Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Robespierre, Maximilien Marie Isidore - Robida, Albert - Robigus - Robilant, Carlo Felice Nicolis - Robin, Émile. Se Robins donationer - Robin, Charles Philippe - Robinet, Jean Baptiste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagen 10 juni börjat frukta äfven för sin egen
säkerhet, lät den af R:s motståndare förmå sig att
söka afskudda sig hans ok. 26 juli riktades mot honom
häftiga anfall i det dittills så lydiga konventet,
och 27 juli (9 thermidor år II) beslöt detta hans
fängslande. Den revolutionära pöbeln reste sig
emellertid till hans försvar samt befriade honom,
och han förmåddes bege sig till stadshuset (Hôtel
de Ville), där hans vänner förberedde ett formligt
uppror mot konventet. Men då detta ställde honom
utom lagen, reste sig massan af det parisiska
borgerskapet, som dittills liksom konventet låtit
behärska sig af den revolutionära pöbeln, och på
natten stormades stadshuset. Därvid krossades R:s
underkäk af ett pistolskott (man vet ej med säkerhet,
om det aflossades af honom själf eller af en gendarm
Méda). Han och hans vänner, bl. a. hans broder
Augustin Bon Joseph R. (f. 1763, advokat och genom
broderns inflytande en af Paris’ representanter
i konventet), fängslades och afrättades 28 juli
1794. R:s död medförde de viktigaste politiska
följder: mot skräckväldet uppstod efter den värste
blodsmannens fall en oemotståndlig reaktion, som
hastigt ledde till dess slut.
R. är känd som den mest fruktansvärde af den stora
franska revolutionens skräckmän, och dock saknade han
ej blott all högre begåfning som talare och statsman,
utan äfven handlingskraft och personligt mod. Att
han det oaktadt kom att spela en så betydelsefull
roll, därför hade han att tacka dels de båda
mäktigaste faktorerna i den urartade revolutionen:
den rousseauska samhällsläran och den anarkiska
Parispöbeln, dels den omständigheten, att de mera
betydande personligheter, som till en början ledde
revolutionen, hastigt förbrukades, hvarigenom plats
bereddes för en medelmåtta, som förstod att låta lyfta
sig af den rådande revolutionära strömningen. R. var
öfvervägande spekulativt anlagd, men han var trång
i sin uppfattning, och när han arbetat sig till en
åsikt, blef han därför en fanatisk doktrinär. Den
åskådning han tillegnat sig var Rousseaus deism,
abstrakta jämlikhetsteori och uppfattning af friheten
som liktydig med ett oinskränkt folkvälde, och
allt detta var för honom ofelbara dogmer, hvilkas
betviflande han ansåg som en dödssynd. Men han
drefs äfven af en sjuklig, omättlig fåfänga, och
denna kom honom att betrakta sig själf som den ende
värdige tolken för folkviljan. Därför sammanföll
dennas välde i hans föreställning med hans eget,
och därför såg han i hvarje medtäflare till sig en
kättare och folkfiende, värd döden. När det gällde
att röja en dylik ur vägen, begagnade han de lömskaste
medel, och detta i förening, med den känslosamma ton,
hvari han, imiterande Rousseau, klädde sina mordiska
anföranden, har, trots den obestridliga ärligheten i
hans öfvertygelse, på hela hans uppträdande tryckt
en prägel af falskhet och hyckleri. R:s papper
utgåfvos delvis efter hans död af konventsledamoten
Courtois, som af konventet fått i uppdrag att granska
dem. Jfr Hamel, "Histoire de R." (1865-66), som är
i hög grad partisk för R., d’Héricaults synnerligt
förtjänstfulla verk, "La révolution du thermidor"
(1876), F. A. Aulard, "L’éloquence parlementaire
pendant la revolution française" (1885-86) och
"Histoire politique de la
révolution française" (1902) samt K. H. Lindholm,
"Thermidorkatastrofen" (1899) och G. Lenôtre,
"Bilder från revolutionen" (sv. öfv. 1908). S. B.
Robida [råbida’], Albert, fransk konstnär och
författare, f. 1848 i Compiègne, gjorde sig tidigt
bemärkt som humoristisk tecknare i "Journal
amusant", "La vie parisienne", "La caricature"
o. a. tidningar, uppträdde senare som författare
(Les vieilles villes d’Ita!ie, 1878, de Suisse,
s. å., d’Espagne, 1880 m. fl.), utgaf fantastiska
skildringar med dithörande illustrationer: Les
voyages très extraordinaires de Saturnien Farandoul
(1879), Le vingtième siécle (1883), Le portefeuille
d’un très vieux garçon (1885), La guerre au
vingtième siécle (1887) m. fl. Hans fantasi sysslade
med förkärlek med flygmaskiner och luftskepp - öfver
hufvud med "morgondagens vetenskap". Samtidigt var han
specialist på medeltiden och renässansen, utförde goda
illustrationer till Rabelais, Villon, Shakspere,
"Cent nouvelles nouvelles" m. fl., likaledes
gedigna arkitekturteckningar (i verket "La vieille
France") och raderingar. Efter R:s kartonger byggdes
"det gamla Paris" vid världsutställningen 1900.
G-g N.
Robigus (mask.), äfv. Robigo (fem.), rom. myt.,
sädesbrandens gudomlighet (robigo, brand, sot i
säd), hos de gamle romarna namn på en gudom, som
troddes dels förorsaka brand i säd, dels lämna
hjälp däremot. Till hans blidkande firades 25
april eller vid den tid, då säden var som mest
hotad af sagda sjukdom, festen Robigalia i en
åt guden helgad lund nära Rom. Därvid offrades
en (troligen rödaktig) hynda och ett får.
R. Tdh. (H. Sgn.)
Robilant [råbilä’], Carlo Felice Nicolis, grefve,
italiensk diplomat, f. 26 aug. 1826 i Turin,
d. 17 okt. 1888, deltog som ung officer i slaget
vid Novara 1849, där han förlorade vänstra handen,
samt avancerade under kriget 1859-60 till major, 1861
till öfverstelöjtnant i generalstaben och 1866 till
generalmajor. R. blef 1867 prefekt i Ravenna, 1871
envoyé och 1876 ambassadör i Wien samt var 1885-87
utrikesminister. I juni 1888 blef R. ambassadör
i London, men endast några månader senare afled
han. R. stod genom släktskapsförbindelser såväl
preussisk som österrikisk högadel nära samt arbetade
länge och troget för Italiens närmande till Tyskland
och Österrike-Ungern, med hvilka makter han 1887
förnyade Italiens förbund ("trippelalliansen").
Robin [råbä7], Emile. Se Robins donationer.
Robin [råbä’], Charles Philippe, fransk histolog,
f. 1821, d. 1885, blef 1862 professor i histologi vid
medicinska fakulteten i Paris, 1866 medlem af Académie
des sciences och 1875 senator. R. utvecklade en mycket
stor skriftställarverksamhet och var en af de förste,
som i Frankrike införde bruket af mikroskopet i den
normala och patologiska anatomien. Biogr. af Pouchet
(1887).
Robinet [råbinä], Jean Baptiste, fransk filosof,
f. 1735 i Rennes, d. där 1820, utgaf sitt
hufvudarbete, De la nature, anonymt i Holland
(1761) och återvände 1778 till Paris, där han blef
kunglig censor. Vid revolutionen begaf han sig till
Rennes. R. var påverkad af Locke, Condillac och
Leibniz och representerar en hylozoistisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
