Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roman, skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från eposet skiljer sig romanen således först genom
sin språkform; vidare genom sitt mindre patetiska,
mera analyserande, starkare realistiska och
stringentare psykologiska innehåll. Eposet tillhör
en tidigare och mera primitiv utvecklingsperiod i
människans historia. Det besjunger i ett högstämdt
språk hjältar och hjältedater af ofta fantastisk,
stundom nästan mytisk karaktär. Eposet är ofta
mytologiskt, i det att gudar och naturväsen
(jättar, dvärgar o. s. v.) ingripa i handlingen. - I
romanen, som tillhör en vetenskapligt högre utbildad
tidsålder, utgöra motiven för handlingen icke längre
öfvernaturliga makters ingripande, utan ett direkt
orsakssammanhang sökes. Från sagan skiljer sig romanen
genom sin mindre fantastiska, mera realistiskt nyktra
karaktär. - Enstaka utmärkta romaner kunna påträffas
i långt aflägsna tider och fjärran länder, men det
är dock först under de båda sista århundradena, som
romanen blomstrar och når en fast afslutad teknik. Det
är den sist utvecklade af alla litterära arter
och dramats arftagare i människoframställning. En
af romanens största förtjänster, som troligen
mycket bidragit till dess omtyckthet, är dess stora
frihet. Den tillåter behandlingen af hart när alla
ämnen; den kan bära ett starkt lyriskt innehåll; den
kan också i sträng konstform närma sig dramat. Den
fordrar som alla konstformer enhet i behandlingen,
men denna behöfver icke genomföras med samma stränga
ekonomi och konsekvens som i dramat. Just på grund
af sin mångsidighet är å andra sidan romanens teknik
särdeles invecklad och kan antaga många former. Den
kan ansluta sig till epopén genom sin breda och
episodrika frihet eller till dramat genom att i
större eller mindre utsträckning upplösa handlingen
i situation och dialog. Handlingen kan framställas i
sammanfattande (Voltaire) eller bredt beskrifvande
(W. Scott) berättelse. I tekniskt afseende skiljer
man mellan den objektiva romanen, där författaren
döljer sin egen iakttagande och skapande personlighet
bakom tingen, eller jagromanen, där den berättande
själf upplefvat eller varit åsyna vittne till
det skildrade. En af art af jagromanen är den
särskildt under 1700-talet omtyckta brefromanen,
där handlingens trådar klargöras i en brefväxling
mellan två eller flera personer. Romanen kan också
närma sig den vetenskapliga, rent analyserande
framställningen och låna den historiska krönikans,
resebeskrifningens, biografiens eller den abstrakt
psykologiska undersökningens form. Ett bestämdt
moment i berättelsen, särskildt om hufvudintresset
lägges på händelseutvecklingen, är spänningen. Denna
åstadkommes dels genom ett rent dramatiskt föredrag,
dels genom att på en höjdpunkt i handlingen afbryta
berättelsen för att därefter upptaga en annan tråd -
ett maner, som redan var Chrestien de Troyes bekant
och i senare tider bragts till sin höjdpunkt af
Dumas d. ä. Man kan indela romanen från flera olika
synpunkter. Så kan man i romanens historia skilja
mellan en idealistisk-romantisk och en realistisk
(ofta komisk) riktning, hvilka ständigt aflöst och
bekämpat hvarandra. Från en annan synpunkt skiljer man
på äfventyrsromanen, där hufvudintresset endast
ligger på framställningen af brokiga händelser;
intrigromanen, där själfva hopslingrandet och lösandet af
handlingens trådar utgöra hufvudsaken;
sederomanen, som skildrar ett större eller mindre område af
ett samhälles seder; sökes direkt i omgifningen eller
"de yttre omständigheterna" orsaken till individens
utveckling och handlingar såsom i den naturalistiska
romanen, uppstår miljöromanen, den modernaste af arten
af sederomanen. I karaktärsromanen slutligen ligger
hufvudvikten på framställningen af karaktären, ej på
handlingen. Efter det behandlade ämnet kan slutligen
romanen indelas i en mångfald afarter såsom riddar-,
borgerlig, röfvar-, herde-, soldat-, historisk,
sjö-, indian-, konstnärs-, salongs-, sensations-
(afarter: kriminal- och detektiv-), politisk, religiös
lokalroman, folkberättelse. (Om nyckelroman se
nedan). Till sin grundton kunna alla dessa olika
former vara antingen tragiska eller komiska eller
allvarligt (vetenskapligt) undersökande.
Romanen förekommer hos många utomeuropeiska folk,
fast primitiv i sin konstform. Hos kineserna uppstod
den under 1200-talet e. Kr. och har sedan kvarlefvat
i tre hufvudformer som historisk-ridderlig,
fantastisk och borgerlig roman. I Japan uppdyker
romanen ännu tidigare (slutet af 1000-talet) och
i samma hufvudformer. Hos araberna kan romanen
spåras tillbaka till de första århundradena
efter Muhammed. Det är dock först den mellersta
och nyare arabiskan, som kan uppvisa en rikare
romanlitteratur. De mest omtyckta formerna utgöra
riddarromanerna och legenderna. I nyare tid tillkomma
äfven europeiska motiv. Hos perserna intar romanen
en ännu blygsammare ställning. Ämnena äro vanligen
hämtade ur främmande litteraturer ; behandlingen är
ofta svulstig och tekniskt bristfällig. Emellertid är
det först i Europa, framför allt hos de västeuropeiska
folken, som romanen nått en högre utveckling. I
Grekland (E. Rodhe, "Der griechische roman und seine
vorläufer", 2:a uppl. 1900) uppträder den sent, under
de första århundradena e. Kr., dels som samarbetningar
af äldre episka dikter till heroiskt historiska
skildringar (t. ex. Diktys’ och Dares Phrygius’
bearbetningar af Trojasagan eller Pseudokallisthenes’
skildring af Alexander den stores fälttåg); dels som
erotisk och fantastisk äfventyrsroman, framgången
ur lokalsägner under påverkan af den s. k. andra
sofistikens prosa. Handlingen utgöres i dessa
romaner af brokiga äfventyr: utsatta barn, älskade,
som bortröfvas och först efter underbara öden i
främmande länder och långvariga år i slafveri åter
förenas. Som den äldsta af dessa sengrekiska romaner
anses Antonios Diogenes’ "Undren bortom Thule", som är
förlorad liksom Iamblichos’ "Babyloniska berättelser"
(af den senare finnas dock fragment). Bevarade äro
däremot Xenofons "Ephesiaka", Heliodoros’ "Theagenes
och Charikleia", Achilleus Tatios’ "Leukippe och
Kleitophon", Charitons "Chaircas och Kallirrhoe"
samt Longos’herderoman "Daphnis och Chloe". I latinsk
bearbetning föreligger "Apollonius af Tyrus", hvilken
liksom alla dessa romaner och troligen många förlorade
spelat en icke obetydlig roll under medeltiden och
renässansen, då de på mångahanda sätt imiterades. -
Den mest betydande romanen i den romerska litteraturen
är den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
