Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underhandlingar i landsorten än på riksdag, hvarför regeringen ej
var benägen att alldeles afhända sig möjligheten
därtill. Betecknande är, att Gustaf Adolfs
konungaförsäkran härom använde det sväfvande
uttrycket: "med deras samtycke, som vederbör". Långt
frampå 1600-talet ha också nya pålagor beslutits på
provinsialmöten, som emellertid ej motsvarade de gamla
landskapstingen, utan voro ståndsförsamlingar i länen
(se Provinsialmöten). Visserligen blef riksdagen
genom 1617 års R. O. en lagstadgad institution,
men därmed var konkurrensfrågan ej af gjord. Den
skulle tyckas ha blifvit det genom 1634 års R. F.,
som förklarade, att ingen skulle ha "något att säga"
mot riksdagsbesluten, men äfven därefter behandlades
skattebevillnings-frågor på provinsialmöten. Att
1660 års additament uttryckligen förbjöd sådana,
hade betydelse blott för Karl XI:s omyndiga år (se
Regeringsform), och som myndig begagnade
sig konungen fortfarande af provinsialmöten för att
erhålla skattebevillningar. Alltmer stadgade sig
emellertid uppfattningen, att äfven beskattningen
normalt föll under riksdagens kompetens. Riksdagen
hade också en annan konkurrent, nämligen de af blott
"de förnämsta ständerna" (vanligen de tre högre)
eller af ett mindre antal medlemmar från alla fyra
stånden bestående utskottsmötena, som kunna anses
för ett slags fortsättning af herredagarna; genom
1634 års R. F. gjordes ett försök att skaffa dem
fast organisation och rätt att besluta med samma
befogenhet som riksdag, när förhandlingar med sådan
ej medhanns eller "tryggeligen" kunde ske, men dessa
möten förklarade sig själfva inkompetenta att besluta
i bevillnings- och lagstiftningsfrågor. Därigenom
förlorade regeringen intresset för dem, och efter
1660 har endast en gång (1710) ett utskottsmöte
hållits (se Utskottsmöten). - Omedelbart före
det karolinska enväldets införande var sålunda
riksdagens rätt att ensam handla å svenska folkets
vägnar i praxis, om också ej genom lagbestämmelser,
väsentligen tryggad. Lagstiftningsrätten, ehuru utan
initiativrätt för riksdagen, tillhörde nu konung och
riksdag utom med afseende på ekonomisk lagstiftning
(se d. o.), som var konungens ensak. Nya skatter
beviljades normalt endast af riksdag, hvarvid dock är
att märka, att "sjötullen" bestämdes af konungen. I
riksdagens skattebevillningsrätt ingick ej befogenhet
att bestämma öfver de beviljade medlens användning
eller att kontrollera denna, utan härutinnan hade
regeringen fria händer. - I samma mån som riksdagens
betydelse steg, började deltagandet däri betraktas
som en fördel. Oppositionen mot utskottsmötena var
en yttring häraf. Äfvenledes upphörde motviljan mot
ofta återkommande riksdagar. I 1660 års additament
föreskrefs t. o. m., att riksdag "öfver 3 år
icke uppskjutes" - ett stadgande, som dock endast
gällde förmyndartiden. Utvidgningen af riksdagens
befogenhetsområde i förening med fyrståndsindelningens
stadgande gjorde aktuell frågan, hvad som vid
meningsskiljaktigheter mellan stånden vore ett
giltigt beslut. Adeln gjorde anspråk på att i sådan
händelse ej kunna öfverröstas af de tre andra stånden,
men dessa voro ej benägna härför. R. O. af 1617 tyckes
skola ha erbjudit en lösning, då däri stadgades,
att vid meningsskiljaktigheter mellan stånden
konungen egde taga den mening, "som bäst är", men detta
afsåg tydligen blott det fall, att riksdagen yttrade
sig om politiska frågor, ej när den utöfvade folkets
lagstiftnings- och beskattningsrätt (se ytterligare
härom under Riksdagsordningen), Frågan blef i själfva
verket ej löst under 1600-talet, utom med afseende
på bevillningar, hvilka gåfvos af hvart stånd för
sig. Annars sökte man genom sammanjämkning komma till
enhälligt beslut. I sådant syfte förhandlade rådet
med deputerade från stånden eller dessas deputerade på
egen hand med hvarandra. Härur utvecklade sig de för
svenska riksdagen egendomliga gemensamma utskotten,
som också till följd af sitt ursprung i äldre tider
vanligen kallades deputationer. De voro i allmänhet
länge af mera tillfällig natur. Två blefvo dock
tidigt ständigt återkommande: bankoutskottet, som
med anledning af Palmstruchska bankens förvandling
till riksbank tillsattes af de tre högre stånden
fr. o. m. 1664, och sekreta utskottet. Detta
kan betraktas som en inflyttning i riksdagen af
utskottsmötet och tillsattes första gången 1627
med anledning af den tyska krigsfaran. Under den
följande tiden fick det allt större betydelse, och
regeringen afgaf till det särskilda propositioner,
först blott i utrikes ärenden, men sedermera äfven i
inrikes. Vanligen voro bönderna uteslutna därifrån
(dock ej 1627). - Ehuru vid sin uppkomst motiverad
af hänsyn till riksenheten och därigenom, att de
fyra stånden då verkligen representerade folkets
alla politiskt vederhäftiga klasser, innebar dock
fyrståndsförfattningen den faran, att riksdagens
karaktär af statsorgan fördunklades genom hänsyn
till ståndens olika intressen. Härtill bidrog också
den fruktan för ett fullständigt adelsvälde, som de
stora adliga privilegierna och godsafsöndringarna
till adeln framkallade hos de ofrälse stånden,
och följden blef slutligen det karolinska enväldets
djupgående omhvälfning af Sveriges statsskick. Detta
hade inneburit en maktfördelning först mellan konungen
och folket på landskapstingen, sedan mellan konungen,
det aristokratiska rådet och folket, representeradt
af riksdagen. Rådet hade emellertid utgjort så att
säga kärnan i riksdagen, men sambandet försvagades,
då rådet under brytningen med Sigismund skilde sig
från riksdagen, och i 1626 års riddarhusordning
stadgades, att riksråden ej skulle ha rösträtt
på riddarhuset. Därmed upphörde dock ej rådet
att utöfva inflytande på riksdagen. Det egde
att å konungens vägnar förhandla med denna och
kom därigenom att intaga en ledande ställning med
afseende på riksdagsärendenas behandling särskildt hos
adeln. Jämvikten mellan de tre maktfaktorerna stördes
genom det hotande adelsväldet och oppositionen
däremot. Rekryteradt ur och stödjande sig på
högadeln, som genom godsafsöndringarna blifvit
socialt öfvermäktig, började rådet söka öfverflygla
konungamakten, men visade sig samtidigt - under Karl
XI:s förmyndarregering - föga regeringsdugligt. Då
förband sig konungen med högadelns fiender inom
riksdagen, ej blott de ofrälse stånden, utan också
lågadeln, och följden blef rådsaristokratiens
fall genom besluten af 1680 års riksdag om
förmyndarräfsten, reduktionen (se Reduktion) och
om konungens rätt att regera utan råds råde (se
Riksråd). Men nu visade det sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
