Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 491-492 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ritschl. 2. Albrecht Benjamin R. - Ritschl. 3. Otto R. - Ritschlianism - Ritskubbe. Se Uppritsning - Ritsuo, Ogawa - Ritter (Ritter von), ty. adelstitel - Ritter, Johann Wilhelm - Ritter, Karl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i teologien" (1895), T. Bosson, "A. R:s teologi"
(s. å.) och G. G. Rosenqvist: "Den filosofiska
grundvalen för A. R:s teologi" (1902).

3. Otto R., den föregåendes son, tysk teolog,
f. 26 juni 1860 i Bonn, blef 1885 privatdocent
i Halle, 1889 e. o. professor i Kiel, 1894 i
Bonn och ord. professor där 1897. R., som till
sin teologiska ståndpunkt räknas till den från
Albr. R. utgående riktningen, har, ehuru till facket
systematisk teolog, mest gjort sig känd genom
en rad gedigna arbeten om dogmutvecklingens och
teologiens historia,
Cyprian von Karthago und die verfassung der kirche (1885),
Albr. Ritschls leben (2 bd, 1892–96)
och framför allt
Dogmengeschichte des protestantismus (I 1908, II: 1 1912),
ett synnerligen betydelsefullt verk.

1. ^{H. Sgn.} 2 o. 3. ^{E. Bg.}

Ritschlianism, teol., den teologiska
riktning, som anknöt sig till A. Ritschl (se d. o. 2).

Ritskubbe, mek. Se Uppritsning.

Ritsuo,
Ogawa, japansk konstnär, f. 1662, d. 1747,
är framför allt känd som en af lackmåleriets mest
betydande representanter. Originalarbeten af honom
äro sällsynta, men skolans alster stå synnerligen
högt. R. var äfven skald.

Ritter (Ritter von), "riddare", ty. adelstitel i
Österrike och Bajern. Dess innehafvare räknas till
högadeln. I Österrike har en "ritter" rang öfver en
"edler", men under friherre; i Bajern mellan den
obetitlade adeln och friherrarna. Titeln sättes efter
förnamnet (t. ex. "Moritz Ritter von Auffenberg").

Ritter, Johann Wilhelm, f. 1776 i Samitz vid Hainau
i Schlesien, d. 23 jan. 1810 i München, egnade sig
först åt apotekaryrket, studerade sedan i Jena,
där han lefde under mycket torftiga förhållanden,
sattes af hertig Ernst II af Gotha i tillfälle att
i Gotha bedrifva fysiska studier och att i stor
omfattning utföra fysikaliska experiment. 1804
kallades han till München, där han allt mer och
mer öfvergick till naturfilosofien. R. egnade sig
företrädesvis åt undersökningar af det galvaniska
elementet och uppfann det första torrelementet. 1798
upptäckte han de ultraröda strålarna och angaf 1803 de
grundläggande principerna för ackumulatorn. R. räknas
som den vetenskapliga elektrokemiens grundläggare.

(^{T. E. A.})


Ritter, Karl, tysk geograf, f. 7 aug. 1779 i
Quedlinburg, d. 28 sept. 1859, studerade först vid den
af Salzmann nyligen anlagda uppfostringsanstalten
i Schnepjenthal, sedan 1796 vid universitetet i
Halle på bekostnad af Frankfurtbankiren Hollweg
och tillträdde 1798 platsen som lärare i dennes
familj. Med sina elever, af hvilka en, M. A. von
Bethmann-Hollweg, sedermera blef preussisk
undervisningsminister, gjorde han fleråriga resor i
Schweiz, Frankrike och Italien. 1806 publicerade R.
i sin forne informator Guts Muths "Bibliothek der
geographischen literatur" sitt första arbete
rörande den metodiska undervisningen i geografi
och framhöll däri, att geografien har till mål
att göra människorna bekanta med skådeplatsen
för deras verksamhet, hvarför den icke är en
beskrifning på denna skådeplats i och för sig,
utan med afseende på människan och sammanhänger
på det närmaste med historien, naturalhistorien
och etnografien. R:s första geografiska arbete,
som rent afspeglar hans uppfattning af ämnet,
var en samling af 6 kartor öfver Europa, på
hvilka han i stora drag tecknar världsdelens berg,
kulturväxternas och de odlade växternas, de vilda och
de tama däggdjurens utbredningsgränser, jämförande
höjdprofiler med antydningar till växtlifvets
utbredningsgränser samt folkstammarnas fördelning
jämte folkmängdstäthet. Åren 1813–19 tillbragte han
vid universitetet i Göttingen, hvarunder han mera
uteslutande egnade sig åt geografiska studier. 1817
utkom 1:a delen af Die erdkunde im verhältnis zur
natur und zur geschichte des menschen oder allgemeine
vergleichende geographie als sichere grundlage
des studiums und des unterrichts in physikalischen
und historischen wissenschaften, ett verk, genom
hvilket behandlingen af geografien fullständigt
omgestaltades, och den upphöjdes till rang af
verklig vetenskap. Denna 1:a del innehåller Afrika
och en del af Asien; året därpå utkom 2:a delen,
i hvilken Asien afslutas. Arbetet riktade de lärdes
uppmärksamhet på författaren. Han utnämndes 1819
till professor i historia vid gymnasiet i Frankfurt,
men kallades redan 1820, sedan han offentliggjort
Vorhalle europäischer völkergeschichten vor Herodot
um den Kaukasus und an den gestaden des Pontus
(1819), till lärare i geografi och statistik vid
krigsskolan i Berlin och till e. o. professor i samma
ämnen vid universitetet. 1825 blef han ord. professor
och s. å. studierektor vid krigsskolan. Sedan 1822
var han medlem af vetenskapsakademien i Berlin. –
Utom af föreläsningar, bl. a. i det af honom
m. fl. 1828 stiftade Geografiska sällskapet, hvars
ledare han länge var, upptogs hans tid i Berlin af
ett flitigt författarskap, hvari endast resor genom
flera af Europas länder under sommarferierna gjorde
något afbrott. Närmast riktades hans verksamhet på
bearbetningen af den nya upplagan af hans "Erdkunde",
hvars 1:a del, behandlande Afrika, utgafs 1822 och af
hvilken ytterligare utkommo 18 delar (1832–59), alla
sysselsättande sig med Asiens geografi, ett alltför
mycket på bredden gående arbete, men af beståndande
värde. Till förtydligande af "Die erdkunde" utgaf
R. i förening med Etzel en af Grimm, Mahlmann och
Kiepert fortsatt "Atlas". Dessutom skref han en mängd
afhandlingar i vetenskapsakademiens i Berlin skrifter
(flera af dem samlade i Einleitung zur allgemeinen
vergleichenden geographie und abhandlungen zur
begründung einer mehr wissenschaftlichen behandlung
der erdkunde, 1852), i vetenskapsakademiens i
Göttingen samt i Geografiska sällskapets i Berlin
publikationer. Med lifligt deltagande följde han de
geografiska forskningsresandenas öden, och tillsammans
med A. von Humboldt och L. von Buch främjade han
många forskningar. Det på hans tid i Tyskland allt
lifligare intresset för Afrikas och polarländernas
undersökning hade i honom en af sina första och
verksammaste förfäktare. R. är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>