Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ritschl. 2. Albrecht Benjamin R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för R. sitt centrala uttryck i de två idéerna:
om återlösningen eller, närmare bestämdt,
rättfärdiggörelsen och försoningen å den ena,
om Guds rike å den andra sidan. Rättfärdiggörelsen
eller syndaförlåtelsen innebär, att Gud genom Kristus
upphäfver människans genom skuldkänslan, i hvilken
enligt R. syndens väsentliga straff består, vållade
skilsmässa från sig samt trots hennes synd, till hvars
karaktär, från en viss synpunkt, af ovetenhet han tar
hänsyn, i och för Gudsrikets upprättande för henne
upplåter barnaskapets gemenskap. Guds rike åter, som
på en gång är Guds själfändamål och mänsklighetens
slutändamål, bestämmes af R. som mänsklighetens
universella organisation genom ett handlande efter
kärlekens motiv. Denna senare idé har enligt R.,
som äfven här följer Kants och Schleiermachers
spår, i den protestantiska teologien alltför mycket
undanträngts af den ensidigt betonade återlösningens
tanke. Blott om dessa två idéer bevaras i sin relativa
själfständighet gentemot hvarandra, kan såväl det
religiösa som det sedliga momentet komma till sin
rätt: kristendomen är, efter R:s mångomstridda
bild, ej en cirkel med en medelpunkt, utan en
ellips med två brännpunkter. Rättfärdiggörelsens
direkta syfte ligger ej, som det vanligen fattats,
i den sedliga omskapelsen, utan i saligheten eller
det eviga lifvet. Detta får emellertid ej fattas
som något blott tillkommande eller, på mystikens
vis, som uppgående i det passiva åskådandet af
Gud, utan är, i enlighet med R:s uppfattning af
religionens väsen, i första hand att bestämma som
den i barnaskapet erfarna upphöjdheten och det i
kraft däraf utöfvade herraväldet öfver världen. I det
emellertid genom rättfärdiggörelsen också människans
misstänksamhet och fiendskap mot Gud öfvervinnes och
så "försoningen", enligt R:s subjektiva tolkning af
detta begrepp (jfr Försoning, sp. 489-490), kommer
till stånd, framgår därur människans beslut att göra
Guds själfändamål, Guds rike, till sitt viljandes
mål; och i det nu mänskligheten här framträder som
det slutändamål, som allt annat är underkastadt,
bekräftas också den enskildes medvetande om sig
själf som ett öfver naturen upphöjdt helt; och i den
sålunda jämväl i det sedliga arbetet redan nu upplefda
saligheten mötas så kristendomens båda till en början
särskilda två hufvudmoment. På grund häraf definierar
R. kristendomen sammanfattande som "den monoteistiska,
fulländadt andliga och sedliga religionen, hvilken
på grund af sin stiftares återlösande och Guds rike
grundande lif består i gudsbarnaskapets frihet,
sluter i sig driften till det handlande af kärlek,
som är riktadt på mänsklighetens sedliga organisation,
och i gudsbarnaskapet såväl som i Guds rike grundar
saligheten".
R:s framläggande af sin åskådning gaf signalen till
en inom hela den protestantiska kristenheten genom
mer än ett årtionde pågående teologisk strid. Från
alla den dåtida teologiens hufvudriktningar riktades
mot R. skarpa angrepp. Å andra sidan samlade sig
redan tidigt kring R. en talrik och snart mycket
inflytelserik "skola" af hängifna lärjungar, som
i hans teologi funno en utväg ur de vetenskapliga
svårigheter, under hvilka teologien länge lidit och
i R. - "den siste kyrkofadern"
(Ad. Harnack) - sågo fullföljaren af reformationens
äldsta traditioner. Bland R:s mera betydande anhängare
må nämnas: J. Gottschick, A. Harnack, Th. Häring,
W. Herrmann, J. Kaftan, F. Kattenbusch, P. Lobstein,
F. Loofs, M. Rade, M. Reischle, O. Ritschl,
H. Schultz, H. Wendt samt dansken F. C. Krarup. I
Sverige fann R. en afgjord anhängare i F. Fehr, som
särskildt genom den af honom utgifna skriftserien:
"I religiösa och kyrkliga frågor" ifrigt verkade för
spridningen af hans idéer. Äfven P. Eklund, och genom
honom hans talrika lärjungar, stod särskildt under
en viss period starkt under R:s inflytande, utan att
dock någonsin låta sig däraf bindas. Under de sista
årtiondena har situationen snabbt förskjutits. Nya
problem och intressen ha, ej minst i sammanhang med
den allmänna religionsvetenskapliga forskningens
uppblomstring, trängt sig fram; de starka, delvis
också af ett speciellt vetenskapligt stridsläge
betingade, begränsningar och ensidigheter, som vidlåda
R:s åskådning, erkännas nu från alla håll, R:s egna
lärjungar ha utvecklat sig i delvis ganska skilda
riktningar, och om någon "ritschlsk skola" kan man
numera knappast tala. Å andra sidan har, i den mån
striden lagt sig, den positiva grundtendensen i hans
teologi klarare framträdt; många af de först af honom
utvecklade tankegångarna - jfr t. ex. framhållandet af
den, visserligen af R. själf ensidigt etiskt fattade,
gudsrikestankens betydelse, den nya gestaltningen af
försynsläran, betonandet af den sedliga kallelsens
idé - räknas numera till hela den protestantiska
teologiens gemensamma egendom. R:s största styrka låg
kanske på gränsområdet mellan de systematiska och de
historiska problemen; på den moderna dogmhistoriska
forskningens utveckling har knappast någon utöfvat
ett så stort inflytande som R. Särskildt egde han
en sällsynt förmåga att skarpt fixera skillnaden
i grundtendens mellan för en ytligare betraktelse
lätt sammanblandade åskådningar och riktningar; i
detta hänseende har, trots äfven här framträdande,
mycket starka ensidigheter, särskildt hans tolkning
af Luthers åskådning varit af stor betydelse. -
Jfr framför allt O. Ritschl, "A. R:s leben" (2 bd,
1892-96). Af den utomordentligt rika litteraturen må
vidare nämnas: R. A. Lipsius, "Die R:sche theologie"
(1888), Th. Häring, "Zu R:s versöhnungslehre" (s. å.),
F. H. R. von Frank, "Über die kirchliche bedeutung
der theologie A. R:s" (s. å., 3:e uppl. 1891: "Zur
theologie A. R:s", sv. öfv. 1892) och "Geschichte
und kritik der neueren theologie" (1894, 4:e uppl.,
utg. af R. H. Grützmacher, 1908), W. Herrmann, "Der
evangelische glaube und die theologie A. R:s" (1890),
O. Pfleiderer, "Die R:sche theologie" (1891) och "Die
entwicklung der protestantischen theologie seit Kant"
(s. å.), E. Bertrand, "Une nouvelle conception de la
rédemption" (s. å., delvis öfv. af N. Söderblom i "R:s
åskådning af kristendomen", 1893), F. Kattenbusch,
"Von Schleiermacher bis R." (1892, 3:e uppl. 1903,
sv. öfv. 1892), G. Ecke, "Die theologische schule
A. R:s und die evangelische kirche der gegenwart"
(2 bd, 1897-1904), samt bland skrifter af svenska och
finländska förf.: Hj. Danell, "A. R:s lära om synden"
(1892), H. D. Arfvidsson, "Empiri och spekulation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
