Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romansk stil - Romanson, Henrik Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en början en mer eller mindre medveten
efterbildning af den korintiska, dock i regel utan
räffling och utan iakttagande af bestämda förhållanden
mellan höjd och diameter. Som bärande del är den
vanligen tjock och tung, använd som dekoration smal
och rörformig. Egendomliga kapital utbildas: klock-
och kalkkapitälet, det viktiga tärningskapitälet
och det veckade kapitälet. Basen är i regel den
attiska; de tresidiga ytorna på plintens öfre sida
mellan dess gränslinjer och basens rundning fyllas
af hörnbladet. - Den äldre romanska pelaren, i början
använd som nödfallsutväg, är enkel, oftast fyrkantig,
någon gång mångkantig eller rund. Därigenom att
den fyrkantiga pelarens hörn fasas eller urholkas
samt genom att pilastrar och halfkolonner fogas till
kärnan och kolonnetter inställas i de sålunda uppkomna
sprången och vinklarna, uppstå nya och rikare former,
som bilda öfvergång till gotikens knippepelare. En
egendomlig företeelse är stödväxlingen. Redan i
äldre kyrkor med platt tak växla stundom pelare
med kolonner. Då täckningen med korshvalf blifvit
genomförd, är i samma räcka hvarannan pelare
gröfre och hvarannan smalare. De förra uppbära
hufvudhvalfven i midtskeppet, de senare de smärre
hvalfven i sidoskeppen. - Vid orneringen af det
inre spelar målning i starka, bestämda färger och
kraftiga mönster en framstående roll. Den plastiska
orneringen är jämförelsevis ringa och utgöres, utom
af kapitäl och baser med hörnblad, hufvudsakligen af
enkla gesimser och friser. Äfven i det yttre äro de
använda dekorationsmotiven få till antalet. Väggen
höjer sig öfver en vanligen ganska enkel sockel
samt indelas genom smala och platta pilastrar,
lisener, i fält, som motsvara hvalfindelningen i det
inre. Lisenerna öfvergå upptill i en af små rundbågar
sammansatt fris. Ofvan denna följer stundom en gesims,
hvars mönster (schackrutor, fjäll, sicksacklinjer)
erinra om träsnideri och som någon gång stödes af
konsoler. Fönsteröppningar och portaler infattas ofta
af smala kolonner - portalerna stundom af flera par -,
ordnade perspektiviskt mellan framspringande murhörn
i den inåt afsmalnande portalnischen. Det halfrunda
fältet (tympanon) mellan den rätvinkliga dörröppningen
och omfattningsbågen prydes med bildverk. Stundom
tudelas fönstren af en inställd kolonn eller
sammanställas kolonner till gallerier, som pryda
förnämligare delar af kyrkan, t. ex. korabsiden,
västra fasaden och tvärskeppets gaflar. - Den
romanska ornamentiken i mera inskränkt bemärkelse
är grundad på motiv från olika håll. En grupp är
hämtad från antiken. Hit höra växtornamenten, i
synnerhet akantusbladet i en likvisst mycket stel
och förenklad form, med bladnerverna ofta markerade
genom rader af spikhufvudlika upphöjningar. Djurmotiv
förekomma ganska allmänt, några hämtade från antiken,
t. ex. centaurerna, andra från österländska, keltiska
och germanska folks djurornamentik. En stor och
viktig grupp utgöres af de lineära motiven, till en
del hämtade från handslöjdens, den textila konstens
och träsnideriets områden. Hit höra sicksacklinjer,
våglinjer, schackmönster, fjäll, flätor, "valknutar’,
repstafvar. Först i nyaste tid har det blifvit
påvisadt, att många af den romanska stilens element
härledas från syrisk och persisk byggnadskonst.
- Om den romanska bildhuggar- och målarkonsten se
Bildhuggarkonst och Målarkonsten.
Den tidiga romanska stilen utmärker sig genom
en allvarlig och värdig, stundom tung och dyster
hållning. Den förutsätter som ett mildrande element
färgens prydnad. På 1100-talet framträdde sträfvan
efter lättare och gladare former samt efter rikare
ornering. För hvalfven, liksom för hvalfbågar öfver
fönster- och dörröppningar, började man använda
spetsbågens former. Därigenom lossades, i fråga om
grundplanens anordning, den tidigare stränghetens
band, och större spelrum lämnades för individuell
uppfinning och konstruktiva nyheter. Pelarna erhöllo
en rikare sammansättning. Fönstren blefvo högre,
vidare eller sammanställdes i grupper. Spetsbågen
och klöfverbladsbågen användes både i bågfriser
och i gallerier. Tornspirorna blefvo högre och
smärtare. Till sina syften är denna senromanska stil
besläktad med den ungefär samtidigt framträdande
gotiken. Den har därför också erhållit namnet
öfvergångsstil.
Romanska kyrkobyggnader förekomma i alla de länder,
där den romersk-katolska läran härskade under
den tidiga medeltiden (se art. Byggnadskonsten,
sp. 726 ff., samt om skandinaviska byggnader,
sp. 742 ff. Jfr äfven afbildningar, vid
resp. artiklar, af många där nämnda byggnadsverk
samt fig. 4 o. 5 å pl. till art. Altare, fig. 7 A
i art. Kapitäl, två fig. å pl. II till art. Möbel
och fig. 13 å pl. III till art. Ornament).
Upk.*
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
