Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom. III. Nyare tidens Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II:s regering (1503-13) slog den romerska
ungrenässansen ut i full blom, i synnerhet då allt
rikare medel började inströmma i den påfliga kassan
af Peterspenningen (se d. o.) och äfven af affärer,
t. ex. alunbrytningen vid Tolfa, befordringsafgifter
och arf; mycket af dessa inkomster, af hvilka
dock ej litet gick till de påflige nepoterna och
bankirerna, användes för byggnadsverksamhet. Kom
sedan "högrenässansens" tid, som nådde sin fulla
utveckling under Leo X (1513-21), och R. blef genom
sina fornminnen samt genom hvad som nyskapades en
medelpunkt för Västerlandets konst, liksom det förut
varit det för dess politik och dess kyrka. Byggmästare
och målare kallades till R. Broar, brunnar, murar
återställdes i sitt förra skick, kyrkor restaurerades
och pryddes med målningar, nya tempel och palats
byggdes. Det var Bramantes, Rafaels, Michelangelos
tid, tiden för Vatikanens och Peterskyrkans uppförande
och prydande med konstens mästerstycken. Ett
barbariskt af brott i utvecklingen bildade väl R:s
plundring 1527 af Karl V:s spansk-tyska trupper
("Sacco di Roma"), men det konstnärliga arbetet
fortsattes snart med om möjligt större fart. På
senrenässansens tid, under Sixtus V (1585-90),
utvecklades en häpnadsväckande byggnadsverksamhet,
och under hans efterträdare riktades R. med konstverk
af Carracci, Caravaggio, Reni, Domenichino, Bernini
m. fl. R:s högadel (släkterna Farnese, Aldobrandini,
Borghese, Barberini, Ludovisi, Pamfili m. fl.) följde
det ofvanifrån gifna föredömet och lät uppföra åt
sig praktfulla palats och villor, som mestadels ännu
i dag slå besökande genom sin skönhet. Tyvärr kunde
många omdaningsarbeten ej ske, utan att åtskilligt af
antikens lämningar nedbröts, för att lämna materialet
till nybyggnader; på det sättet försvann mycket,
som medeltidens kalkugnar skonat. Att ett och annat
konstverk tillvaratogs genom den nykomna lusten att
anlägga antiksamlingar, är för arkeologen en klen
tröst. R:s historia blir därefter Kyrkostatens (se
d. o.), tills det 26 jan. 1871 officiellt förklarades
för konungariket Italiens hufvudstad (se Italien,
sp. 1057). Det nya R. ligger på samma plats som
det gamla, men har dragit sig dels mera norrut,
dels på flera andra håll utom Aurelianusmurens
portar. Två olika skeden ha påtryckt olika delar af
det moderna R. olika prägel. Det ena är, som ofvan
nämnts, renässansen, särskildt senrenässansen. Det
andra är tiden efter 1871. Det senare har med
sina berättigade kraf på sunda bostäder för den
växande befolkningen och lokaler för rikets
centrala ämbetsverk, undervisningsanstalter,
sjukhus och kaserner åstadkommit en helt och
hållet modern stad med byggnader mestadels af mera
underordnadt arkitektoniskt värde; undantag finnas
dock. Påfvarnas R. utbredde sig öfver Marsfältet,
och på högra Tiberstranden öfversköt det med Città
Leonina (l. Borgo) sina gamla råmärken. Det savojiska
husets R. har byggt sig upp på Viminalis, Esquilinus
och Cælius, dragit sig i n. ut på kampagnan,
i n. v. (på andra sidan Tiber) ut på Prati Castelli
ofvanför "Borgo"; och ej minst i ö. utanför Porta Pia
och P. Salaria, och i s. upptar det alltmer platsen
mellan Monte Testaccio och Aventinus. Den nya planen,
"piano regolatore" (från 1882), har slagit igenom gamla kvarter
med nya breda gator, huggit ned skuggiga parker
och lämnat endast Forum, Palatinus och il Coliseo
orörda som ett ofantligt nationalmuseum under bar
himmel. Ej ens alla antika minnesmärken har den kunnat
skona. Naturligtvis försvinner på detta sätt ett och
annat "skönhetsvärde", men man måste väl mera tänka på
det lefvande släktets hygien än på det stämningsfulla
i minnena och deras infattning. Medges måste dock,
att man stundom kunde gått till väga med mera pietet
och smak.
R. ligger på alla sidor omgifvet af romerska kampagnen
(se Campagna di Roma samt fig. 6, 29 o. 30), en
hufvudsakligen med gräs, risiga växter och snår
(macchia) bevuxen stäpp, afbruten endast af
enstaka pinjer och cypresser, landthus och ruiner,
framför allt af långa sträckor vattenledningsbågar,
endast delvis odlad. Numera uppodlas kampagnan
enligt lagen 8 juli 1883, och malarian i detta
förr alltigenom försumpade område har blifvit
lindrigare. Tyvärr blir resultatet mycket sämre,
än man kunnat vänta, delvis på grund af de stora
egendomsegarnas intresse af att utarrendera jorden
som betesmark. Ännu utvandra kampagnans herdar i
juni till bergen och återvända först i november, då
"la seconda primavera" (den andra våren) blommar med
bellis och krysantemum, nästan lika skön som den
första med dess milliarder violer och anemoner. –
På nära håll är det första, som slår betraktaren,
de många gånger reparerade Aurelianusmurarna,
nu odugliga till försvar, hvadan man omger den af
naturen oskyddade staden med en gördel af befästningar
(se nedan). På något afstånd sedda, te sig murarna
med tinnar och torn (fig. 5) alldeles som under den
senare romerska kejsartiden. Omkr. 23 km. i längd,
med en medelhöjd af 17 m., afbrytas de af stora
portar (fig. 32, 60) och äro nu äfven genomslagna
af järnvägar och spårvägar. Vägarna till norra
Italien leda ut genom Porta del Popolo (P. flaminia)
af Vignola, med en praktfull inre fasad, hvilken
senare af Bernini 1655 uppfördes för den svenska
drottningen Kristinas intåg. Därigenom leder genom
en på det hela ointressant förstad vägen till
Ponte Molle (forntidens Pons Milvius; fig. 65),
byggd 109 f. Kr., ombyggd 1805 och i nyaste tid
något ändrad. I närheten reser sig den af Pius X
byggda kyrkan till Konstantin I:s ära, en basilika
med romanskt torn. Ännu längre bort äro lämningar af
Livias villa ("ad gallinas albas", se A. Lindström i
"Ord och bild" 1915, h. 5). Genom P. Pinciana kommer
man på Via Veneto till Villa Borghese (l. Umberto,
se nedan); nästa port är P. Salaria (därutanför
Villa Albani, 1760, med storartade antiksamlingar,
hvaribland den sköna Antinousstatyn, och Villa
Savoia, ofta konungafamiljens residens). Från
P. Pinciana till P. Pia leder en ny bred gata,
Corso d’Italia. Utanför P. Pia (P. nomentana),
uppförd 1564 efter Michelangelos ritning, ligger en
ganska betydlig förstad med det stora palatset för
kommunikationsdepartementet och järnvägsstyrelsen i
f. d. Villa Patrizi. Här uppkommer också småningom
en "vetenskapsstad". Genom denna port liksom genom
P. Viminale vandrar man till det stora, präktiga
sjukhuset Policlinico. Utanför P. Pia leder vägen
i n. ö. till S. Agnese fuori le mura, en berömd
katakombkyrka, som,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
