtidligt möte mellan
konungen och ständerna på rikssalen, föra ordet för
alla ofrälsestånden, och han blef prästeståndets
själfskrifne talman. Hos borgarna fördes ordet
vanligen af en borgmästare från Stockholm. Bönderna
hade ingen viss talman, utan ordförandeskapet synes
ha växlat mellan medlemmar af ståndet. Den egentlige
ledaren af deras förhandlingar var en edsvuren
sekreterare, som enligt 1617 års R. O. tillsattes
af regeringen. De första allmänna bestämmelserna
om de ofrälse ståndens sammansättning gåfvos
genom 1634 års regeringsform (jfr Regeringsform):
prästeståndet skulle enligt denna utgöras af biskopar
och superintendenter, två representanter för hvart
domkapitel och en för prästerskapet "af hvarje tvänne
härad", borgarståndet af en borgmästare och en rådman
eller annan förnäm borgare från hvar stad samt
bondeståndet af en bonde från hvart härad. Ingen
fick enligt R. F. vara riksdagsman, som ej var
bofast inom Sveriges och Finlands gamla gränser,
men detta tillämpades ej på de genom frederna i
Brömsebro och Roskilde vunna landskapen. - Äfven
under början af nya tiden togs riksdagens medverkan
framför allt i anspråk vid politiska kriser -
revolutionära förändringar i tronföljden, beslut om
krig, politiska rättegångar, för hvilka riksdagen
uppfattades som normalt forum -, men den började nu
också användas till att stifta lag - första gången
i Västerås 1527 - och för att pålägga nya skatter
- första gången troligen 1544. Därigenom uppstod
frågan om riksdagens kompetens i förhållande till
landskapsmenigheterna, som förut haft att omedelbart
besluta i dessa ärenden. Ej nog med att härvid röjde
sig en tendens att anse de valde riksdagsmännens
befogenhet begränsad af innehållet i deras af
kommittenterna gifna fullmakter, utan riksdagarnas
beslut underställdes också "ständerna i landsorten"
till bekräftelse (jfr Imperativt mandat. Representant
och Representation) - något, som särskildt Karl IX
ansåg behöfligt. Men då prästerskapet 1614 under
hänvisning till kommittenternas rätt tvekade att
antaga den förändring i landslagen, som hofrättens
inrättande innebar (se Hofrätt), häfdade Gustaf Adolf
riksdagens definitiva beslutanderätt, och efter denna
tid kan riksdagens befogenhet att å folkets vägnar
medverka till lags stiftande anses stadgad. Större
svårighet vållade frågan om skattebevillningen. Dels
innehöll landslagen ett uttryckligt stadgande, att
denna skulle ske på landskapsting, dels kunde det
gå lättare att genomdrifva en ny bevillning genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
