Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roman, skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast i fragment bevarade "Satiræ" af Petronius
Arbiter (l:a årh. e. Kr.) med dess mästerliga
sedeskildringar från det romerska förfallet. Viktig
för tidens sedehistoria är också Apulejus’
"Metamorfoser" (100-talet e. Kr.), intressanta icke
minst genom sina inlagda novellartade berättelser. -
Redan i början af 1200-talet blef det brukligt i
Frankrike att omskrifva äldre versifierade epos
på prosa. Denna rörelse fortsattes under hela den
senare medeltiden och renässansen och fortplantade
sig till de öfriga europeiska länderna, så att i de
olika nationallitteraturerna finnes en stor mängd
dylika romaner om Karl den store och hans hjältar,
om Trojasagan och Alexander den store, om Artur och
riddarna af runda bordet m. fl. ämnen. Tekniken
i dessa romaner är ännu lös och bristfällig;
innehållet utgöres hufvudsakligen af romaneska
äfventyr. Efter boktryckarkonstens uppfinning
trycktes många af dem och kommo därigenom att
spela en stor roll i renässansens utveckling. En
af de mest berömda är Malorys "Le Morte Arthur"
(tr. 1485). På detta sätt uppkommo dels folkböckerna
(se d. o.; i Frankrike "La bibliothèque bleue"), dels
äfventyrsromanerna, ett slags fria efterbildningar
af de gamla riddarromanerna. De mest berömda äro
Amadisromanerna, som uppkommo i Portugal i slutet
af 1400-talet, men sedan i otaliga upplagor och
ständigt växande antal band spredos först till Spanien
och sedan till många andra länder. En annan af de
bästa riddarromanerna är "Palmerin de Inglaterra"
(1545). En nödvändig förutsättning för framkomsten
af en konstnärlig prosaberättelse utgör naturligen,
att prosan erhållit en viss utbildning. Tidigast
skedde detta i Italien, där Dantes "Vita nuova"
och Boccaccios "Fiammetta" redan utgöra försök
till en psykologisk roman. Den senare gaf genom
sin "Decamerone" novellen en fast konstform, men
lyckades icke genomföra denna i sina romantiska
berättelser ("Filocolo" m. fi.) eller i herderomanen
("Ameto"). Redan under 1400-talet spred sig novellens
nya konstform till Frankrike och andra länder, fast
ofta under vägen förlorande sin fina uppfattning
och konstnärliga teknik. Hvarken i Frankrike eller
England, där den italienska smaken inkom 1560-80
(Lylys "Euphues", Greenes och Nashs m. fl. noveller
stå i förbindelse med detta inflytande), och ännu
mindre i Tyskland når novellen någon synnerligen hög
ståndpunkt under 1500-talet. Däremot skapas redan
mästerverk i Spanien vid ungefär denna tid såsom
Cervantes’ "Novelas ejemplares" (1613). Ännu
en tredje art uppstod under renässansen,
herderomanen. Det första försöket är Boccaccios
"Ameto"; sedan följde Sannazaros "Arcadia" (1489-91),
Montemayors "Diana" (1542) och Sidneys "Arcadia"
(1591). Under renässansen började man också förlöjliga
och ironisera äfventyrsromanens och folkböckernas
ofta orimliga berättelser. Redan La Salles originella
roman "Le petit Jehan de Saintré" (1459) tog sikte
på riddarlifvets narraktigheter. Äfven Rabelais’
mästerliga, humoristisk-satiriska skildring af
jätteparet Gargantua och Pantagruel riktar skarpa
hugg mot medeltiden. Den hvassaste satiren mot
riddarromantiken och delvis äfven mot herdemaneret
utgör Cervantes’ "Don Quijote"
(1605 ff.). I Spanien uppstod mot slutet af 1500-talet
äfven en annan art af realistisk sedeskildring,
den pikareska romanen, som kvickt och lefvande
skildrade skälmar och annat slödder med satirisk udd
mot det öfriga samhället ("Lazarillo de Tormes" 1554,
"Guzman de Alfarache" af Aleman 1599 och "Marcos de
Obregon"). - Trots denna reaktion bibehöllo riddar-
och herderomanerna allmänhetens gunst under det
följande århundradet. Den senare riktningen når
sin höjdpunkt med Honoré d’Urfés "Astrée" (1610
ff.), och dess smäktande och galanta uppfattning af
kärleken ingick nu en förening med riddarromanen,
hvarigenom uppstod den heroisk-galanta romanen,
som blomstrade med Gomberville, La Calprenède
och madame de Scudéry. I kvasi-historisk, ofta
antik klädnad gåfvo dessa romaner skildringar af
samtida personligheter (s. k. nyckelromaner). Det
romantiska elementet når här sin höjdpunkt, och
kärleken blir en raffinerad konst ("La carte du
tendre"). Om psykologisk sanning och finhet vittnar
grefvinnan La Fayettes "La princesse de Clèves"
(1678). Den heroiska romanens form användes äfven
för religiösa romaner (P. Camus) och för politiska
(föregångare för denna art är engelsmannen Th. Morus’
"Utopia" 1516) som John Barclays på latin författade
"Argenis" (1621). På franska skref Fénelon en
liknande politisk uppfostringsroman, "Télémaque"
(1699). Den heroiska romanen spreds efter franskt
exempel till alla Europas länder (i Tyskland andra
schlesiska skolan: Lohenstein, Ziegler; i England är
den mest bekanta efterbildningen "Parthenissa" af lord
Orrery 1654). Boileau förlöjligade detta maner, och
en reaktion uppstod också i 1600-talets realistiska
roman med inslag från Spanien: Sorel, Scarron,
Furetière. Det spanska inflytandet når sin höjdpunkt
med Lesages "Gil-Blas". Det gör sig också gällande i
Tyskland hvars yppersta sederoman under denna tid är
Grimmelhausens "Simplicissimus". På gränsen mellan
1600- och 1700-talen fick också prosaberättelsen en
ny ämneskrets i den orientaliska berättelsen (Gallant
öfversatte "Tusen och en natt" 1704 ff.). Denna spelar
en stor roll i den följande tidens fantastiska contes,
fesagorna. - Under renässansen och 1600-talet intog
dock romanen alltjämt en underordnad ställning. Dramat
spelade hufvudrollen. Under 1700- och 1800-talen når
romanen däremot sin tekniska fulländning och blir den
förnämsta af alla litterära arter. Dess blomstring
hade dock förberedts redan under 1600-talet genom
prosans utveckling i Frankrike och England och genom
fördjupad psykologisk uppfattning af människans
själslif och seder (La Bruyères’ "Caractères",
La Rochefoucaulds "Maximes", de moraliska
veckotidskrifterna och karaktärsteckningar i England).
Ett förebud till denna nya utveckling utgör i
Frankrike Marivaux’ borgerliga romaner; men det är
dock i England, som denna nya riktning, utmärkt genom
större realism, finare psykologi och mångsidigare
behandling af andliga problem, tar fart. Defoes
"Robinson Crusoe" (1719) m. fl. romaner präglas
redan af denna realism, som Swift tillämpade på den
politiskt satiriska sagan ("Gullivers resor"). Med
liknande realism utpenslade Richardson sina
moraliserande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
