Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 605-606 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rofdjuren - Rofflugor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

underkäken) en, ett par eller någon gång tre, med trubbig
äfvensom mer eller mindre utbredd och knölig krona
utrustade kindtänder (knöltänder). Underkäkens
ledknappar äro tvärställda och
valsformiga samt medge rörelser endast i lodrät
riktning. Nyckelbenen äro förkrympta eller
saknas. Underarmens och underbenets båda ben ha
icke sammansmält med hvarandra. Stora hjärnan har
tydliga, men få vindlingar. Magen är enkel och
tarmkanalen kort, med liten blindtarm eller också
utan sådan. Gallblåsa finnes alltid. Spenarna äro
flera samt vanligen belägna på både bröstet och
buken. - Rofdjurens byggnad utvisar i allmänhet
styrka och vighet, merendels äfven snabbhet,
hvilka egenskaper för dem äro af stor betydelse
vid bytets gripande. I allmänhet ha rofdjuren en
smärt och långsträckt, företrädesvis för gående och
springande, stundom äfven för klättrande afpassad
kropp. Klorna äro mer eller mindre spetsiga
och krökta samt kunna hos många arter dragas in
helt och hållet eller till en del. Nosspetsen är
bar. Ögonen växla i storlek, men äro i allmänhet väl
utbildade. Ytteröronen äro tydliga, dock ej sällan
små. Kroppen beklädes af en till längden, tätheten
och finleken växlande hårfäll. Svansen är ofta lång,
stundom medelmåttig, t. o. m. kort. Hos ganska många
rofdjur finnas i närheten af analöppningen särskilda
körtlar, som afsöndra ett ofta mycket illaluktande
ämne. Ungarna äro vid födseln hjälplösa och vanligen
blinda. Rofdjurens näring utgöres företrädesvis af
varmblodiga, af dem dödade ryggradsdjurs kött och
blod; dock ges det arter, som föredraga kräldjur,
amfibier och fiskar, eller som (t. ex. hyenorna) nära
sig af as eller (t. ex. björnarna) äro allätande. På
grund af födoämnenas beskaffenhet växlar tarmkanalen
i längd:
mellan 3 och 4 gånger kroppens längd hos kattdjuren
och 8 gånger hos björndjuren. För att kunna uppsöka
och bemäktiga sig sitt byte äro rofdjuren utrustade
med väl utvecklade sinnesförmögenheter, hvarjämte
de visa en ganska hög grad af intelligens, parad med
list och blodtörst.


Tänderna i vänstra öfverkäken af A hund, B björn, C
mård, D gräfling, E skunkdjur (Herpestes), F
hyena, G lejon.

Rofdjurens ordning är utbredd öfver hela jorden;
i Australien förekommer likväl blott en enda form,
nämligen dingon. För människan bli somliga rofdjur
skadliga genom att döda tama eller för henne
nyttiga vilda djur, stundom genom att förgripa
sig på henne själf; andra däremot äro nyttiga för
människan genom att förgöra för henne skadliga djur,
t. ex. gnagare m. fl., åter andra lämna de dyrbaraste
pälsverk. Ordningen har uppdelats i tre af delningar,
nämligen:

1. Creodonta, uppträdde redan under den äldsta
eocentiden före de egentliga, här som
grupp 2 betecknade rofdjuren. Medan de äldsta
Creodonta visa samband såväl med ursprungliga hofdjur
och Insectivora, ansluta sig yngre (oligocena)
omedelbart till de egentliga rofdjuren. Medan
hos en grupp (Miacidœ) roftänderna förhålla,
sig som hos de senare, äro hos andra den första
eller andra öfre molaren samt den andra eller
tredje undre molaren ombildade till roftänder
(jfr Hyænodontidæ), hos andra åter är
ingen tand differentierad som roftand. Kraniet är
i allmänhet stort i förhållande till bålen,
hjärnskålen liten i förhållande till ansiktsdelen.
Hörselblåsorna äro ofullständigt förbenade.
Extremiteterna äro i allmänhet kortare och gröfre
än hos de moderna rofdjuren. Handlofsbenen äro
skilda, blott hos de yngsta sammanväxa de två
inre benen i öfre raden liksom hos de nu lefvande
rofdjuren.

2. Fissipedia skilja sig, som nämndt, från
flertalet Creodonta bl. a, därigenom,
att den sista öfre premolaren och den
första undre molaren alltid äro utbildade
till roftänder samt att de bakom liggande
kindtänderna äro mer eller mindre knöliga.
Stora hjärnan är i allmänhet högre utbildad än
hos Creodonta. Hörselblåsorna äro på ett
undantag när fullständigt förbenade. Redan under
oligocenperioden uppträdde äkta Fissipedia i
Europa. Man kan uppdela Fissipedia i följande
familjer: Viverridœ (se Skunkdjuren),
Hyœnidœ (se Hyendjuren), Felidœ (se Kattdjuren)
- sammanfattade till Ailuroidea -, Mustelidœ (se
Vessledjuren), Canidœ<i></i> (se Hunddjuren),
Procyonidœ (se d. o.) och Ursidœ (se Björn).

3. Pinnipedia. Se Säldjur.
L-e.

Rofflugor, Asiflidœ, zool., familj af underordningen
Ortorapha, afd. Brachycera bland tvåvingarna. Hit höra
flugor med långsträckt bakkropp, långa och starka
ben samt bredt, men kort hufvud, hvars korta, men
starka och spetsiga snabel vanligen hålles vågrätt
framåtsträckt. Ögonen äro starkt buktiga. Vingarna
hållas under hvilan platt hoplagda öfver hvarandra,
parallellt med bakkroppen. - Dessa flugor äro glupska
rofdjur, som gripa och utsuga andra insekter. Larverna
lefva i jorden, likaledes af rof, några kanske i
murkna stubbar. - Af de omkr. 3,200 arterna äro 38,
tillhörande 17 släkten, funna i Sverige. Smärta,
med lång och smal, nedhängande bakkropp, smala vingar
och långa bakben äro de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>