Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanska språk - Romanska svin - Romansk stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litterärt kulturspråk, hvaraf förklaras, att de unga
romanska språken först sent ha framträdt i skrift.
Det är i allmänhet först från 1000-talet, som man
kan uppvisa några på dem författade skriftliga
minnesmärken. Den därefter i nästan alla romanska
länder hastigt uppblomstrande skönlitteraturen
visar dock, att dessa språk hunnit en rik
utveckling, innan de för oss framträda i skrift. Af
Europas invånare tala omkr. 100 millioner språk
af romansk stam: italienska talas af bortåt 30 mill.,
spanska af 16, portugisiska af 5, katalanska af 4,
provensalska af 10, franska af 35, ladinska af 1/2
och rumänska af omkr. 9. Utanför Europa är spanska
det härskande språket i Mexico, Central-Amerika
och de sydamerikanska republikerna, portugisiska
i Brasilien. Franska talas i Canada af mer
än 1 mill. amerikaner, som härstamma från franska
kolonister. Härtill komma de ifrågavarande tre
ländernas kolonier, där kreolska dialekter talas, i
hvilka romanskt språk är hufvudbeståndsdelen.
Hela antalet af dem, som tala romanska språk,
torde utan öfverdrift böra uppskattas till mer än
170 mill. – Sedan Fr. Diez lagt grunden till
den romanska filologien, har detta studium hastigt
utvecklats. Därom vittnar bl. a. det stora arbetet
"Grundriss der romanischen philologie", som
utgetts af G. Gröber (se d. o.) tillsammans med
flera andra romanister. W. Meyer-Lübke (se d. o.)
har i tre stora band publicerat de romanska språkens
grammatik. I den på Teubners förlag utkommande,
stort anlagda serien "Die kultur der
gegenwart" publicerades 1909 "Die romanischen
literaturen und sprachen" af resp. H. Morf och
W. Meyer-Lübke.
P. A. G.
Romanska svin, husdjurssk., kallas en grupp
svinraser, som anses härstamma från det asiatiska
vildsvinet, Sus vittatus, och sedan mycket långt
tillbaka i tiden förekommit i Grekland, Italien,
Spanien, Portugal, södra Frankrike och Afrika.
Några hithörande raser, t. ex. neapolitanska
rasen och portugisiska rasen, äro högt förädlade och
ha fått stor internationell betydelse därigenom, att
de användes som förädlingsmaterial vid frambringandet
af de numera öfver större delen af världen
spridda hvita engelska svinraserna. Se
Svinafvel.
H. F.
Romansk stil kallas den stilriktning, som
behärskade västra Europas konst under den tidigare
medeltiden. Stilen började anta sina karakteristiska
former under 900-talet, ungefär samtidigt
med det romersk-tyska kejsardömets uppkomst. I
Frankrike aflöstes den efter midten af 1100-talet
af gotiken. I Tyskland, Skandinavien m. fl. länder
bibehöll den sig under 1200-talet, ja ännu
längre. I motsats till gotiken, som fostrades på
en bestämd punkt i ett bestämdt land, Frankrike,
utvecklade sig romanismen samtidigt på olika håll.
Styrkan af de traditioner, som den stödde sig på,
var i hög grad olika. I Italien, i södra Frankrike
och i Rhentrakten funnos romerska konstminnen
i riklig mängd; på andra håll saknades de alldeles.
Till följd däraf uppstodo på olika orter, men
med den gemensamma förutsättningen af anslutning
till forntiden lokala riktningar, mer eller
mindre oberoende af hvarandra. Ett internationellt,
förmedlande element utgjorde å andra sidan
de olika munkordnarna, benediktiner och
cistercienser, genom hvilka en på ett håll utbildad typ
öfverfördes till andra, ibland vidt aflägsna områden.
Den romanska konstens hufvudområde är den
kyrkliga arkitekturen. Man bibehöll basilikatypen,
hvars latinska korsform ytterligare framhölls. Till
långhuset, med ett bredare midtskepp mellan två
smalare och lägre sidoskepp, sluter sig mot ö.
ett tvärhus, i större kyrkor ibland två, med mot
n. och s. framspringande gaflar. Skärningspunkten
mellan långhus och tvärhus kallas korsmidten
l. korskvadraten och krönes med en åttkantig
kupol. Ö. om denna vidtar korpartiet, i sin
enklaste form en kvadrat af midtskeppets bredd
med en ö. om denna befintlig half rundel, korabsiden.
Koret är upphöjdt öfver den öfriga kyrkans
plan, och under detsamma är ofta en grafkyrka,
krypta. Äfven rikare former med koromgång och
flera absider förekomma; ibland finnes en absid
äfven i kyrkans västra ända, där eljest hufvudingången
plägar vara. I v. resa sig gärna, åtminstone
inom den nordliga romanismen, ett eller hellre
två ståtliga torn, motsvarande sidoskeppen. Vid en
rikare anordning ökas tornens antal, och spiror
höja sig i vinkeln mellan kor- och tvärhus och öfver
midtkvadraten. För smärre kyrkor är anordningen
naturligtvis enklare. Ofta har man nöjt sig med
ett enda, rektangulärt rum. De typiska småkyrkorna
af denna art visa i regel ett rektangulärt
hufvudrum med en korkvadrat och halfrund absid i
ö. samt ett fyrkantigt torn i v. Äfven rundkyrkor
förekomma mångenstädes. För täckandet af det
inre har under äldre tider det platta träloftet varit
det vanliga. Hvalfvet förekommer till en början
endast i kryptan, i korabsiden och de smala
sidoskeppen, men genomföres sedermera – först i
Frankrike – äfven öfver midtskeppet. I Frankrike
användes till en början tunnhvalfvet med
gördelbågar – ett från österlandet hämtadt
konstruktionssätt. I Tyskland föredrar man korshvalfvet.
Användningen af denna hvalfform inverkar i sin
ordning på grundplanen och ger denna fast
lagbundenhet. Två rundbågar (halfcirklar) af samma
höjd (radie) förutsätta nämligen lika stora afstånd
mellan vederlagen, d. v. s. dubbla radien. Om
man fordrar, att alla hvalfven, t. ex. i midtskeppet,
skola ha samma höjd, så följer häraf, att
samtliga hvalfok bli lika stora samt kvadratiska.
Rundbågens radie blir sålunda måttet för byggnadens
delar, och man utgår vid grundplanens anordning
från korsmidten, hvars mått och proportioner
bli bestämmande för det öfriga. I sidoskeppen bli
hvalfoken hälften så breda som i midtskeppen, men
deras antal fördubbladt, så att på hvarje hvalfok
i midtskeppet komma i hvartdera sidoskeppet
två. Detta är det bundna romanska systemet.
På grund af denna genomgående användning af
rundbågen, som äfven utsträckes till fönster, dörrar
och friser, har den romanska stilen blifvit kallad
rundbågsstil. Under en senare period,
"öfvergångstiden" till gotiken, rubbas denna stränga
lagbundenhet genom upptagandet af spetsbågen,
hvarigenom möjliggöres uppförandet af lika höga
hvalf öfver olika afstånd. – Af synnerlig vikt för
stilkaraktären äro de använda stöden: kolonner
och pelare, som bära mellanskeppets öfvermur och
hvalfven, där sådana förekomma. Kolonnen utgör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
