Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom. II. Medeltidens Rom - Rom. III. Nyare tidens Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsågs bolognesaren Brancaleone degli Andaló (1252-55,
1257-58), som antog den stolta titeln "Almæ urbis
senator illustris et romani populi capitaneus". Han
tyglade adelsmännen, som han lät hänga eller
landsförvisa och hvilkas "torn" han lät nedrifva till
ett antal af 140 (det fanns omkr. 500), hvarvid en
mängd forntida byggnadsminnesmärken förstördes. Bland
andra sådana främmande senatorer må nämnas Karl af
Anjou, konung af Neapel (1265-66, 1268-78, 1281-82),
don Henrik af Kastilien (1266-68) och konung Robert af
Neapel (1313-27). Statsförfattningen vacklar mellan
adelsvälde och folkvälde: skakningar ega beständigt
rum, som hota att tillintetgöra R:s kommun. Särskildt
orolig var den tid, då påfvarna residerade i Avignon
(1309-77). Deras frånvaro från R. beröfvade staden
en källa till rikedom och inflytande. Handel och
industri aftogo; adeln rasade tygellöst; äfven vid
dagsljus voro R:s gator osäkra. Förgäfves begagnade
romarna sig af sin ständigt framhållna rätt att
välja kejsare för att genom dem få betydelse och
skydd. Henrik VII (1312) och Ludvig Bajraren (1328)
kröntes väl i R. genom folkets understöd, men de
nödgades i hast lämna "världens hufvudstad". Under
sådana förhållanden uppträdde Cola di Rienzi, en af
den tidens många svärmare för Italiens enhet och för
återställandet af R:s forna storhet. Genom kraften
af sin vältalighet förvandlade han 1347 R. till en
demokratisk republik, hvars ledare han blef under
titeln folktribun. Slutligen fick den svage, orolige
och fåfänge Rienzi gå i landsflykt (1348). Efter
en tids lugn – man väntade, att främlingar och
penningar skulle strömma till R. jubelåret 1350
– bröt anarkien åter lös. Kardinal Gil Albornoz
(1353-62) återställde dock med vapenmakt påfvens
myndighet i staden. För att vinna romarna skickade
Innocentius VI till dem på deras begäran Rienzi,
hvars popularitet återkommit, men han dödades snart
(okt. 1354). Ehuru erkännande påfvens suveränitet,
var republiken en tid bortåt ganska själfständig med
en på demokratisk grund och i likhet med förhållandena
i andra italienska stadsrepubliker ordnad styrelse,
i spetsen för hvilken stodo folkvalda reformatori,
senare kallade conservatori, och banderesi (se ofvan
sp. 667), antepositi m. m. Tillfälligtvis upphäfdes
denna fria författning genom Urban V:s vistelse i
R. 1367-70, och på allvar skred den sin upplösning
till mötes, sedan från 1378 R. åter blef påfvarnas
residens. Bonifatius IX (1389-1404) tillfogade
republiken dödsstöten. Försök att upprätta den
saknades dock ej, lika litet som försök att bringa
R. under tyranners välde: konung Vladislav af Neapel
var 1408-14 herre i R., som han lät plundra, och
condottieren Andrea Braccio (kallad
Fortebraccio, den starka armen)
var 14 juni-26 aug. 1416 under titeln
"Urbis defensor" (stadens försvarare) oinskränkt
herre i staden. Det var på den stora schismens
tid. När Martin V (1417-31), med hvilken kyrkans enhet
återställdes, kom till den eviga staden, tedde denna
sig i en sorglig skepnad: endast sträckorna längs
Tiber voro bebodda, gatorna saknade stenläggning,
på Capitolium betade getter, på Forum nötboskap, och
Peterskyrkan hotade att störta in; vargar dödades i
själfva staden; endast en tiondedel af det forna området var
bebodd. Martin återförde ordningen och regerade i de
samtida despoternas anda. Hans efterträdare, Eugenius
IV (1431-47), fördrefs 1434 genom en republikansk
resning och återvände först 1443, sedan kardinal
Vitelleschi betvungit staden med vapenmakt,
och Nikolaus V (1447-55) höll på att falla offer för
en sammansvärjning, som leddes af Stefano Porcari
(1453), en karikatyr af Rienzi, som 1871 af "Senatus
populusque romanus" hedrades med en minnestafla
på platsen för sin bostad vid Via delle Ceste. –
R. förblef till den stora franska revolutionens
tidehvarf en på politisk rätt blottad kommun, om också
hufvudstad i den enväldigt styrda Kyrkostaten, ehuru
det prunkade med en "senator", tre "conservatori",
ett råd af 26 borgare och en då och då för syns skull
sammankallad "folkförsamling".
Före och under medeltiden hade dock uppstått
en hel mängd praktfulla kyrkor och kloster,
naturligtvis på de antika byggnadsverkens bekostnad
(jfr fig. 28). Kyrkan Santa Pudenziana (se nedan
sp. 680) säger arfsägnen vara grundlagd af aposteln
Petrus i senatorn Pudens’ hus. S. Maria in Trastevere
skulle ha tillkommit under Calixtus I (218-222) och
S. Cecilia ej långt därefter. Under Konstantin den
store låter traditionen en mängd kyrkor byggas; säker
synes dock denna uppgift endast om Laterankyrkan,
"omnium urbis et orbis ecclesiarum mater et caput"
(moder och hufvud för stadens och världens alla
kyrkor). Stängningen af de gamla templen under
Theodosius den store och indragningen af deras
egendom (408) gåfvo ny fart åt kyrkobyggandet. Ej
långt därefter hade R. med omgifning 28 tituli
(församlingskyrkor), bland dem 5 "patriarkalkyrkor":
S. Giovanni in Laterano, S. Pietro, S. Paolo,
S. Lorenzo och S. Maria Maggiore, hvilka jämte
Santa Croce in Gerusalemme och S. Sebastiano voro "de
sju kyrkorna", dit pilgrimer från hela den katolska
kristenheten vallfärdade.
Litt.: bl. a. F. Gregorovius, "Geschichte der stadt
R. im mittelalter" (5:e uppl. 1903 ff.); Reumont,
"Geschichte der stadt R." (1867-70), och Adinolfi,
"Roma nell’ età di mezzo" (1881-82). Jfr Calvi,
"Bibliografia generale di Roma" (1906-10). För
medeltidens byggnadshistoria är särskildt af vikt
Schück, "Rom" I och II (jfr sp. 665).
III. Nyare tidens R. (se den till art. hörande
färglagda kartan) kan räkna sina anor från ett skede,
som rent historiskt hör till medeltiden, men som
i kulturellt hänseende utgör en länk mellan denna
och renässansens dagar. Först under den sympatiske
humanisten, grundläggaren af vatikanska biblioteket,
Nikolaus V (1447-55), började renässansen få ett
större insteg i R. Medeltiden var där djupare rotad än
annorstädes i Italien, och renässansen blef sen. Ej
förr än under Martin V (1417-31) hade dess första
spår synts i R., och detta mest på måleriets område
(Masaccio). Nikolaus lät bl. a. restaurera Hadrianus’
mausoleum (San Angelos borg) och Capitolium. En
tilltänkt om- och tillbyggnad af S. Peterskyrkan hann
han ej utföra. Vatikanen åter "förvandlade han till
ett ungrenässanspalats" och grep sig an med att göra
hela Città Leonina (se sp. 667) till en praktfull
påfvestad. Med Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
