Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom att hänsynslöst begagna sin makt öfver
banken skaffade medel, utan att anlita den stånden
tillkommande bevillningsrätten, blef följden den
förvirring i penningväsendet, som frihetstiden
lämnade efter sig (se Myntrealisation). Det var
vidare egentligen sekreta utskottet, som utöfvade
licentieringsmakten emot rådet och ständernas
inblandningsrätt i den yttre politiken. För själfva
ståndsorganisationen blef frihetstiden af stor,
delvis ödesdiger betydelse. Genom att de adliga
ätternas representerande på riddarhuset enligt
förstfödslorätt nu fastslogs, framstod det adliga
riksdagsmannakallet mer som en privat rätt än som
en statsplikt, och detta var så mycket betänkligare,
som inskränkandet af konungens rätt att adla gjorde
adeln till en så godt som sluten kast (se om båda
dessa saker Riddarhusordning). För de ofrälse
stånden innebar 1723 års R. O. ett framsteg,
i det att därigenom uttryckligt erkännande gafs
åt deras fria valrätt, som förut ej alltid fått
göra sig gällande (församlingsprästernas ombud hade
t. ex. stundom utsetts af domkapitlen och städernas
af magistraterna). I prästeståndet blefvo enligt
R. O. domkapitlen ej särskildt representerade,
såvida biskopar och superintendenter begagnade
sin själfskrifvenhet, och kontrakten gjordes till
valkretsar i st. f. häradena vid kyrkoherdarnas
utseende. 1727 fingo komministrarna rätt att sända
egna representanter. R. O. afskaffade borgmästarnas
själfskrifvenhet i borgarståndet. Valrätten
inskränktes sedermera till "rätta borgare",
hvilket emellertid äfven magistratspersoner kunde
vara, och valbarhet till borgare, borgmästare
och rådmän. Valsättet var dels omedelbart
efter graderad skala, dels medelbart enligt
en i förhållande till skattebetalningen gjord
uppdelning i yrkesklasser. Antalet riksdagsmän
växlade mellan 10 (Stockholm) och 1 för hvar stad;
dock kunde mindre städer (högst 3) få förena sig
om en gemensam representant. Falu bergslag, som af
ålder varit representeradt i borgarståndet, ehuru
stundom tillsammans med Falu stad, fick från 1769
egen representant. Bönderna valde sockenvis efter
graderad skala elektorer, och dessa utsågo häradets
representant, hvarvid flera härad kunde förena sig
om ett ombud. Valrätt och valbarhet tillkommo
endast sådana inom valkretsen bofasta krono-,
skatte- och frälseskattebönder, som icke tillhört
annat stånd eller icke varit ämbetsmän. Inom de
sålunda mot hvarandra strängt afgränsade stånden
gjorde sig en trång ståndsanda gällande, och bittra
privilegiestrider söndrade inom sig den myndighet,
åt hvilken högsta vården af statslifvet nu var
anförtrodd. Äfven till främjande af rent personliga
intressen ansågo sig riksdagsmännen kunna använda sin
maktställning. Af stor betydelse var därvid det starka
ämbetsmannainflytandet inom riksdagen. De tre stånd,
som förfogade öfver det allrådande sekreta utskottet,
bestodo fullständigt eller till stor del af ämbetsmän,
och särskildt var ämbetsmannaintresset förhärskande
på riddarhuset efter upphäfvandet 1719 af omröstningen
klassvis (se Riddarhusordning), som äfven efter
reduktionen tillförsäkrat den godsegande högadeln ett
betydligt inflytande. Under sådana förhållanden blefvo
befordringsfrågor i synnerhet föremål för riksdagens
intresse; till förvaltningsanarkien bidrog ej minst,
att det var underordnade ämbetsmän, som
satte i gång riksdagens störande ingrepp
i regeringens verksamhetsområde, och aldrig ha
sådana byråkratiska missbruk förekommit i vårt land
som under ståndsregementets tid. - Gustaf III:s
revolution och regeringsform 1772 gjorde slut på
riksdagens envälde. Förändringens syfte förklarades
vara en återgång till statsskicket före 1680. Den
själfständiga ställning, som rådet haft under detta,
återställdes dock ej, men dess beroende af riksdagen
upphäfdes (om dess ställning till konungen se
Riksråd), och maktfördelningen mellan konung cch
riksdag blef i hufvudsak sådan som före 1680. Helt
och hållet omintetgjordes dock icke den utveckling af
riksdagens befogenhet, som frihetstidens statsskick
åstadkommit. Den ekonomiska lagstiftningen blef åter
konungens ensak, och för annan lagstiftning fordrades
ömsesidigt samtycke af honom och riksdag, men
riksdagen behöll sin under frihetstiden förvärfvade
rätt till initiativ. Dess finansiella makt inskränktes
till rätt att bevilja nya skatter, och under krig
fingo t. o. m. gärder påläggas, utan att ständerna
behöfde inkallas förrän efter vunnen fred. Till
anfallskrig fordrades emellertid riksdagens samtycke,
öfver statsinkomsternas användning fick konungen åter
dispositionsrätt, dock så att redogörelser därför
skulle lämnas ett ständernas utskott. All inblandning
af riksdagen i rikets styrelse och i rättskipningen
förbjöds, och för den politiska domsrätten gåfvos
föreskrifter om en riksrätt. Tiden för riksdags
hållande blef åter beroende af konungens vilja,
dock så, att riksdag egde rätt att vara samlad 3
månader. Var vid dess åtskiljande ej ny bevillning
fastställd, skulle det förbli vid den gamla. Med
afseende på formerna för riksdagens verksamhet
skedde en olycklig återgång till de obestämda eller
föråldrade förhållanden, som rådt före 1680, i det att
1723 års riksdagsordning utbyttes mot den af 1617 och
1762 års riddarhusordning mot den af 1626. Hvad det
sistnämnda innebar se Riddarhusordning. Det förra
i förening med upphäfvandet af 1766 års bestämmelse
om grundlagsförändringar medförde ovisshet om sättet
för att åvägabringa ett riksdagsbeslut, utom med
afseende på nya privilegiers utfärdande, hvartill
enligt regeringsformen fordrades alla ståndens
samtycke. Först vid 1786 års riksdag åvägabragtes en
lagförklaring, enligt hvilken tre stånds samtycke var
tillräckligt, men också erforderligt till hvarje
riksdagsbeslut, som ej rörde privilegiefrågor
och bevillningar; men då undantag ej gjordes för
grundlagsförändringar, behöfdes för dem blott tre
stånds samtycke. Rätten att tillsätta landtmarskalk,
talmän och bondeståndets sekreterare öfvergick till
konungen med det undantaget, att ärkebiskopen var
själfskrifven talman i prästeståndet. Synnerligt
genomgripande förändringar medförde upphäfvandet
af 1723 års riksdagsordning med afseende på
utskottsväsendet. Regeringsformen stadgade därom
(utom angående statsverkets uppvisande för utskott)
blott, att ständerna egde utnämna ledamöter i de
utskott, med hvilka konungen ville rådgöra i hemliga
ärenden, och att dessa utskott i sådana egde samma
rätt som ständerna själfva (d. v. s. beslutande
rätt). Tillämpningen häraf blef, att stora sekreta
utskottet försvann, men att andra utskott kunde
göras hemliga på konungens
begäran. Då riksbanken enligt regeringsformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
