Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förblef under ständernas vård, tillsattes ett
bankoutskott, men nu som ett särskildt utskott och ej
som under frihetstiden ingående i ett stort sekret
utskott. Vid 1800 års riksdag tillerkändes bönderna
rätt att för framtiden insätta ledamöter däri. I
de särskilda hemliga utskott, som fr. o. m. 1789
tillsattes, hade bönderna del. Huruvida andra
utskott skulle förekomma, var obestämdt, men vissa
sådana fingo dock tillsättas. - Den maktfördelning,
som 1772 års statsskick innebar, rubbades åter
1789 genom Förenings- och säkerhetsakten (se
d. o.). Med afseende på riksdagen medförde denna
blott följande förändringar: 1) konungen fick rätt
att utan dess samtycke börja krig, 2) riksdagen
miste sitt lagstiftningsinitiativ och 3) möjlighet
var öppnad för konungen att i bevillningsfrågor
med förbigående af riksdagen vända sig direkt till
folket i landsorterna. - De sorgliga erfarenheterna
af maktförskjutningarna i olika riktningar under det
karolinska enväldet, frihetstiden och Förenings- och
säkerhetsaktens statsskick föranledde upphofsmännen
till 1809 års, till sina hufvudgrunder ännu gällande
författning (Regeringsformen 6 juni 1809) att
söka återställa och genom bestämdare former trygga
maktfördelningen mellan konung och riksdag. Om de
rättigheter, som riksdagen till följd häraf eger,
se härofvan, sp. 323. Riksdagens organisation och
verksamhetsformer ordnades genom en ny riksdagsordning
10 febr. 1810 (och genom en ny riddarhusordning). Däri
bibehölls den gamla fyrståndsrepresentationen. Tiden
för riksdags sammanträde bestämdes af R. F. till hvart
femte år, hvilket 1845 ändrades till hvart tredje
(1866 hvarje år), och härigenom uppstod skillnad
(liksom under frihetstiden) mellan lagtima riksdag
och urtima, hvilken senare sammanträder däremellan,
när konungen så finner nödigt. Mellan lagtima och
urtima riksdags befogenhet var ingen olikhet till
1866 (om olikheten sedan dess se här ofvan, sp. 321
o. 323). Utskottsväsendet fick nu åter fasta former
genom sex ständiga (för alla stånden gemensamma)
utskott: konstitutions-, stats-, bevillnings-,
lag-, banko- samt besvärs- och ekonomiutskotten. (Det
sistnämnda ersattes 1866 med de tillfälliga utskotten,
se sp. 324, och 1900 tillkom ett nytt ständigt
utskott, jordbruksutskottet; se f. ö. Utskott.) Något
sekret utskott med beslutanderätt tilläts ej,
utan blott ett rådgifvande hemligt utskott (se
d. o.). Fyra stånds samstämmande beslut stadgades
nu ej blott för privilegiiändringar, utan också för
grundlagsändringar, och med afseende på de sistnämnda
återupplifvades 1766 års bestämmelse. Förslag
om grundlagsändring kunde endast konungen eller
konstitutionsutskottet väcka. Konungens propositioner
därom skulle hvila till nästa riksdag, om de
tillstyrktes af konstitutionsutskottet, eller om de,
trots utskottets afstyrkande, biföllos af minst två
stånd. Konstitutionsutskottets förslag skulle enligt
R. F:s ursprungliga lydelse utan vidare hvila till
nästa riksdag, men detta ändrades 1815 så, att vid
den riksdag, då förslaget väcktes, ändringar däri
kunde göras af stånden. Kunde dessa härvid ej enas,
hänsköts frågan till förstärkt konstitutionsutskott,
hvars beslut blef hvilande (om förstärkta utskott
se Utskott). Genom 1866 års R. O. infördes nya
bestämmelser om grundlagsändring. Motionsrätten
tillhör nämligen nu ej blott
konstitutionsutskottet, utan också hvarje riksdagsman, och
vare sig ett förslag om grundlagsändring är motion
eller k. proposition, kan det förkastas vid den
riksdag, då det väckes. Om dess vidare behandling i
händelse af antagande se ofvan sp. 326). En kvarlefva
af hvarje stånds vetorätt i bevillningsfrågor i 1810
års R. O. var, att tre stånds beslut ej gällde i
sådana, utan att, om enstämmighet ej ernåddes, frågan
afgjordes i förstärkt utskott (statsutskott till 1854,
därefter bevillningsutskott). Till förstärkt utskotts
afgörande gingo också (i st. f. att förfalla) sådana
frågor rörande statsregleringen, riksgäldskontoret
(förstärkt statsutskott) och banken (förstärkt
bankoutskott), med afseende på hvilka två stånd
stannat mot två. - Riksdagshandlingarnas lagstadgade
tryckning var en nyhet, som infördes genom 1810
års R. O. (Före 1809 hade endast fr. o. m. 1786 års
riksdag adeln samt borgar- och bondestånden låtit
trycka sina protokoll.) Offentlighet vid ständernas
öfverläggningar medgafs först 1830. - Genom uppkomsten
af en ofrälse ståndspersonsklass hade redan mot
slutet af 1600-talet fyrståndsrepresentationen
börjat att ej längre vara ett verkligt uttryck för
folkets sociala gestaltning. 1719 begärde också
en del ofrälse ämbetsmän representationsrätt, men
deras kraf beaktades ej, och i stället befästes
under frihetstiden ännu mera ståndsförfattningens
exklusivitet. När så 1809 en grundlig ombildning
af statsskicket stod för dörren, framträdde starka
sträfvanden till förmån för ofrälse ståndspersoners
tillträde till riksdagen, och på samma gång sattes,
under intrycket af den franska revolutionens idéer,
ståndsförfattningens fullständiga afskaffande
i fråga. Till följd af den kritiska situationen
undansköts såväl det ena som det andra, och 1810 års
riksdagsordning blef helt och hållet byggd på den
gamla ståndsprincipen. Under ledning af A. G. Mörner
utarbetade emellertid konstitutionsutskottet nu ett
förslag till representationsförändring (dateradt 24
mars 1810) i enlighet med dennes i Frankrike insupna
idéer (se Mörner 11) och gående ut på en fullständig
ombildning af den svenska riksdagen. Förslaget
fick hvila ända till 1815, då det bragtes ur världen
därigenom, att ständerna gjorde representationsfrågans
vidare behandling beroende af en statistisk
undersökning. Vid denna tid hade en reaktion börjat
uppstå till förmån för ståndsrepresentationen, i
hvilken man nu ville se ett uttryck för statslifvets
bärande idéer, och till följd häraf trädde i
stället för yrkandet på dess afskaffande försök att
förbättra den genom upptagande däri af vissa hittills
orepresenterade klasser. Frukten häraf blef, att
representationsrätt gafs 1823 åt universiteten och
Vetenskapsakademien i prästeståndet, vid 1828-30
års riksdag åt bruksegare i borgarståndet, 1834
åt frälsehemmansegare och vid 1844-45 års riksdag
åt säteriegare i bondeståndet samt att vid 1856-58
års riksdag valrätt och valbarhet till borgarståndet
tillerkändes andra stadsinvånare än borgare och vid
1862-63 års riksdag bondeståndet öppnades för ofrälse
jordegare, som förut varit ämbetsmän eller tillhört
annat stånd. Emellertid hade också liberalismen (se
Liberal) vunnit insteg i Sverige, och därigenom blef
åter representationsfrågan i hela sin vidd aktuell,
ty här framträdde de liberala sträfvandena framför
allt som en kamp mot ståndsrepresentationen, som man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
